Kapitel 15

Allt stannade. Och det kändes som om hela världen hamnade i ett slags vaccum tillstånd. Kylan var som bortblåst. Tröttheten försvann. Allt kändes knivskarpt och samtidigt luddigt. Anna visste inte om hon var rädd, hon kände ingenting. Totalt nollad. Hon bara väntade-

Andetagen bakom henne blev tyngre, ungefär som bäraren tog sats. Och sedan hörde hon honom tyst viska i hennes öra att hon skulle sluta snoka runt, för hennes egen skull. McDs bortgång var en välgärning och världen ett bättre ställe efter det.

Äntligen verkade hennes sinnen vakna till liv. Men blondinen då frågade hon. En oskyldig tjej kommer bli straffad för något hon inte gjort, bara för att hon hade dåligt omdöme. Hennes okände följeslagare beklagade, men var av den åsikten att ibland fick man offra oskyldiga för den goda sakens skull. Sorligt men sant, sa den okända rösten lakoniskt.

Tvärsemot allt hon lärt sig på polisskolan kunde hon inte hålla sig lugn. Hon blev förbannad. Förbannad för att hon blev hotad och för att den okände så lättvindigt accepterade blondinens öde. "Du är en feg jävel sa hon. Feg som mördar en obeväpnad kille och sedan låter en helt oskyldig stackars tjej få skulden för det. Du törst inte stå för Dina handlingar, utan låter andra ta skiten för Dig."

När hon öst ur sig ilskan kände hon sig återigen alldeles tom. Och trött. Helst skulle hon gärna sjunka ned i snön och bara somna. Försvinna från allt. Den resultatslösa jakten hon gett sig in i. Från förföljaren som hotade henne. Från B.S som hon föraktade. Från allt. Bara sjunka ned och ge upp. Just nu kändes allt helt jävla meningslöst. Ville den fege saten sticka kniven i henne med , så var så god! Det skulle i alla fall föra med sig det goda att B.S skulle få omvärdera blondinens roll i dramat.

Den okände mannen sa inget. Stod bara kvar och andades, tungt. Samtidigt kände hon i luften att han hade mer att komma med. Spänningen fanns där. Han hade mer att bekänna. Och så kom det.

"Jag är inte feg. När den dagen kommer tar jag mitt straff, men inte nu. Mitt uppdrag är inte klart. Det är fler som ska möta sitt straff. så Du kan sluta leta. När jag är färdig kommer jag träda fram och ta mitt straff. Men till dess, håll Dig undan. Gå inte i vägen för mig, så slipper jag skada Dig".

Och så försvann han iväg i natten. Springande med knarrande steg i den vita snön. Anna vände sig om och såg hans flyende gestalt. Medellängd, mörkt klädd och med mössa. Inget signifikativt kännetecken, ett nattvandrare bland många andra. Rösten hade varken låtit gammal eller ung, lite mitt emellan. Ingen brytning eller dialekt.

Ett kort stund funderade hon på att springa efter, men till vilken nytta? Bara några meter ifrån låg hela stora Tantolunden, och där var det hopplöst att förfölja någon. Framförallt man var ensammen och den jagade hade ett försprång.

Istället gick hon upp och tog sig den utlovade duschen. Stängde av alla tankar och hängav sig åt njutningen av att bli varm, upptinad. Därefter en tur till köket, där varm choklad och nattmacka fixades. Först när hon satt uppkrupen i soffan tillät hon sig tänka på det inträffade. Släppte fram räddslan som gjort henne som förlamad.

Det som gjort henne mest rädd var konstigt nog inte mannen, utan hennes egen reaktion. Att hon var redo att överge livet så lättvindigt, nästan så att hon välkomnade slutet. Hon som alltid känt sig som en balanserad person hade uppenbarligen dolda sidor även för sig själv. Den insikten var ingen munter upplevelse och hon satt uppe större delen av natten. Vred och vände på sitt innersta. Försökte hitta drivkrafter och glädjeämnen, försökte hitta livslusten helt enkelt.

Framåt morgontimmarna somnade hon i soffan och sov en drömlös sömn. Hon vaknade långt in på förmiddagen, som avtrubbad. Nästan bakfull trots att gårdagen varit mer eller mindre alkoholfri. Tungsinnet satt kvar och hon ägnade tanken åt absolut ingenting. Satt i soffan och slötittade på TV, masade sig ut i köket och åt när hungern blev för stark. Och så tillbaka till soffan igen.

Ibland vaknade en liten del av henne till liv. Det var som om hon såg sig själv utifrån. Och hon blev arg över det hon såg. En patetisk liten person som kurade ihop sig av självömkan. Istället för att uppskatta det hon de facto hade. Ett jobb, en hyfsad ekonomi men framförallt så hade hon ett liv. Men så tog den uppgivna över igen, och den lilla styrka som dykt upp förpassades raskt in i mörker.

Förmodligen hade hon fortsatt hela helgen på det här sättet, om inte telefonen ringt. Ett intrång i hennes kokong av ömkan som hon först tänkte ge fan i. Men signalerna fortsatte och till slut gav hon upp. Rösten som mötte henne var stark och levande, den trängde igenom hennes apatiska mur. Mitt i samtalet med den marknadsundersökaren med den fängslande rösten kom verkligheten ikapp henne.

"Mitt uppdrag är inte över. Fler ska möta sitt straff"

Kapitel 14

Anna gick sakta över Slottsbron, njöt av det stillsamma scenariot. Glänsande vit snö som lös upp den svarta natten, övervakad av en stor måne. Trots att kylan bet i kinderna kunde hon inte låta bli att stanna. Bara insupa den perfekta harmonin som naturen ibland kan erbjuda. Även om det var mitt i centrala Stockholm gav det ändå en känsla av ödslighet. Skeppsholmen i närheten, med vinterklädda träd och vatten dolt av is.

Alltid när Anna hamnade i närheten av vatten infann sig en känsla av lugn. En dröm hon haft sedan barnsben var ett litet hus långt ut i havsbandet och hon hoppades på att den en dag skulle besannas. Tankarna övergav McD och hans tragiska öde, istället började Skärgården och hennes framtida hus ta dess plats.

Just i detta nu kändes det som om hon var helt ensam. Inte en människa eller bil i närheten, bara hon och några få fåglar som var sitt hemland troget även under de kallaste vintrar. Helt ensam, förutom en mörklädd gestalt vid brons början. Som stod stilla, iaktog och väntade.

Kylan började göra sig påmind och Anna fortsatte sin promenad. En rask promenad över Slussen, som inte direkt bjöd på något stimulerande att titta på. Några utslagna som försökte hålla värmen och de första passagerarna till nattbussen. Hornsgatan framåt, över puckeln och alla de inspirerande skyltfönstren. Anna drog ned tempot igen och strosade långsamt gatan bort. Helt omedveten sin följeslagare.

Vid Zinken funderade hon på att gena över Tanto, men beslöt sig för att hålla tempot uppe och gå den långa vägen hem. Risken för våldäktsmän kändes minimal i den stränga kylan, men ödet ska man inte utmana i onödan. Förresten tjänade hon inte mer än 5 - 10 minuter, och det var inte värt att chansa för.

Trots att kvällen varit helt resultatslös kände Anna sig ändå ganska nöjd. Hon hade i alla fall gjort något. Och hon hade klivit ut ur sin eremittillvaro, om än inte helt framgångsrikt. Som belöning tänkte hon ta en varm dusch och krypa ned med en kopp choklad, ligga i sängen och sukta i sig någon romantisk film. Somna sent och sova länge, gärna hela förmiddagen.

Sista svängen in mot Tanto husen. Ett av Stockholms mindre lyckade bostadsprojekt på 70 talet. Stora grå betonghus, tronade som östtyska jättekolosser vända mot vattnet. Inuti var inte lägenheterna så värst mycket charmfullare, men praktiska. Och framförallt, ett förstahandskontrakt innanför Tullarna.

Nu när hemmet hägrade började hon dra ned på tempot igen, som för att insupa den sista kylan innan värmen hägrade. Anna kastade en blick över axeln och korsade gatan, almost there.

En krypande kom över henne. Hade hon inte sett något i ögonvrån? Hon vände sig om igen, men det var helt tomt. Förmodligen ett hjärnspöke, fast obehaget släppte inte helt. Hon ökade tempot den sista biten, plockade fram nycklarna för att vara redo. Fingarna var stelfrusna och lite fumliga när nyckeln skulle in i låset. Då kände hon det. Någon stod bakom henne. Precis intill. Andetagen ekade i tystnaden.

En enda tanke ekade i huvudet. Vad händer nu?

Panik!

Jag har tappat lite inspiration, behöver lite (läs mycket) smicker och uppmuntrande tillrop för att bli taggad. Kom igen, ös på! "tigger skamlöst"

Kapitel 13

Första hindret var övervunnet, men Anna kände sig inte direkt trygg i det. Aspiranten, även känd som Mats, var visserligen en lierad men hur pålitlig var han egentligen? Å andra sidan hade hon beslutat sig för att kasta loss, bära eller brista. Mats hade erbjudit sig att hjälpa till, men i nuläget visste Anna inte med vad. Hon visste inte själv vad nästa steg vad, så Mats fick nöja sig med att de skulle ta ett snack om en vecka och se vad som hänt.

B.S hade kommit tillbaka, sur som ättika. Åklagaren tyckte att gruppen hade alldeles för lite att komma med, så någon grund för häktning fanns inte. Nu satte de till alla klutar för att försöka hitta något att sätta dit blondinen på. Tidigare pojkvänner intervjuades, gärna med ledande frågor. Så även befintlig och tidigare kompiskrets. Var inte blondinen lite instabil, hade hon inte visat våldstendenser osv. Men oavsett svaret krävdes bevis, indicierna räckte inte på långa vägar för Åklagaren. Anna firade tyst en liten seger, tur att åklagaren hade lite innanför pannbenet iaf.

Kvällen hade Anna vikt för fältarbete på Stureplan. Hon som aldrig någonsin gick på annat än den lokala pizzerian, skulle alltså ut och vimla bland bratpacket! Men det var bara att intala sig själv att hon hade ett uppdrag, bita ihop och se glad ut. Mats hade erbjudit sig att följa med, tack men nej tack.

Med hjälp av en diskret vinkning med polislegget var det fritt fram på alla krogar, oavsett hur långa köerna var. Första anhalt det berömda Sturecompagniet, där biffiga vakter fick sin njutning genom att ömsom favorisera ömsom rata de stackars satarna som stod i långa köer utanför. Anna tänkte i sitt stilla sinne att om hon fick focken som polis så kunde hon alltid arbeta som dörrvakt. Ganska övertygad om att hon kunde tillföra den yrkeskåren lite medmänklighet.

Ovan som hon var kändes det som hjärnan skulle blåsas bort av ljudvolymen, luften knapp andningsbar och hon hade gärna haft mörkerglas för att kunna ta sig fram någotsånär säkert. Men skam den som ger sig, in i dimman så fick hon se vad som hände. Ingen som helst strategi hade hon, bara en drös frågor.

Barhäng verkade vara bästa stället att husera på, och en stor stark kan räcka långt. Bartendern hade fullt upp, men när han fick se Annas leg blev han väldigt tillmötesgående. Han insåg det förnuftiga i att samarbeta med polisen, lyckligt ovetandes om Annas självpåtagna uppdrag.

Något matnyttigt hade han inte att komma med, han hade tidigare förhörts grundligt om både blondinen, brunetten och McD. De hade alla tre frekventerat Sturecompagniet på regelbunden basis och var välkända. När Anna frågade om hans personliga åsikt om de tre log han bara, men vägrade svara. Och på det sättet fortsatte kvällen, tröstlös utfrågning av både gäster och personal men ingen napp någonstans.

I sltuet av kvällen började Anna känna sig iaktagen, hon förstod att ryktet spridit sig om att hon var där och snokade. Inne på dammuggen fick hon det bekräftat när en vältankad liten brattis med släpig stämma bad henne avvika, för brunetten och McD grabben var minsann personliga vänner till henne. Vare sig hon eller någon där kunde säga ett ont ord om så fina och rekoderliga människor. Blondinen däremot var en liten uppkomling som borde låsas in. End of story!

Envis som en åsna visserligen, men även Anna insåg att det inte gick att komma vidare. Plockade ut jackan ur garderoben, tvekade mellan att ta ett ställe till eller ge upp. Hon valde att ge upp! Någon måtta på självplågeri fick det vara. För att rensa såväl hjärna, själ och lungor beslöt hon sig att trotsa kylan med en promenad hem.

Det var kallt, men vackert. En del del människor i farten och Anna avundades dem deras lättsinthet. Att kunna förtränga världen och enbart hänge sig åt nöjen. Hon gick i raskt takt och lätt tankarna vandra fritt. När hon lämnat Stureplan bakom sig avtog trafiken, och gatan blev öde. En skön stillhet infann sig och hon kände hur lugnet infann sig.

Instängd i sin egen värld märkte hon inte de tomma gatorna. Inte heller kylan bekom henne. Omedveten om allt utom sina egna tankar vandrade hon vidare. Omedveten om stegen som följde tätt bakom.

Kapitel 12

Tusen tankar hann fara runt i huvudet på henne. Vad fan händer nu? Loppet är kört. Vad vill han? Alla av negativ karaktär och Anna väntade med andan i halsen. Men aspiranten var tyst. Tittade lite försynt på henne, log men sa inte halvsju.

Anna insåg att det var hon som måste markera sitt övertag, och i det innebar att avvakta. Låta honom ta första steget för att se vad han tänkt ta vägen med sitt avslöjande. Under en lång stund, som kändes som timmar, hände ingenting. De tittade på varandra under tystnad, båda två envisa som åsnor. Ingen ville ge sig och en tyst maktkamp utspelades. Anna kände hur svetten bröt fram och i magen växte en klump av panik. Men hon bet ihop, tänkte på olika matrecept för att hålla tanken alert men ändå distrahera sig från stundens allvar.

Undrens tid var inte förbi, recepttänkandet hjälpte uppenbarligen för plötsligt började aspiranten svälja maniskt. Blicken började flacka och slutligen öppnade han äntligen munnen. Inom sig jublade Anna ett stort högt yes, men utåt syntes ingenting av hennes triumf.

Det enda aspiranten sa var "jaha", men det räckte. Han visste uppenbarligen inte vad han skulle göra i den här situationen och det var Annas sak att manipulera in honom i det hörn hon ville ha honom. Men oerhört försiktigt så att han kände att han själv tagit sig dit.

Ja Du, sa hon. Nu ramlade Du på något explosivt och frågan är vad Du tänkt ta vägen med det? Devisen anfall är bästa försvar kändes intuitivt som det var rätt grej i sammanhanget. Med tanke på aspirantens tafatthet och lite lätta nördvarning, så var sannolikheten stor att han skulle backa för en stark och pushig tjej.

Mummel och mer flackande blickar kom, men ingen matnyttig information what so ever. Kom igen, pushade Anna. Nu kan Du sätta mig rejält i klistret och frågan är om Du vill det? Eller vill Du dra B.S vid näsan? Valet är Ditt och världen är full av möjligheter, Du måste bara bestämma vilken linje Du ska gå på. A man or a mouse? Vilket gäller för Dig?

Aspiranten började se svimfärdig ut. Han var en rekorderlig stillsam ung man, vars största äventyr var x-rated filmerna på betalkanalerna. Han bodde fortfarande i föräldrahemmet, och njöt av mammas köttbullar. Men innerts inne närde han en dröm, som de flesta unga män. En dröm om att bryta sig loss från mammas kärleksfulla bojor, och ge sig ut i livet. Ta risker och få kyssa vackra flickor. Inte för att Anna var en sådan, men hon var i alla fall av motsatt kön. Och vem vet, hon kanske hade snygga kompisar?

Under några få sekunder dansade alla risker runt i huvudet på honom och tanken svindlade. Skulle någon få veta att han avslöjat Anna och inte anmält henne, så skulle han för evigt vara bränd. Tiden inom poliskåren skulle snabbt och olustigt vara över. Var det värt det?

Han stängde av hjärnan och gick på magkänslan. För en gångs skull var han redo att ta ett omoget beslut. Bara blunda och hoppa rakt ut, från högsta höjd. Ta en chans!

Anna, jag håller käften! Och jag hjälper gärna till! Tärningen var kastad.

Kapitel 11

En ny dag och en värld av möjligheter låg framför henne. Det var i alla fall vad Anna försökte intala sig, men inte fasen hjälpte det. Sånt amerikanskt hallelulja dravel var inte hennes bag. Fast visst, det hade varit skönt med lite större positivitet i livet. Men är man född neggo, så lär man väl alltid vara så.

Trots hennes negativa inställning höll hon ändå fast vid gårdagens beslut. Någon måste strida för den lilla blonda tjejen, och denna någon var uppenbarligen hon. Ingen annan verkade ha ett uns av samvete i sig, utan vek ned sig direkt för pösmunken B.S.

Inte för att hon visste hur hon skulle bära sig åt. Hennes samlade erfarenhet av polisjobbet var inte stor, nyutexaminerad och allt. När det gällde mordutredningar var hon värsta oskulden. Hennes enda förebild var B.S och de deckare hon läst, riktigt tjocka tegelstenar av bästa engelska ursprung. Inte direkt något där att hämta.

Skam den som ger sig, vad hon än gjorde så var det i alla fall bättre än att göra ingenting. Utan henne var blondinen klart stekt, så värre kunde det inte bli. Hon fick väl helt enkelt improvisera, smyga in lite tid här och där under dagarna samt fritiden åt sitt påtagna jobb.

Första uppgift var att kopiera upp allt material som fanns framme så här långt. Där var turen med henne. Hela gruppen var ute på brottsplatsen, så hon hade gott om tid att kopiera utan att någon nyfiket frågade henne varför. För syftet hade hon släpat med sig värsta träningsväskan, där pappren fick göra svettiga träningskläder sällskap.

Steg nummer 2 var att göra fullständiga körningar på alla involverade, de båda damerna och McD men även deras bekantskapskrets och släktingar. Här var det något värre, för det gick inte att smyga med. Fast å andra sidan, om någon frågade så fick de väl fråga. Hon kunde alltid säga att hon passade på att lära sig så mycket som möjligt om brottsutredningar när hon nu fick vara med om en.

Det logiska steg nummer 3 fick bli en utekväll, Stureplan i nattens vimmel och se vad som där dök upp. Sedan skulle självklart nummer 4 följa, men vad det skulle bli var än så länge döljt inte bara i dimma utan i obefintlighetens ljus.

Ett tag var hon lite inne på att involvera blondinen, dels för att hon skulle få en lierad men framförallt för att inge henne lite hopp. Sedan sinnade hon sig, om det hela skulle gå åt pipsvängen skulle fallet för blondinen bli än jobbigare. I dagsläget visste hon inte ens att hon var mordmisstänkt. Och en lierad fick hon söka sig på annat håll, frågan var bara vart?

Just när hon tänkt den tanken till slut hoppade hon högt. Inte av tanken i sig, utan av att en tung hand lades på hennes axel. Hjärtat hoppade över ett antal slag och samvetet vaknade direkt. Hon vände sig om, beredd med värsta försvarstalet för hon var övertygad om att det var B.S. himself som smygit in.

Men icke, därbakom stod aspiranten och log lite fånigt. Hur han lyckats bli aspirant var ett mysterium, han såg ut som han just blivit av med tonårsfinnarna. Men han såg snäll ut, lite godtrogen och menlös. Men snäll.

Lite försynt bad han om ursäkt för att han störde, men han hade sett Anna vid kopieringsapparaten. Och han hade sett på loggen att hon gjort en hel del datakörningar. Och han hade även noterat att hon kopierat upp foton på de inblandade. Självklart blev han nyfiken och undrade varför.

Hade det varit B.S hade det varit lättare att ljuga, men inför denne lille tönt kändes det omöjligt. Och innan hon ens hunnit tänka efter for hela historien ur henne. Värsta brandtalet om de svagas rätt, hur fördomsfullt utredningsgruppen agerat osv.

Aspiranten lyssnade och såg helt neutral ut, inte en reaktion gick att se i hans ansikte. Anna började tappa tempo och insåg hur hon blottat sig själv. Tystnade och blev helt stum. Lite rädd. Mycket nervös. Helt vilsen. Vad skulle hända nu?

Kapitel 10

Alla i utredningen var av den åsikt att fallet var löst. Gällde bara att hitta fällande bevis och sedan skulle man överlämna paketet till åklagaren. Snyggt och prydligt, helt logiskt enligt deras inskränkta sätt att se på saken. Hela situationen fick Anna att må oerhört dåligt.

Gruppen var dock nöjd, och B.S själv sken som en sol. Nu hade han positiva nyheter att rapportera til chefen, som i sin tur kunde lugna de höga gossarna som låg på som iglar. En bra lösning som passade alla inblandade. Ingen socitetsbrud som behövde hängas ut, och McD killens lite väl utsvävande leverne kunde snyggt sopas undan. Den skyldige var självklart själv ett offer. Ett offer för en hård och orättvis värld, men den gav ändå inte tillåtelse till hämnd. Framförallt inte när pöbeln hämnades på överhögheten, det fina folket.

För Anna skrek hela scenariot komplott. Visst var blondinen ett offer. Dels för en tragisk barndom, men i nuläget ett offer för fördomsfulla och inkompetenta poliser. Och hon hade ingen som stod på hennes sida. Ingen utom Anna.

Enligt hennes sätt att resonera behöver man inte alltid vara ett offer, bara för att man en gång krälat i dyn. Det fanns andra sätt att få revansch, än att bli kriminell. Men hon talade för döva öron. B.S hade sagt sitt och då fanns det inget mer att tillägga. Anna gjorde även ett försök med B.S himself, men att säga att det var meningslöst var väl årets understatement.

Okej, den crediten måste man ge honom att han lyssnade på Annas tankar och hennes intution. Sedan avslutade han hela mötet med ett gapskratt och sa lite försåtligt att om män hade lyssnat på kvinnors intuition så hade mänskligheten förmodligen fortfarande bott i grottor! Å andra sidan hade det antagligen passat B.S bra, med tanke på hans stenåldersmentalitet!

Anna gick från jobbet, kokande av frustration och ilska. Men även av sorg. Var det så här hennes arbetsvärld såg ut? Var polisväsendet så trångsynt och omänskligt? Någonstans hade hon trott att majoriteten av poliserna ändå var goda människor, som inte blivit blassé på den värld de verkade inom. Att de drevs av att hjälpa människor, för en bättre värld helt enkelt.

Ännu en kväll med god mat i all ensamhet, som för att plåstra om sin tilltuffsade idealism. Fördelen med hela den bisarra situationen var att hon för en gångs skull kände sig berörd. Att hon verkligen brann för något, något som var värt att anstränga sig för. Frågan var bara hur?

Den frågan följde henne hela kvällen, genom TV tittandet och kvällsritualen. In i den tidiga sömnen, innan drömmarna fått henne i sitt fäste. Och vips slog det henne! Så glasklart enkelt att hon inte insett det från början. Visserligen något hon förmodligen skulle få sparken för om det upptäcktes, men so what. Då skulle hon iaf få sparken med sitt eget samvete intakt, och hon var ändå inte övertygad om att polisväsendet var hennes cup of tea.

Lugnad av att fattat sitt beslut, och trygg i att hitta drivkraften i sitt liv föll Anna i en drömlös sömn. Imorgon skulle den nya dagen gry och så även hennes nya mål. Att bedriva sin egen utredning. Att frikänna blondinen. Att hitta den verklige mördaren.

Kapitel 9

Utredningen gick långsamt framåt. Inte så att det dök upp nya vittnen eller avslöjande fakta, men gruppen kunde i alla fall beta av de olika hållpunkterna. Varenda taxibolag och frifräsare i Stockholmsregionen var kontaktad. Ingen hade sett vare sig blondinen, brunetten eller McD killen.

Både blondinen och brunettens mobiler och hemtelefoner var kollade, men inte heller där fick gruppen något napp. Damernas ekonomi var också genomgången, men gav inte heller något spektakulärt. Blondinens ekonomi var väl inte den bästa, men det var heller ingen direkt ko på isen. Brunetten var vid stadd kassa, men inte heller det något förvånande med tanke på hennes familjebakgrund.

Brottsregistret dammsugat och klart. Ingen av de tre huvudpersonerna i dramat fanns med i registret. Blondinen hade blivit upplockad för fylleri en gång och fått nyktra till i en cell, brunetten hade en fortkörning bakom sig och McD mannen fanns med för förargeseväckande beteende. Han och hans kamrater hade använt Dramaten trappan till att solbada nakna, vilket svenskt polisväsen hade haft lite åsikter om. De hade kommit undan med en reprimand, då deras officiella förklaring var att det var en s k installation.

Sjukhusen hade däremot en del matnyttig information att bistå med. Brunetten hade varit inne på Danderyds akuten några gånger, blåslagen och allmänt tilltuffsad. Enligt egen utsago hade hon blivit överfallen av en okänd man, inte bara en utan hela 5 gånger. Det verkade inte helt trovärdigt. I övrigt var det sedvanlig historia med blindtarmen, några småblessyrer och en del veneriska sjukdomar.

Blondinen däremot hade ett något digrare register. Redan som liten fanns hon med, utsatt för misstänka övergrepp och misshandel. Historien hade fortsatt med förmodad med överdoser och självmordsförsök. Anna blev illa berörd när hon läste. Inom henne växte en bild fram av en liten tanig tjej, utsatt i den onda vuxenvärld hoh omgavs av. Men hon hade uppenbarligen lyckats ta sig på fötter, med eller utan hjälp. Visserligen var hon lite lätt sliten och förmodligen inte direkt en renlevnadsmänniska, men garanterat ingen självmordskandidat längre. I alla fall inte som Anna förmodade att sådana såg ut. Hennes erfarenhet var inte direkt stor på området, men hon hade ändå fått en känsla av styrka från blondinen.

B.S däremot fick än mer vatten på sin kvar. Klart att det måste vara blondinen, för ett barn med tragisk barndom växer per automatik upp till en brottsling. I alla fall i hans trångsynta värld! Anna blev något sugen på att göra en utredning på B.S. Vad fasiken var det för fel på den mannen? Var han totalt renons på känslor? Även han måste ha varit en liten gullig bebis en gång i tiden, men sedan hade det uppenbarligen gått snett.

Det värsta var att övriga i gruppen stod inte upp mot honom. Sade B.S att det var blondinen så var hela gruppen inne på samma linje. Bländade av brunettens frappanta yttre och fullsmetade med fördomar om tragisk barndom hade de alla sin åsikt klar. Egentligen gällde det nu bara att hitta bevis!

Kapitel 8

Tisdag morgon och kylan hade inte släppt sitt tag om den kungliga huvudstaden. Precis som varje vinter blev SL tagna på sängen, och lokaltrafiken drogs med stora problem. När Anna stod och väntade på en buss som aldrig verkade komma, funderade hon på om trafikledningen möjligen var outsourcad till Indien eller något annat snöfritt land. Det kunde möjligen vara förklaringen till varför det blev samma kaos varje år.

Något försenad dök hon upp till jobbet, och mötet hade redan startat. B.S gav henne en ointresserad blick, och fortsatte sedan sin sammanfattning av situationen.

Ett vittne hade trätt fram. En man med en magsjuk hund hade förmodligen varit den siste som sett McD, mördaren undantagen. Mannen ifråga hade dock vikt av ned mot Södermälarstrand, medan McD hade gått mot Hornsgatan till.

McDs mobiltelefon hade kontrollerats och senast ringda samtal hade gått till flickvännens mobil tidigt på lördagskvällen, precis som hon sagt. Inga mottagna samtal hade dykt upp efter det heller.

Det väckte frågan varför McD inte hade ringt efter en taxi? Utrustad med mobil, en välfylld plånbok och iskall natt hade han knatat ut på Hornsgatan. Varför inte stanna i porten och vänta in en bil? Hade han möjligen mött någon? Inte enligt mannen med hunden i alla fall. Möjligen att han stött samman med någon senare, mördaren hade han i alla fall mött.

B.S lutade fortfarande åt att det var någon av de två damerna och hans sammanfattning fortsatte.

Blondinen är mördaren. Scenariot är följande - lätt alkoholiserad och gravt neurotisk tjej, som väntar på drömprinsen. Sviken gång efter annan bär hon på ett undertryckt hat mot män, och när McD sviker henne får det att brista. Hon drabbas av någon form av psykos, följer efter honom och konfronterar honom. Slutligen sticker hon en kniv i honom och voila. The case is closed. Hon har både motiv och tillfälle, samt är i total avsaknad av alibi.

Å andra sidan sitter brunetten i samma prekära situation. Att konstant bli bedragen kan driva vem som helst till vansinne. Inte heller hon har alibi, och motivet behöver ingen tvivla på. Ponera att hon suttit hemma och jobbat upp ett raseri, medveten om att McD var ute och raggade. Hon tar sig till Stureplan, och får se McD hoppa in i svarttaxin med blondinen. Hon följer efter dem, och väntar utanför porten. När sedan McD knatar därifrån följer hon efter, börjar prata med honom och utanför McD drabbas hon av en raseriattack, kniven fram och mannen död. Ett inte helt främmande scenario, som alla inblandade kan instämma i. Framförallt de som på nära håll stötte på fröken Övres arrogans.

B.S beslutar sig för att man ska följa 2 parallella spår. Bakgrunden och tidigare förhållanden för de båda damerna skall gås igenom. Taxibilar ska kollas, för att se om någon kört brunetten upp till Söder. Psykmottagningar utfrågas, om blondinen möjligen dykt upp där i något sammanhang. Sammanfattningsvis, en total bakgrundskoll av de båda madamerna. Och så får man se vad det ger.

Gruppen kände att det var skönt att ha något konkret att gå efter. En agenda att hålla sig till och slippa fumla runt i mörkret. Stämningen kändes något mer hoppfull än gårdagen.Men ändå. Det var något som inte stämde. Pay back time? Vad passade det in i bilden? Det kändes inte som ett kvinnligt drag, eller?

Kapitel 7

En lång och tröstlös måndag led mot sitt slut. Inte en öppning what so ever, och fallet kändes tämligen hopplöst. B.S var helt inställd på att det var blondinen som var den skyldiga, medan Anna själv lutade mer åt brunetten. Fast hennes intuition sa att det inte var "cherze la femme" som var svaret på det här mysteriet.

Normalt brukade tydligen utredningsgruppen sammanfatta dagens möte, innan arbetsdagen blåstes av. Dock inte idag. Som B.S så poetiskt uttryckte det så fanns det inte ett skit av vikt att sammanfatta, utan det kunde gott vänta till morgondagen.

Så trött som hon kände sig på väg hem var länge sedan. Var steg var en kraftmätning, och hade det inte varit för den stränga kylan hade hon säkert satt sig ned på närmsta bänk och slocknat. En tyst och mörk lägenhet väntade, lyckligtvis fanns där också en välfylld kyl. Att tröstäta var kanske inte det mest hälsosamma, men hellre mota depressionen på dörren med god mat än att förtränga den med alkolhol.

Enda sedan Anna varit barn hade hon tröstat sig med mat, när humöret sviktade. För många innebär det en väg mot kraftig övervikt, men inte för henne. Visst, några extra kilon fanns det i form av hull kring både midja och höfter. Men inget som hon direkt led av. Jobbet innebar att hon fysiskt höll sig i bra form och någon modelltyp hade hon aldrig varit. Skulle heller inte vilja bli. Inte så att hon var ful, men å andra sidan inte heller snygg. Alldaglig var nog ett bättre uttryck. Ingen som stack ut i mängden, vare sig till sättet eller utseendet. En helt vanlig tjej, bland många andra.

En rågad portion pasta med pesto livade upp humöret något. Och så dagens första coca cola, den enda last hon hemfallit åt. Så till den milda grad att hon själv valt att ransonera sitt drickande. Enbart till middagen, men då unnade hon sig å andra sidan två burkar. Hon hade utvecklat en form av snobberi kring coca colan, aldrig någonsin hon drack syrup varianten. En och en halv liters flaskan enkom om den var helt nyöppnad. Helst skulle det vara den klassiska 25 cl glasflaskan, men det kunde i nödfall fungera med 33 cl burk också. Men då enbart den mörkröda. Den ljusröda var oftast importerad från Tyskland och smakade urk.

Hon blev sittandes länge och väl i soffan, slötittandes på TV medan tankarna levde sitt eget liv. Hon var obetydligt äldre än huvudpersonerna i det drama hon blivit ofrivilligt indragen i, och hon kunde inte låta bli att jämföra.

Visserligen verkade livet farit fram hårt med dem, och vad gällde McD grabben var det väl ingen överdrift. Samtidigt kunde hon inte låta bli att avundas dem. De verkade i alla fall leva. Tordas ta för sig av livets möjligheter, ge sig in i relationer och ge sig hän. Kanske inte med så lyckat resultat alla gånger, men de gjorde något i alla fall.

Själv kände hon sig ibland som en zombie. En människa utan mål och mening, som snubblade in på en väg och följde den planlöst. Som det här med polisskolan. Ett resultat av en utmaning som hon antagit, och vips så var hon polis. Ville hon det? Förmodligen inte, men å andra sidan ville hon inget annat heller. Så då kunde hon lika gärna fortsätta ett tag till.

Med förhållanden var det ungefär samma sak. Visst hade hon haft relationer, både korta och långa. Men inga som satt sina spår. Trevliga när de pågick, och helt odramatiskt när de tog slut. Kär var något som hände i böcker, passion och förälskelse likaså. Ett tag hade hon seriöst funderat på om hon var homosexuell, kanske därför hon aldrig blev kär. Så då hade hon haft några relationer med det egna könet, men det var inte heller hennes grej.

Summa sumarum, hon längtade efter att vakna till liv. Få något att brinna för. Något som var viktigt och fick henne känna sig mer än vid liv, hon ville känna sig levande!

Kapitel 6

Stämningen i korridoren var spänd, och Anna fick en känsla av att det fanns mer mellan de två tjejerna än vad som hitills framkommit. Big Shot såg inte heller överdrivet lycklig ut över konfrontationen, men han riktade sin ilska mot Anna.

Blondinen åkte in i ett mötesrum, bevakad av en aspirant och brunetten fick samma behandling, men i ett annat rum. Big Shot själv drog med sig Anna in på sitt rum och bad om en förklaring. Och vad annat göra än att berätta sanningen. Så det gjorde hon. Helt osminkad rakt upp och ned, för vad kunde egentligen hända?

Worst case scenariot var att B.S fick spel och slängde ut henne ur utredningen. Fine, då kunde hon få återgå till sitt lugna liv och bevaka cyklister som struntade i stopplikten. Styrkt av den vetskapen nöjde hon sig inte med att enbart återge samtalet, utan gav även sina egna teorier kring det drama som utspelat sig i korridoren.

Anna trodde att blondinen och brunetten förmodligen setts ute i vimlet ett antal gånger, med tanke på att de båda hade Stureplan som sin lekplats. Och eftersom frk Öfvre visste om McD pojkens svaghet för nya ragg, så hade hon klart misstänkt något när han inte dykt upp på natten. Kanske hon t o m blivit informerad av någon välvillig väninna, om vad herrn ifråga tagit vägen. Hur som helst, när hon sedan ser en rödgråten blondin som hon känner igen från Stureplan så är det klart hon drar sina slutsatser.

Under över alla under, B.S lyssnar och verkar hänga med i resonemanget. Men en sak kvarstår att förklara, hotet. Varför kastar hon ur sig det? Inför polisen. Den biten kan han inte förstå, vilket inte är så konstigt. Han är man, är han inte?

Anna kan inte låta bli att le lite, när hon frågar om han aldrig råkat ut för en försmådd kvinna. Vilket hans totalt nollställda ansikte visar att han inte har. Kanske inte helt otroligt med tanke på hans vedervärdiga kvinnosyn. Men han tar i alla fall till sig Annas förklaring att en ratad kvinna är en farlig kvinna, framförallt för rivalen. Och vad är väl bättre än att misstänkliggöra rivalen inför polisen? Även om det var ett klart patetiskt försök.

B.S beslutar att Anna får göra ett försök med blondinen, använda sig av sin kvinnliga intuition och se vad hon kommer fram till. Själv tänker han besöka den högvälborna frk Övfre och se vad det kan resultera i.

Anna får en helt annan känsla för den sköra lilla blondinen. En trasig själ i ett vackert skal, vilsen i en hård värld. Det är så Anna spontant reagerar när hon får se henne. Fortfarande rödgråten, men något lugnare. Hon återger lördagskvällen så gott hon kan, alkoholen och chocken har gjort sitt med minnesbilderna. Kontentan av det hela är i alla fall att hon och McD mannen stötte ihop tidigt på kvällen. De har setts ute i smeten tidigare och småflirtat lite, men då har han alltid haft "den skitnödiga brunetten" med sig, som blondinen uttrycker det.

Denna gång var han solo, och den inledande flirten var egentligen bara en formalitet för det som de båda visste skulle hända. En bortamatch för McD på Söders höjder och för henne ett hopp om att äntligen mött den rätte. Skamset fick hon erkänna att kvällen slutat i ett totalt fiasko. Han hade smitit iväg och hon hade somnat gråtandes. Ingen drömprins denna gång heller.

Anna försöker sakta lotsa blondinen genom kvällen igen. Pratade de med några? Hände det något speciellt, någon som blev arg eller försökte mucka gräl? Hade de åkt svarttaxi hem och vilken typ av killar hade kört den? Stötte de på någon på väg hem till henne? Hade någon följt efter henne osv. Men inte en ledtråd fanns att finna den vägen heller.

Lätt modstulen sökte Anna upp B.S, som just avslutat sin sejour. Inte heller där hade framkommit något nytt. Visst hade McD killen gjord sig impopulär hos en hel del människor, genom att bedra vänner med deras flickvänner, lura folk på pengar osv. Men samtidigt var han kung i sin krets och ingen rörde kungen! Men någon hade uppenbarligen gjort det.

Frågan är vad som händer härnäst. Vad ska de rikta in sig på? Sitter mördaren i ett av rummen eller är det en helt okänd individ ute i Stockholms natten?

Kapitel 5

Att säga att det blev tyst är väl årets understatement. Förmodligen torde inte ens någon blinka, så spänd var stämningen. Big Shot var den som fann sig snabbast, plockade in tjejen och tröck ned henne på en stol. Inte speciellt finkänslig, men förmodligen hade han redan utsett henne till någon form av syndabock. Om än inte mördaren, så hade Big Shot bestämt sig för att hon visste vem det var.

Big Shot tillhörde den mest primitiva av alla män, han gick enbart på de instinkter han själv besatt. Empati var inte ens ett ord för honom, och skulle han förmodan snubbla över det bortförklarades med med fjolligt trams. Och varför leta efter komplicerade, men logiska förklaringar när man kunde hitta ett enkelt, men totalt ologiskt scenario?

Poliskvinnan Anna tillhörde än så länge inte de betroddas släkte, så hon sköts bryskt ut ur rummet tillsammans med aspiranten. Lite vilsen vankade hon tillbaka till sitt rum, tveksam om hon skulle börja rundringningen eller avvakta utfallet av kvällsraggets vittnesmål.

Livrädd för att göra fel, men än mer rädd för att vara overksam började hon planlöst slå upp alla inneställena runt Stureplan. Hon hade en vag plan om att successivt bearbeta av ställe efter ställe, på plats, redan ikväll. Visserligen en måndag, men några var förmodligen öppna.

Det är inte direkt så att klientelet på de här ställena sliter i sitt anletes svett måndag till fredag, och enbart festar på helgen. För många av dem är var dag en fest, och då måste vattenhålen vara öppna, för annars drar de raskt vidare till nya, hottare place. Lojalitet är inte direkt deras starkaste gren.

Listan hade lyckats framskrida en halv A4, när dörren öppnades. Samme aspirant stod utanför, och denna gång med en brunett i släptåg. Också rödgråten, men inte tillnärmelsevis lika sliten. Hon var slående snygg, klädd helt enligt nu gälland dresscode och skulle varit en riktig skönhet, om inte det arroganta uttrycket förstört helhetsbilden.

Utan att bli tillfrågad klev hon in, satte sig ned och begärde en kopp latte, 2 sockerbitar! Aspiranten såg lite frågande ut, så Anna nickade lite försynt till honom som för att signalera att det var okej. I detta fall skulle latten bli en automatkaffe med pulvermjölk, en s k fattigmanslatte. Undrar vad fröken Öfvre skulle säga om det?

Och säga något ville hon, det var klart tydligt. Lite gramsen blev hon dock när Anna påpekade rökförbudet, men inte tillräckligt för att gå sin väg. Istället fick Anna höra en lång utläggning om den underbara tid hon och McD killen haft. Hur de rört sig i samma kretsar, vilket innerligt förhållande de haft och att bröllopsklockarna skulle klämtat i vilken sekund som helst. Bara han inte hade gått och blivit mördad.

Hur tragiskt hela historien än var så var det något som klingade falskt. Tjejen hade svårt att fokusera blicken, var lite för välformulerad för någon vars liv blivit krossad. Och hennes ögon var inte helt sorgsna. Visst, de var ledsna med det gömde sig även en annan känsla där. Nästan en glimt av skadeglädje, hur osannolikt det än lät.

Precis när historien var färdigberättad kom aspiranten med kaffe, och Anna kände pressen. Nu skulle hon, en helt nyutexaminerad polis med noll erfarenhet av mord, helt plötsligt leva upp till rollen som assisten. Paniken bultade på dörren och hon ville bara bort från hela situationen. Hon hade inte bett om det här, knappt att hon ens blivit tillfrågad utan snarare beordrad.

Några djupa andetag, och så släppte hon loss sin yrkesroll helt. Gick till människan inom sig och förlitade sig totalt på intuitionen. Vad gjorde han på Söder ensammen en sen lördagsnatt, om de nu var så vansinnigt lyckliga tillsammans, var frågan som dök upp. Så den ställde hon, rakt ut.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Först total tystnad, och sedan ilska. Och sedan den innersta ärliga känslan, den äkta sorgen. Och hela den sjaskiga historien kröp ur henne. Hur McD konstant bedragit henne, drogerna och raggningen som fyllde hela hans tillvaro. Hans elakhet och hur han utnyttjade människor i sin närhet, med hjälp av makt och pengar. Inte direkt en sympatisk ung man!

Anna kände att hon möjligen hade klivit ut på lite för tunn is. Mr Big Shot skulle nog inte uppskatta ett hon förhörde offrets flickvän, så hon bad tjejen följa med. Tanken var att ta henne till Big Shots rum, där hon fick invänta slutet av den andra intervjun. En bra tanke, men kanske inte helt lyckad. I alla fall inte med tanke på utfallet.

För de tar sig precis runt hörnet i korridoren när Big Shot kommer, blondinen hänger helt färdig på hans arm. Hur fröken Öfvre kunde lista ut att detta var tjejen som McD raggat upp är helt oförklarligt, men hon lyckades.

Hon kliver fram till tjejen och spänner blicken i henne, väser med elak stämma att vad som än hände så var det p g a henne som McD var död! Och det skulle hon få ångra så länge hon var i livet!

Kapitel 4

Ytterligare en kvinna vaknade till en tung måndag. Visserligen var hon utbildad för våldsam död och andra hemskheter, men inget de lärde ut på polisskolan kunde jämföras med verkligheten. Efter bara några månader i tjänst så snubblar hon över ett lik, mördad till råga på allt. Och det satte sina spår. Dels att se en död människa, men framförallt tröstlösheten i hur förgängligt livet var. En helt ung man, som precis tagit sina steg ut i vuxenvärlden blir mördad. Och hon är en av de första på plats.

Om det var därför eller om det fanns någon annan anledning var inte helt klart, men hon blev förflyttad. Från Ordning till Krim, som någon mystisk slags förstärkning. Normalt tog det år av hårt slit och internt rövslickeri innan man lyckades ta sig dithän, men hon hade slajdat in på en räkmacka. Varför? Vem ville ha dit henne och till vad?

Den officiella förklaringen var besparingsskäl, vilket gjort att avdelningen hade kort om "fotfolk" och de behövde någon som gjorde skitjobbet. Och i det här fallet verkade det bli fråga om en hel del grottande. Och det skulle hon stå för, under överinseende av krim.insp. Big shot. En legend inom kåren, inte för sina enastående resultat utan snarare för sitt totalt osmidiga sätt. En riktigt genuint mullig mansgris, med charmfaktor noll.

Fallet döptes raskt av tidningarna till McDonalds mordet, och i brist på egna iniativ hakade polisen på, och namnet blev således McD. Oavsett vad man officiellt sa inom kåren så behandlades mord olika. En kille från Öfvre fick självklart mer attention, så även efter sin död. Hade man därtill en far som umgicks i kretsarna kring kungahuset så klev man upp ytterligare ett snäpp i prioriteringsgrad. Egentligen var det inget medvetet, det hade alltid sett ut så. Det skulle väl fortsätta så till den dagen landet var tillräckligt integrerat att gränserna mellan hög och låg totalt suddats ut.

Varför var den stora frågan, även för polisen. Inte en ledtråd fanns att uppbringa. Brottsplatsen hade dammsugits i jakt på spår, nada att finna. Snön som fallit hade effektivt dolt alla eventuella fortspår. Kvar återstod då kniven och papperslappen. Papperslappen föll bort direkt, utskriven på laserskrivare och papperskvalitet av helt vanlig sort. Inga fingeravtryck, absolut nothing. Och lika illa med kniven, såldes i stora mängder på IKEA och helt tom på avtryck.

Så vad börjar man någonstans, när man har startläge noll? Familj och bekantskapskrets självfallet, för att se om man där kunde hitta någon ledtråd att nysta vidare med. Sedan skulle Stureplansgänget noggrant frågas ut. Och så vittnen förstås, som man med medias hjälp efterlyste vitt och brett.

Novis som hon var satt hon mest tyst och åhörde diskussionen mellan veteranerna. Kanske fel att dra slutsatser i det här läget, men den allmänna stämningen var ganska så hopplös. Och någonstans fick hon även känslan av att de egentligen inte brydde sig. Hade det inte varit för killens bakgrund så är frågan om det överhuvudtaget satts samman en utredningsgrupp.

Arbetsuppgifter fördelades, teorier framkastades och nytt möte bokades. Och så var det dags att sätta igång. Med den föga lockande uppgiften att leta vittnen. Utfrågningen av familj och vänner var reserverade för högsta hönset himself.

En knackning på dörren och en ung aspirant tittar in. Bakom henne skymtar en liten, nätt tjej med blonderat hår. Hon ser sliten och trött ut, men besitter ändå en skör skönhet under det matta skalet.

Hon öppnar munnen, harklar sig och så börjar tårarna rinna. Ingen säger något och hon gör ett nytt försök. Nu går det bättre, även om rösten bryter. Men hon lyckas i alla fall få fram sitt budskap. Det var hon som tillbringat natten med McD killen.

Kapitel 3

Det var många flickor som vaknade ensam och ledsen efter en bedrövlig helg. På en liten bakgata på Söders höjder vaknade en flicka med ångest inför veckan som väntade. En hel lång vecka till nästa fest, nästa berusning och förhoppningsvis ett mer lyckosamt ragg än den gångna helgen.

Somliga skulle säga hon var desperat och i sina ärligaste stunder höll hon med. Fast oftast förträngde hon det. Klart man ska leva livet när man är ung och har ork, var den devis hon levde efter. Och hon levde hårt. Sökte efter något som kunde fylla hennes tomhet, om inte för evigt så i alla fall för stunden.

En kväll på krogen, musik i hög volym med alkohol i kroppen och en kille vid sin sida. Då mådde hon bra. Även i nattens senaste timmar satt lyckokänslan i, speciellt om hon fick sällskap hem. Stannade han till frukost började hoppet vakna, och veckan som följde väntade hon samtal. Som aldrig kom. Syntes de i vimlet hälsade de neutralt, eventuellt en kindpuss. Och jakten fortsatte.

Killen hon träffats i lördags hade väl inte varit annorlunda än de andra, även om hon i stunden intalade sig det. Roligt hade de haft, och hon hade sett en vild natt framför sig. Grymt besviken hade hon blivit när han smet iväg utan ett ljud. Och utan att uppfylla hennes förväntningar.

Söndagen hade hon tillbringat som andra söndagar. Med huvudvärk, uppkrupen i soffan. Försökt hålla ångesten borta med videofilmer och cigaretter. Framåt kvällen gav hon efter för frestelsen och tog en drink. Bara en liten, som raskt följdes av flera. Men bara små. Men alltför många.

Och så kom då den eviga måndagen. Inte tordes hon sjuka sig igen. Inte efter varningen hon fick förra gången. Och arbetskamraterna hade fått nog. De backade inte upp henne längre. Tvärsom, de hade bryskt talat om att hon satte dem på pottkanten. M a o hade hon inget val, ångest eller inte. Bara att pallra sig upp och iväg.

På väg ned i tunnelbanan vid Mariatorget greppade hon en Metro. Kastade sig upp på tåget precis innan avgång och plöjde sig fram till en ledig plats. Inte ofta hon lyckades få sittplats vid den här tiden. Kändes som en liten bonus, och något av ångesten lättade.

Så slog hon upp tidningen. Och ångesten slog till med full kraft. Killen från i lördags mötte hennes blick på tidningens framsida. Han hade blivit mördad i lördags natt. Strax efter 3. Nära hennes hem. Direkt när han gått från henne. Varför?

Kapitel 2

Långt från Hornsgatan, i de finare kvarteren på Östermalm vaknade en flickvän och fann att sängens andra halva var lika tom som när hon somnade. Först kom tårarna, och efter följde ilskan som ett brev på posten.

Det var inte första gången, men hon hade trott och hoppats att det var den sista. Medan raseriet fortfarande höll henne igång rafsade hon ihop sina tillhörigheter och skrev en ilsken lapp. Lämnade lägenheten utan att se som om, självbevarelsedriften höll henne igång. Hon visste att hon måste gå, för att bibehålla den rest av stolthet hon ännu hade.

Taxi hem till bästa väninna, och ned i soffan. Tårar, ältandes och hatattacker åtföljdes av hett te och hetsrökning. Väninnan kan väl inte direkt påstå höras till pojkvännens fanclub, även de hade en historia att falla tillbaka på. Något väninnan inte riktigt förlåtit honom. En kombination av illvilja och systerlighet gjorde att hon berättade den info hon besatt om gårdagskvällen. Den var inte helt fullständigt, men den inrymde en ung blondin och gemensam avfärd.

Och så förflöt ännu en söndag i hennes liv, med inte helt ovana aktiviteter. Framåt kvällningen tog hon sig hemåt och kröp ned i sängen, med en Sobril som sällskap. Måndagens uppvaknade var inte nämnvärt bättre än söndagens. När den första förvirringen av Sobrilens effekt släppt, slog verkligheten emot henne och tårarna började återigen strömma. Hur mycket som var stolthet och vad som var brustet hjärta är svårt att avgöra, effekten var densamma.

Flickvännen tog sig till telefonen och med tjock stämma ordnade hon sig respit från verkligheten. Det var inte första gången hon sjukskrev sig en måndag, och för hennes arbetsgivare var det snarare en positivt överraskning om hon dök upp efter en helg. Hon kröp tillbaka till sängen med en kopp te och den obligatoriska cigaretten.

Efter att ha ömkat sig själv, ringt runt till den innersta kretsen samt rapporterat sin ledsamma situation för föräldraskapet slog hon på TV:n. Kabelkanalernas såpor hade ännu inte börjat, och i väntan på dem lät hon nyheterna skvala i bakgrunden medan hon ögnade igenom senaste Elle.

En ung kille mördad på Söder, hörde hon reporten säga. Tragiskt, men då var det i alla fall ingen i hennes krets. För dem var Söder lika otänkbart som en Ålandskryssning eller en shoppingtur till Ullared. Det var inte för sådana som dem helt enkelt!

Hon kastade en snabb blick på TV:n och såg en skymt av den mördade killen. Och så stannade världen. Och deras förhållande var definivt över. Han skulle garanterat aldrig mer vara otrogen. Han skulle aldrig mer vara någonting. Han var död.

Kapitel 1

Det lite lätt berusade paret ramlade ut ur svarttaxin, hysteriskt fnittrande. Stegen var vingliga på den ishala trottoaren. Tjejen föll pladask i närmsta snödriva och killen försökte dra henne upp. Allt under stor glädje. Än hade kylan inte kylan krupit under skinnet, utan värmen från krogen fanns kvar. Alkoholens verkan gjorde också sitt till. Natten var än så länge kolsvart och iskall, men gryningen låg inte långt borta.

Svarttaxin slirade iväg, nedför Hornsgatan i snöyran. Den stannade inte för rött i korsningen, utan fortsatte framåt. Bråttom tillbaka till Stureplans nattliv för fler uppdrag. En sådan här natt kunde man tjäna grova stålar. Kylan gjorde att bilen var nästan helt ensam på gatorna. Och risken att åka fast var liten, för inte ens poliserna var ute i den råkalla vinternatten.

Tjejen och killen vinglade sig in på Hornsgatans sidorgator, stannade i var och vartannat hörn för att kyssas. De kände inte varandra nämnvärt, deras gemensamma liv bestod hitills av några öl och ett antal danser på Stureplans innehak. I nattens vimmel hade de båda dragit en vinstlott. I alla fall kändes det så nu, men vem vet om den känslan skulle överleva gryningen. Vem som hade egentligen hade raggat upp vem var väl inte helt säkert, förmodligen ett ömsesidigt beslut.

Killen kände sig lite orolig för hur han skulle hitta hem, ovan som han var vid gatorna på Knivsöder. Hans normala jaktmarker låg inom gångavstånd från Stureplan, men varför inte vidga sina vyer? Utrustad med ett gigantiskt ego, mobiltelefon och en välfylld plånbok hade han hitills lyckats klara sig så varför inte ikväll. Vem vet, om gryningens avslutning blev lyckad funderade han på att stanna över frukosten.

Nu var det nästan framme, runt hörnet och uppför backen bara. Men vilken backe! Brant och kullerstensbelagd, överdragen med ett tunt snölager och därunder blankis. Genom att hålla i husväggen lyckades han få fäste och drog tjejen med sig upp. Nu började kylan göra sig påminnd och han var glad att målet var nära. Hon verkade å andra sidan inte märka av kylan, utan fnittrade fortfarande över något helt obegripligt.

Äntligen framme och in i portens värme, precis när tidningsbudet lämnade huset. Tre trappor upp utan hiss kändes som ett maratonpass och han kände hur kvällens cigarettkonsumtion väste i lungorna. Tjejen lämnade honom direkt för det obligatoriska toabesöket. Han funderade på att vänta in henne i sängen, när han hörde hur hon hulkade ute i badrummet.

Okej att han inte alltid var nogräknad, men där gick gränsen även för honom. Föresten började han längta hemåt, till sin egen säng och framförallt till flickvännen som godtroget väntade. Tyst smög han sig ut ur lägenheten och nedför trapporna.

När tjejen vaknade några timmar senare var det till ljudet av en polisbil. Hon såg sig yrvaket omkring, när gårdagens äventyr började påminna sig i form av en otrolig huvudvärk. Sakta kom minnesbilderna tillbaka, svartaxin och killen som följt med, för att sedan försvinna likt en vålnad.

I andra ändan av stan vaknade en annan tjej, upptäckte att hon var ensammen och blev förbannad. Än en gång hade en krogkväll med kompisarna slutat med bortamatch. Den jäkeln som lovat att aldrig mer vara otrogen. Medan raserit höll i sig packade hon sina få tillhörigheter, skrev en sur lapp och lämnade lägenheten. Hon fick uppbåda resterna av sin sargade stolthet för att ta sig därifrån, för även hon hade sin gräns.

Samtidigt på Hornsgatan stod en ung polis och försökte ta in det hon såg. En ung man där varken stort ego eller välfylld plånbok hade hjälpt, satt lutad mot Mc Donalds entre. Det såg ut som om han sov, men kniven i hans bröst talade sitt tydliga språk. Ett dråp i vredesmod? Förmodligen inte. Lappen på hans bröst tydde på att det var planerat. Varför stod det annars "payback time"? Och för vad?