måndag, januari 16, 2006

Folkets jubel?

jaha, så var det här avklarat! Måste medge att jag var lite nyfiken på hur det skulle sluta. Eftersom jag inte har någon idé om scenariot när jag börjar så överraskar jag även mig själv under resans gång.

Om ni undrar varför jag så sällan använder namn är just av det enkla skälet - jag spontanskriver och kollar aldrig vad jag tidigare skrivit. Är suveränt dålig på namn, så genom att inte använda dem riskerar jag inte att göra fel. Lite latmask är jag!

Så till the issue; vill ni ha mer "böcker"? Och om ja, i vilken genre? Kom gärna med idéer! Minst 10 comments vill jag ha annar kommer jag att tjura! *s*

söndag, januari 15, 2006

Kapitel 43 - The End!

Anna vaknade med ett ryck. Något kändes fel. Obehagligt. Rummet var helt mörkt och hon kände först inte igen sig. Så kom tankarna ikapp och hon insåg att hon var kvar på sjukhuset. Från sängen bredvid hördes Sofias tunga andhämtning. Hon sov djupt.

Bortifrån dörren syntes en svag strimma av ljus. Tystnaden var så stark att den nästan gjorde ont. Anna ansträngde sig för att höra om det var ett ljud som väckt henne, men det enda som hördes var Sofia. Förmodligen hade hon drömt något och det var därför hon vaknat.

Hon gosade in sig i kudden och drog täcket över huvudet för att somna om. Kände hur lugnet sakta kom över henne. John Blund var i antågande och gryningen låg flera timmar bort. Plötsligt kom känslan över henne igen. Något var fel. Något hotfullt var i antågande.

Hon var på väg att sätta sig upp, men hejdade sig. Någon fanns i rummet. Någon mer än henne och Sofia. Hon förstod inte hur hon visste det, men känslan fanns där. Någon iaktog henne. Väntade ut henne.

Paniken vällde över henne, för vem skulle det kunna vara om inte mördaren? Och här låg hon, iförd sjukhusets nattlinne och inget mer. Mobiltelefonen i väskan, inte en tillstymmelse till vapen och larmknappen till sköterskorna var hos Sofia. En Sofia som sov djupt och vars hjälp hon inte kunde räkna med.

Att snabbt kasta sig ur sängen och mot dörren hade kanske fungerat, men nu stod Annas säng närmast fönstret. Och därifrån var det 7 våningar ned. Ingen utväg där heller. Det enda hon kunde göra var att låtsas sova och se vad mördaren skulle ställa till med.

Hon ansträngde sig för att andas tungt, samtidigt som hon försökte vänja ögonen vid mörkret. Och då såg hon honom. Han stod precis bredvid hennes säng. Med ryggen emot, lutad över Sofia. Anna kunde inte se om han hade något vapen i händerna, och hon skulle precis kasta sig över honom när han vände sig om.

Hon slöt ögonen och kisade. Han hade en kniv. Och han hade förmodligen bestämt sig för att tysta henne först. Precis när han höjer handen kastar hon sig ur sängen, vilt vrålandes det högsta hon kan. Och i samma ögonblick kastas dörren upp och ljuset tänds.

Aldrig någonsin att hon har blivit så glad att se B.S, som tillsammans med ett gäng poliser stormar in och bojar mördaren. Hon är trygg. Och Sofia med, som yrvaket ser sig omkring.

Timmar senare sitter hon och Sofia med B.S i dagrummet. Dricker varm choklad och försöker lugna nerverna. Tydligen har B.S tänkt till en gång extra. När han rekapitulerat hela utredningen inser han att Annas intuition hitintills lett dem helt rätt. Så varför inte denna gång?

Alltså har han skickat ut en patrull till sjukhuset, som fick syn på mördaren när han smög sig in på Sofias rum. Och när han gick till attack var de redo. Och jakten var äntligen över!

Månader senare var rättegången över och mördaren bakom lås och bom. Sofia hade hittat någon mening med livet, och tog sina stapplande steg tillbaka till en normal vardag. Utan destruktiva inslag, vilket Anna var henne behjäplig med.

Anna själv beslöt att ge polisyrket en chans. Framförallt när hon fick en möjlighet att vara kvar i utredningsgruppen. Mysteriet med vem som fick henne dit förblev ett mysterium, förmodligen var det någon av lärarna på polishögskolan. Hur som var hon personen ifråga evigt tacksam iaf.

För utredningen hade lärt henne att ta tillvara på de tillfällen som gavs. Och den hade även fått henne att ta itu med sitt eget liv. Förhållandet med norrlänningen var över, men det hade gett mersmak. Hon hade fått en blodad tand, både för jobbet och livet i största allmänhet!

The End!

Kapitel 42

Väl tillbaka på polishuset hade B.S återvänt. Fortfarande förbannad, men nu hanterbart. När han hörde vilka åtgärder Anna satt igång i hans frånvaro muttrade han godkännande. Med tanke på hans person fick det väl anses som beröm.

Men när Anna sedan försökte övertyga honom om vikten av att även Sofia fick bevakning, så blev det tvärstopp. B.S ville ha fokus på att skydda ungtupparna och som ett resultat av det infånga mördaren. Sofia skulle vara säker eftersom hon var så att säga målet med uppdraget. Den sista anhalten, till vilken mördaren inte skulle nå utan att ha plockat de övriga offren.

Där var de oense. Anna var övertygad om att mördarens främsta fokus var att finna ro för Sofia, och om han hamnade i den sitsen att hans uppdrag blev omöjligt att fullfölja så skulle han nog tusan se till att Sofia fick sin "belöning".

Hur hon än argumenterade så vägrade B.S ge med sig, varför Anna helt sonika gick därifrån. Självklart tog hon sig till sjukhuset, och gav tusan i konsekvenserna för hennes ordervägran. För henne var Sofias liv viktigare än det eventuella straff hon kunde få.

Sofia och hon satt där hela dagen igenom. Pratade om allt och ingenting, ibland väldigt djupsinnigt. Sofia återberättade sin barndom för Anna, och hon gav en tydlig bild av den psykotiske far hon hade. Så länge han hade familjen att hålla sig till hade allt fungerat hyffsat, men utan den tryggheten hade hans tillvaro helt rämmat. Han hade blivit fixerad vid hämnd, för allt stort och smått som drabbat honom. Och nu var det hämnd å hans dotters vägnar.

Dagen övergick till kväll och Anna tog sig till korvkiosken utanför. Efter en hel dag utan mat sög det i tarmen så att även skräpmat kunde duga. Sofia hade äntligen återfått aptiten och de åt en gemensam söndagsmiddag bestående av tunnbrödsrulle och Zingo, med en påse chips som dessert.

Efter att ha slötittat på TV började klockan närma sig sängdags och ett nytt problem uppstod. Anna kände sig inte komfortabel med att lämna Sofia i sjukhusets vård, men inte heller trygg nog att ta med henne hem till sin lägenhet. Så vart skulle de ta vägen? Enklast var att de båda stannade kvar, och efter lite flirt med nattpersonalen rullades ytterligare en säng in i Sofias rum.

Där låg de som två systrar, viskandes i mörkret innan sömnen tog med sig dem in i natten. En mörk och tyst natt, såsom nätter på sjukhus kan vara. Ödsliga och lite hotfulla, med den stora stillheten som råder.

Entrehallen låg övergiven, nedsläckt och helt stilla. Förutom en mörk skugga som försiktig rörde sig i korridoren. Smygandes, utan att lämna ett spår men oerhört målmedveten.

lördag, januari 14, 2006

Kapitel 41

Anna vägrade att ge upp. Tvärsom gällde det att omvandla det sista mordet till deras fördel. I B.S frånvaro greppade Anna kommandot och ingen protesterade. Vilka killar hade Sofia som gemensam faktor? Enligt Sofia själv var det enbart 2 hon varit intim med, men uppenbarligen hade den 3:e något med saken att göra. Frågan är vad?

Svaret var relativt enkelt, han hade varit med vid "vittnesförhöret". Steg nummer 1 var då att få fram vilka mer som deltagit, vid de två "förhör" som hållts med Sofia. Enklast möjliga var att fråga Domaren. Trots hans patetiska person hyste Anna en viss tacksamhet mot honom. Han var en kontrollfreak och pedant. Och hade sparat all dokumentation kring "tävlingen".

Efter bara några timmar fanns listorna tillgängliga och sammantaget hade det varit 9 olika killar med vid förhöret. Tre av dem numera avlidna, vilket lämnade sex stycken kvar inkluderande Domaren. En otroligt hög siffra om de också skulle falla offer för mördaren, men ett hanterbart antal när det gällde att bevaka och skydda dem.

Anna dirigerade genast ut 6 stycken patruller vars order var att klistra sig fast vid objekten, dag som natt. Inte ens ett toabesök utan eskort, oavsett vad herrarna tyckte. Och det verkade fungera, alla patrullerna fick snabbt kontakt med sitt objekt. Utom 1, där killen ifråga tydligen befann sig någonstans i den svenska fjällvärlden. Utan möjlighet att bli nådd, förrän till nästa helg då han skulle återkomma till Stockholm. Shit happens, det var bara att haka på honom direkt vid ankomsten.

Nästa steg var att fronta Sofia, oavsett vad B.S hade för åsikt om det hela. Anna var i själ och hjärta övertygad om att Sofia var ett oskyldig offer. Att avslöja sanningen för henne skulle på intet sätt skydda mördaren, tvärs om skulle det förmodligen föra dem steget närmare.

Sjukhuset var tyst och öde när Anna kom. Hade hon varit ensam hade hon förmodligen rusat korridoren fram, med pistolen i högsta hugg. Det kändes som om mördaren stod och väntade bakom varje hörn. Turligen nog hade hon själv insett hur utsatt hon var och tilldelat sig själv två biffiga herrar ur ordningspolisen som eskort.

Sofia var som vanligt vaken och satt i dagrummet. Stirrandes ut genom samma fönster som tidigare. Långt borta i tankarna. Men hon återvände snabbt när hon upptäckte Anna och det skymtade även ett leende i mungipan. Anna hade ringt läkaren innan och fått klartecken till att avslöja hela scenariot. Uppenbarligen hade Sofias tillstånd förbättrats väsentligt, vilket Anna nu själv kunde se.

Under Annas utläggning rörde Sofia inte en min. Inte en känsla avspeglades i hennes ansikte, förrän hela det sjuka upplägget var avslöjat. Då började hon skratta! Först ett glatt fnitter som snabbt övergick i ett hysteriskt gapflabb, för att sedan avslutas med tårar. Av sorg eller glädje kunde Anna inte bedöma.

Först när Sofia lugnat ned sig fick Anna en chans att ställa de frågor vars svar kunde sätta stopp för mördarens mission. Och det visade sig att mannen förmodligen var Sofias far. Det han avslöjat för Anna, i kombination med det signalement hon kunde ge fick Sofia att nicka instämmande. Visst stod han som okänd i alla register, men både hon och hennes mor visste självklart vem han var. En feg stackare som gjort mamman på smällen och sedan återgått till sin familj. Utan att bry sig om sin dotter för fem öre.

Sofia hade sökt upp honom första gången som tonåring, men han hade förnekat henne. Sedan hade han själv tagit kontakt när Sofia var strax över tjugo. Hans fru hade då lämnat honom och han kände sig ensam. I en stund av självömkan hade han fått för sig att Sofia skulle kunna fylla de hål av ensamhet han besatt. Men så hade den inte blivit. Sofia hade helt sonika vägrat att prata med honom. För att återigen söka upp honom efter sitt första totala sammanbrott, som hade följt efter hennes framträdande i "vittnesförhöret".

Så vitt Sofia visste led hennes var av djupa depressioner, något som tydligen löpte som en röd tråd på den sidan släkten. När han mådde bra var han otroligt uppåt och såg sig själv som Gud den allsmäktige. På frågan om han var kapabel till mord funderade Sofia länge och väl, för att slutligen nicka. Absolut, blev svaret. Framförallt om han kände sig kränkt.

Och genom att kränka hans dotter hade han blivit indirekt kränkt. En skäl så gott som något för en förvirrad hjärna. Och så hade det morbida uppdraget tagit sin början. Sofia lämnade ut alla detaljer hon hade om sin far. Något kort kunde hon däremot inte stå till tjänst med, men med hans riktiga namn och personnummer kunde passpolisen assistera på den punkten.

Adress var det sämre med, framförallt i Stockholm som var främmande mark för honom. Men nu var de iaf en bit närmare lösningen. De visste vem de jagade. Och de visste hur han såg ut.

fredag, januari 13, 2006

Kapitel 40

Den lugna och avslappnade fredag Anna sett framför sig fanns inte ett spår av. Fullt pådrag, både bokstavligt och bildligt talat. Hennes lilla lägenhet var knökfull av kollegor, där B.S hördes och syntes mest. Marscherandes runt i hennes vardagsrum som värsta fältherren, gormandes order i mobilen i kombination med att han styrde med alla övriga besökare i lägenheten.

Anna satt i köket med tecknaren och försökte få fram en bild av mördaren, men vad hade hon sett egentligen? En man med keps, skärmen långt ned över ögonen och han satt i princip hela tiden med huvudet framåtlutat. Kroppslängden ordinär och utan dialekt. En helt vanlig man, i mörka kläder och keps. Och hur lätt var det inte att byta kläder?

Något gripande låg inte direkt nära till hands. Visst var mannen enligt utsago Sofies pappa, men hitintills hade alla slagningar gett svaret "fader okänd". Så vem var han? Och hur skulle de få tag på honom? Anna hade erbjudit sig att ta ett varv runt Stureplan för att se om hon kände igen honom, men B.S hade bedömt risken som för stor. Om mördaren fick syn på henne förrän hon fick syn på honom skulle de förmodligen förlora honom för alltid.

Istället var B.S inställd på att punktmarkera så gott som alla ynglingar som gick solokvist hem från krogarna kring Stureplan. Hur det skulle gå till rent praktiskt hade han inte avslöjat, förmodligen för att han blev svaret skyldig.

Och tiden rann iväg. Snart började det närma sig första stängning för de ställen som drog igen klockan 1. Först då kunde jakten börja.

Anna försökte övertyga B.S om att deras bästa chans var Sofia. Att Anna skulle åka dit och ta ett snack. Fronta henne med vad hennes s k far ställt till med. Då skulle de få bekräftat om han verkligen var hennes far och även få fram ett namn. Hade de riktig tur kanske även ett foto.

Men B.S vägrade styvnackat, fullt och fast övertygad om att Sofia på ett eller annat sätt var inblandad. Och skulle Anna kontakta Sofia skulle mördaren inse att Anna hade sluppit loss och att jakten på honom var i full gång. Något som inte var i enlighet med B.S önskan.

Summa sumarum slutade det hela med att all tillgänglig personal dirigerades till Stureplan, och i mesta möjliga mån i civila kläder. Instruktionerna var tydliga men nog så svåra - att spana efter en man i förmodligen mörka kläder, ordinär kroppsbyggnad och längd. Medelålders och utan speciella kännetecken. Oddsen för att det fanns en enda sådan man kring Stureplan en fredagskväll var ganska så låga.

Spaningarna pågick fram till tidiga gryningen, utan framgång. Visst hade de plockat in en och annan man, men alla hade snabbt visat sig vara fel. Antingen hade Anna direkt kunnat sortera bort dem, och i 2 tveksamma fall hade rösten avslöjat dem. Ett gigantiskt misslyckande!

När gruppen samlades för en utvärdering tidigt på morgonen var ingen direkt lycklig. Och när beskedet kom att en tredje ung man hittats mördad utanför Fältöversten var missmodet avgrundsdjupt. Deras brist på framgång hade resulterat i ännu ett mord.

B.S svor så det osade, drämde näven i bordet och marscherade ut ur rummet. Alla satt som förstenad. B.S som visserligen alltid syntes och märktes, brukade aldrig tappa fattningen. Men nu hade han gjort det. Och det spred sig en oro i gruppen. Skulle detta bli ett fall där mördaren vann? Där han fick fullfölja sitt mission utan att ta sitt straff? Och hur många fler offer skulle det bli? Innan han satte punkt med Sofia.

torsdag, januari 12, 2006

Kapitel 39

Annas monotona knackande fortsatte, timme efter timme. Även när hon försjönk i en halvdvala dunkade hon på, om än i otakt. Egentligen hyste hon inget hopp om att någon skulle höra henne, men vad som helst var bättre än att ge upp.

Vid några tillfällen hörde hon telefonen ringa och svararen gå igång. Förmodligen B.S som är hysteriskt förbannad och mamma som ringer för att önska trevlig helg. Och ingen av dem lär bli oroliga, tror hon är ute och partajar järnet. Norrlänningen har valt helt rätt helg för att fjällvandra med brorsan sin. Ute i ödemarken utan telefon. Så han lär inte hellre sakna henne. Tidigast på måndag lär någon fundera, och då har ännu ett offer fallit.

Men vad händer sedan då? När han kommer tillbaka senare inatt? Ska hon sitta här inlåst med en mördare över helgen? Och nästa vecka, vad händer då? Visst, han lovade att hon skulle gå oskadd ur det hela. Han skulle bara fixa sin hämnd och sedan vandra vidare. Men hur i helskotta skulle det gå till rent praktiskt?

Ju mer hon funderade på det desto mer osannolikt blev tanken på hennes överlevnad. Skulle han ha en chans att fullfölja sitt mission måste han skaffa undan henne. Antingen att låsa in henne i ett undangömt hus någonstans. Och hur i herrans namn skulle han forsla dit henne? Eller så måste han döda henne också. Plain and simple.

En stund kändes det som paniken skulle ta över, tårar kröp fram och andningen blev häftig. Men så kom det en känsla av styrka och fan anamma. Så i helskotta att hon skulle ge upp. Hon skulle rädda sitt liv. Och Sofies!

Tänk tänk tänk ekade det i skallen. Vad behöver jag göra för att komma loss? Låsa upp handbojorna. Vad behöver jag för att få upp handbojorna? Något vasst. Vad för vasst kan jag hitta på badrumsgolvet? Bing! Ett hårspänne. Ett litet jävla hårspänne. Låt det få ligga ett tappat, ynka skitigt litet hårspänne någonstans på detta kalla och ostädade badrumsgolv.

Och det gjorde det! Ett inte alltför vackert exemplar, men fullt tillräckligt! Och yes! Det fungerade. Hon var fri. Visserligen inlåst i en lägenhet men med en fungerande telefon! Tack och lov för att han inte fixat undan den också.

Anna kastade sig på telefonen, ringde larmnumret och berättade att hon var inlåst av en mördare. Förmodligen trodde inte människan i andra ändan på henne, men lovade iaf att skicka en polisbild per omgående. Kvickt på med luren och ringa B.S som började med en lång harang, som hon snabbt klippte av med ett "håll käften och lyssna".

Förmodligen i chock över hennes bryska tilltal knep han igen och lyssnade förvånat på hennes utläggning. Stanna där, var det enda han fick ur sig och så var även han på väg. En titt på klockan sa henne att det var bråttom. Inte för hennes skull, hon hade hela artilleriet på väg.

Nej den som klockan rann fort för var näste man på listan. Nummer 3. En ung och levnadsglad ung man på väg ut i nattens nöjesliv. Helt omedveten om att detta var den sista. Någonsin

lördag, januari 07, 2006

Kapitel 38

Snacka om mardröm. Att stillatigande sitta och lyssna på hur mord ska begås. Och att Sofias pappa sedan skall göra en grande finale, genom att ta med sig Sofia i döden. Hon som äntligen verkar se lite ljus i tillvaron, som försöker ta tag i sitt liv och skapa sig en framtid. Och då kommer lilla pappa och bestämmer sig för att uppfylla sin faderliga plikt genom att ta livet av henne! För att det var en önskan han tror att hon har.

Snacka om bullshit! Sofies självmord har varit klara rop på hjälp. Efter närhet och ömhet, efter någon som skulle orka bry sig. No more, no less. Anna känner hur ilskan fullständigt kokar i henne och hon kan inte hålla tyst.

Far ut i en harang där hon talar om vad hon tycker. Om hans sätt att svika sin dotter som liten, och hur jäkla fel ute han är nu när han tror att hon vill dö. Nu, när hon äntligen hittat något att leva för. Och att sedan mörda unga, men kanske inte så oskyldiga, killar för att ge henne upprättelse. Hur tror han att Sofia skulle se på det? Inte med glädje direkt, tvärs om skuldbelägger det henne för all framtid.

Mannen verkar inte höra Anna. Han fortsätter sin monolog, med samma entoniga röst. Och sitter hela tiden och småler. Ett riktigt psycho tänker Anna, men blir av någon underlig anledning inte ett dugg rädd. Någonstans har hon en känsla av trygghet, iaf för henne själv. Det är maktlösheten som hon lider av.

Plötsligt reser sig mannen och säger att det är dags. Han har jobb att uträtta. Och Anna ska följa med. Vilket hon tvärvägrar. Hon påpekar skarpt för honom att hon under inga omständigheter tänker följa med och stillatigande se honom döda ännu en man. No way! Då får han hellre skjuta henne.

Men så var det inte tänkt. Nej då. Anna ska följa med honom in i badrummet, där hon ska tillbringa de närmaste timmarna. Väl inlåst utan en chans att ta sig ut. Inget fönster, tömt badrumsskåp men däremot både mat och dryck. Han har t o m varit så förutseende att han släpat in kudde och filt. För säkerhets skull låser han fast Annas ena hand vid elementet, med ett par handbojor.

Dörren har han preparerat med hänglås och kedja, och med ett snabbt klick är han borta. Anna är helt ensam, i sitt kaklade fängelse utan en chans att kommunicera med omvärlden.

Hon ser över sina möjligheter. Att ordna översvämning skulle kanske gå, om hon nådde till badkaret men så långt räcker hon inte Inte heller till handfatet. För att fixa en översvämning skulle hon behöva plombera toaletten och sedan spola för kung&fosterland i evigheters evighet. Sedan skulle hon behöva vänta ett antal timmar innan det började droppa i grannens tak. Och då skulle kvällens offert redan ha gått vidare till de sälla jaktmarkerna.

Stampa i golvet? Kakelgolv och hon barfota. Skulle inte heller fungera. Möjligen att banka S O S i elementet. Men frågan är om någon i huset skulle greppa det. Å andra sidan var det hennes enda chans, varpå hon satte igång.

Tre korta, tre långa, tre kort och sedan paus. Räkna till 100 och sedan börja om. Anna räknade och dunkade, till handen började ömma. Då bytte hon och använde foten. Samma mönster om och om igen.

Samtidigt nere vid Stureplan börjar kvällens uteliv. De unga och rika anländer i klungor till krogarna. Livet leker och allt är möjligt. Inga sorger så långt ögat kan nå och den ljuva framtiden är deras. Utom för en av dem. För honom har liemannen en överaskning i beredskap. Mannen som ska hjälpa honom på vägen står vid Svampen. Tittar och ler. Trygg i sitt kall. Han har en väg att följa. En enkelriktad sådan. Utan återvändo.

torsdag, januari 05, 2006

Kapitel 37

Mannen talar i timmar. Oavbrutet, med samma lågmälda och entoniga röst redogör han för hela händelseförloppet. Efter många år av tystnad hade han får några år sedan återfått kontakten med sin dotter. Trevande och försiktigt hade de byggt upp något som kunde kallas för relation, om än inte far & dotter förhållande.

Hans dotter var en otroligt söt tjej, om än lite naiv. Uppvuxen i en småstad där hon varit "byns skönhet", växte hennes drömmar om en karriär som modell. Fast besluten att slå sig fram hade hon mot hans protester flyttat till Stockholm.

Av modellkarriären blev det noll och intet. Söt var hon, men någon kärlek hos kameran lyckades hon inte väcka. Istället blev det enahanda och tråkiga jobb, men hon trivdes ganska bra ändå. Med sitt utseende lyckades hon ta sig in på de flesta innekrogar och hamnade ganska raskt i smeten. Det ena förhållandet efter det andra, och däremellan några korta små historier.

Jakten på kärlek och trygghet började ta upp alltmer av hennes tid. Uppvuxen i ett kärlekslöst hem förväxlade hon åtrå med kärlek. Och hon åkte på den ena besvikelsen efter den andra. Han hade förgäves försökt få hemma henne, men hon nekade envist.

För att göra en lång historia kort. Hon hamnade med grabbarna på Stureplan. Hon hamnade på erövringslistan. Inte hos en, utan hos flera. Och någonstans där på vägen kom drogerna in i hennes liv. Och självmordförsöken. Vid ett av dessa tillfällen kom de varandra nära och hon berättade hela historien för honom.

Förmodligen hoppades hon att skammen skulle lätta om hon lättade sig, men istället blev det tvärs om. Efter bekännelsen bröt hon kontakten helt. Vägrade ha någon som helst att göra med honom. Och hennes nedåtspiral fortsatte.

Det var då han bestämde sig. Han hade svikit henne som barn. Och han kunde inte hjälpa henne som kvinna. Men han kunde hämnas å hennes vägnar. Och han kunde se till att andra inte råkade ut för samma sak.

Och enda sättet att göra det var att eliminera förövarna. Alla som varit inblandade i hennes förnedring. Alla ungtupparna som var med i erövrarklubben. Två var klara och tre stycken kvar. Hans uppdrag var snart slut. Och så även hans liv.

Anna insåg att mannen inte var riktigt frisk, vare sig fysiskt eller psykiskt. Men det förändrade inte saken. Hon var fast.

Utan att förvänta sig ett svar frågade Anna honom vad han hade tänkt sig skulle hända sedan. Till sin förvåning svarade han. Att när de återstående elimineringarna var avklarade skulle han hämta sin dotter, åka hem till byn. Och där skulle de möta döden tillsammans. Han för att möta sitt straff och dottern för att hon länge närt den önskan. Det var den sista gåva han kunde ge henne. Sitt enda barn. Den vackra, men sköra Sofia!

onsdag, januari 04, 2006

Kapitel 36

En evighet passerade, fast vid en titt på klockan var det en ynka timme som förflutit. Tyst och helt utan en rörelse från mannen ifråga. Annas hjärna var i febril aktivitet, men inte en ledtråd till vad hon skulle göra dök upp.

I filmer och böcker fick alltid hjälten någon strålande snilleblixt, men i den krassa gråa vardagen fungerade var det ont om blixtar. Anna såg scenariot framför sig, hon skulle bli bunden och instängd medan mannen gick ut för att expediera sitt tredje offer. Och för evigt ge henne samvetskval för att hon inte kunna stoppa det hela.

Skrika kunde hon göra för kung och fosterland, men vem i den här stora staden bryr sig om en kvinnas skrik en sen kväll? Förmodligen skulle hon inte hinna skrika speciellt länge innan mannen täpper till munnen på henne. Samma sak med stampningar i golv och dunka i väggen. Kasta sig ut genom fönstret? Från 5:e våningen? Shouldn't think so! Det är bara i sämre B filmer som hjälten klarar sig undan med det.

Ett telefonsamtal, i vilket Anna på något fantastiskt sätt skulle få fram ett budskap om hjälp? Visst, vore kanon men hur skulle det gå till? De enda som ringde henne var mamma och norrlänningen. Och såväl kände hon inte honom att han skulle greppa hennes kryptiska meddelande. Mamma då? Hon skulle inte ens fatta situationen om Anna förklarade i klartext.

Det var bara att inse att det var kört. Totalt jävla kört.

Att hoppas på att B.S eller någon i gruppen skulle komma på lösningen var att hoppas på mirakel. B.S var fullt och fast övertygad om att morden var begågna av en kvinna. Och med hans reptilhjärna skulle han garanterat inte tänka om i första taget. Även om det eventuellt fanns någon annan i gruppen som hade sina tvivel, skulle ingen tordas ta steg från den av B.S utstakade linjen.

Först skulle de tjejer som fanns gemensamt på offrens listor förhöras. Alibin kollas och dubbelkollas. Sedan skulle han dra in de övriga tupparna på vars lista samma tjejer stod. Och förhöra. Kolla alibi. Och dubbelkolla alibi. Beroende på hur många gemensamma madamer det fanns skulle det ta minst 2 - 3 dagar. Vilket innebar att helgen skulle vara över. Och ett nytt mord begånget.

Sannolikheten att någon skulle sakna Anna såpass att de försökte ta sig hem till henne för att kolla läget var totalt obefintlig. Hon hade inte skaffat sig någon allierad i gruppen, tvärsom sågs hon lite som en inkräktare. Och att hon var borta en dag från jobbet skulle säkert passera obemärkt.

Resignerat sjönk hon ned i soffan. Och då sker ett mirakel, om än ett litet sådant. Mannen börjar tala. Med låg och entonig röst börjar han berätta hela historien. Naket och utan omskrivningar, fullt medveten om det felaktiga i vad han gjort. Utan ursäkter eller bortförklaringar. Motivet är hat, rent och skärt hat.

För de fina pojkarna har med sin kvinnoföraktande lek har förstört hans dotters liv. Totalt och oåterkalleligt.

måndag, januari 02, 2006

Kapitel 35

Arbetsro var vad han efterlyste. För att kunna fortsätta sitt saneringsarbete. Annas hjärna gick på högvarv, av stress men också av att försöka tolka hans ord. Trots den absurda situationen kände hon sig lättad. Pistolen till trots så var hon inte hotad, inte till livet i alla fall. Hon var enbart ett hinder på vägen, som inte skulle undanröjas utan snarare uppehållas.

Anna försökte få igång ett samtal, men mannen bara log. När hon frågade om han inte ville att hans historia skulle komma ut, att hans motiv skulle bli kända så tittade han förvånat på henne. Det var inte det som var det viktiga för honom. Han ville skapa frid i sitt sinne, genom att straffa de skyldiga. Om omvärlden förstod honom var inte intressant. Han visste vad han gjorde, och för vem.

Trots att mannen var en mördare och nu satt i hennes soffa med en pistol riktad mot henne, så kände hon någonstans ett medlidande med honom. Det var en bruten man, med en stor sorg inom sig som satt framför henne. En sorg som fick honom att begå den dödssynd han gjorde. Att ta andra mäniskors liv.

Samtidigt började den rationella sidan av henne återigen fungera. Hur skulle hon ta sig ur situationen utan att komma till skada? Hur skulle kollegorna kunna få reda på hennes utsatta läge?

På andra sidan Västerbron pågick samtidigt det monotona arbetet med att läsa och motläsa listorna. Vilka namn fanns på samma listor, med utgångspunkt för de 2 offren? Slutligen var det nere i 12 tjejnamn, som ÖH och McD killen hade gemensamt. Och av dessa 12 hade 7 stycken suttit i förhör, de s k bling bling brudarna från den innersta kretsen. Visst kunde motivet finnas där, men det föreföll osannolikt. Mer troligt fanns nog svaret bland de övriga 5 damerna.

En av dessa kunde de sortera bort direkt. Hon hade ett glasklart alibi för det andra mordet. Då var hon nämligen nedsövd efter ett självmordsförsök, den bräckliga lilla Sofie! Kvar fanns då 4 namn att undersöka. Och förhören skulle starta tidigt i ottan.

Så fort B.S fick besked om resultatet kontaktade han utredningsgruppen för att planlägga morgondagen. Alla utom Anna vill säga, för till B.S förtret svarade hon inte på mobilen trots upprepade påringningar. Ett faktum som talade till hennes nackdel. Något B.S memorerade för framtida behov.

Om han i det läget vetat att Anna hade full koll på mördaren skulle han tänkt annorlunda. Men i detta ögonblick var Anna helt ensam om sin vetskap. Att mördaren var en man, och inte en av de kvinnor som B.S siktat in sig på.