Kapitel 36

En evighet passerade, fast vid en titt på klockan var det en ynka timme som förflutit. Tyst och helt utan en rörelse från mannen ifråga. Annas hjärna var i febril aktivitet, men inte en ledtråd till vad hon skulle göra dök upp.

I filmer och böcker fick alltid hjälten någon strålande snilleblixt, men i den krassa gråa vardagen fungerade var det ont om blixtar. Anna såg scenariot framför sig, hon skulle bli bunden och instängd medan mannen gick ut för att expediera sitt tredje offer. Och för evigt ge henne samvetskval för att hon inte kunna stoppa det hela.

Skrika kunde hon göra för kung och fosterland, men vem i den här stora staden bryr sig om en kvinnas skrik en sen kväll? Förmodligen skulle hon inte hinna skrika speciellt länge innan mannen täpper till munnen på henne. Samma sak med stampningar i golv och dunka i väggen. Kasta sig ut genom fönstret? Från 5:e våningen? Shouldn't think so! Det är bara i sämre B filmer som hjälten klarar sig undan med det.

Ett telefonsamtal, i vilket Anna på något fantastiskt sätt skulle få fram ett budskap om hjälp? Visst, vore kanon men hur skulle det gå till? De enda som ringde henne var mamma och norrlänningen. Och såväl kände hon inte honom att han skulle greppa hennes kryptiska meddelande. Mamma då? Hon skulle inte ens fatta situationen om Anna förklarade i klartext.

Det var bara att inse att det var kört. Totalt jävla kört.

Att hoppas på att B.S eller någon i gruppen skulle komma på lösningen var att hoppas på mirakel. B.S var fullt och fast övertygad om att morden var begågna av en kvinna. Och med hans reptilhjärna skulle han garanterat inte tänka om i första taget. Även om det eventuellt fanns någon annan i gruppen som hade sina tvivel, skulle ingen tordas ta steg från den av B.S utstakade linjen.

Först skulle de tjejer som fanns gemensamt på offrens listor förhöras. Alibin kollas och dubbelkollas. Sedan skulle han dra in de övriga tupparna på vars lista samma tjejer stod. Och förhöra. Kolla alibi. Och dubbelkolla alibi. Beroende på hur många gemensamma madamer det fanns skulle det ta minst 2 - 3 dagar. Vilket innebar att helgen skulle vara över. Och ett nytt mord begånget.

Sannolikheten att någon skulle sakna Anna såpass att de försökte ta sig hem till henne för att kolla läget var totalt obefintlig. Hon hade inte skaffat sig någon allierad i gruppen, tvärsom sågs hon lite som en inkräktare. Och att hon var borta en dag från jobbet skulle säkert passera obemärkt.

Resignerat sjönk hon ned i soffan. Och då sker ett mirakel, om än ett litet sådant. Mannen börjar tala. Med låg och entonig röst börjar han berätta hela historien. Naket och utan omskrivningar, fullt medveten om det felaktiga i vad han gjort. Utan ursäkter eller bortförklaringar. Motivet är hat, rent och skärt hat.

För de fina pojkarna har med sin kvinnoföraktande lek har förstört hans dotters liv. Totalt och oåterkalleligt.