Kapitel 30

Märkligt hur lugn hon kände sig. Som om det var predestinerat. Inga second thoughts utan raka spåret. Maten förberedd, duschad och raffad. Mentalt och fysiskt beredd att släppa in någon i sitt liv. Förhoppningsvis den norrländske prinsen från vidderna.

Kvällen började precis som deras samtal, intensivt och nära. Helt öppenhjärtligt och avslappnat. Orden bara bubblade ur Anna, hon som alltid brukat vända och vrida på vartenda ord innan hon fick ur sig halvsju. Norrlänningen, som var begåvad med namnet Robert, levde inte alls upp till myten av tystlåten och enstavig. Tvärsom. Många roliga anektdoter fanns där att ta av, men han var även en bra lyssnare.

Och även en bra älskare! För visst blev det så. Det hade legat i luften så länge och nu var tiden rätt. Det var ett ömsesidigt givande och tagande, kombinerat med humor och glädje. Inte alls trevande eller nervöst, utan lite hemtamt men ändock med spänning. En klart bra dejt helt enkelt! Och inte heller en engångsföreteelse. Tvärsom, så hade Robert klart signalerat att han finns till hennes förfogande. För lång tid framöver.

Så när morgonen kom var Anna visserligen inte direkt utsövd, men å andra sidan bubblande lycklig. Inte ens åsynen av B.S kunde dämpa hennes humör och hon kände hur intresset för jobbet vaknade till liv.

Dagens topic på mötet var att komma fram med idéer på hur de skulle få tag på "prislistan". De flesta var inne på att mangla killarna i Stureplanskretsen för att försöka tvinga fram den. Andra tyckte man skulle satsa på blingblingarna, d v s damerna kring Stureplan.

Då fick Anna ett infall. Sofie! Och fick positiv respons från B.S. Det fanns defintivt en chans att Sofie varit uppe för nominering på den s k prislistan. Och då borde hon veta mer om den. Kanske t o m vem administratören var.

En snabb färd till sjukhuset där hon fick vänta medan Sofie var på behandling. En väntan som ägnades åt att gotta sig i de flasbacks hon hade från gårdagskvällen. Och så lite SMS flirtande på det. Ibland kändes livet gott. Och enkelt.

Men när Sofie dök upp försvann hennes goda humör. Hur i helskotta skulle hon kunna fråga denna trasiga tjej om något som kunde väcka hennes dåliga minnen till liv? Sofie såg ut som fan rent ut sagt. Stripigt hår, mager och med en matt, likblek hud. Fast värst var hennes totalt avtrubbade blick. En blick som inte verkade registrera något av världen utanför.

Efter en trevande inledning verkade Sofie plötsligt rycka upp sig. Hon tittade länge och intensivt på Anna, frågade vad hon egentligen var ute efter. Och Anna lade korten på bordet, drog allt om listan och att motivet till morden förmodligen fanns att hitta där. Sofie såg inte ens förvånad ut, nickade lite tankspritt. Och försvann återigen in i sin egen värld.

Anna väntade, utan att något hände. Slutligen böjde hon sig fram, lade en arm kring Sofies axlar och vände henne mot sig. Såg henne i ögonen till dess att hon märkte att hon fick kontakt. Då frågade hon henne rakt ut. Visste hon om listan? Och fanns hon med där?

Sofie försökte återigen gömma sig från omvärlden. Ögonlocken slöt sig, men tårarna som sakta rann nedför näsroten avslöjade henne. Anna gav sig inte utan höll kvar sitt försiktiga, men bestämda grepp och frågade igen.

Efter en lång stund av tystnad nickade Sofie till slut. Jo, hon visste om listan. Och ja, hon visste vem som hade den.