Kapitel 21

Anna vaknade tidigt på söndagen. Egentligen alldeles för tidigt om hon fått välja själv, men när mamma stod i dörren med dukad frukostbricka var det svårt att bli arg. Frukost i sängen kändes precis som när hon var liten och sjuk. Att bli omhändertagen av mamma var precis den rätta medicinen för henne just nu. Hämta kraft och självförtroende att gå vidare.

Det var dags att göra nya val här i livet. Och framförallt, att skaffa sig ett liv utanför jobbet. Varför inte satsa på att skaffa vänner och en pojkvän? Kanske t o m en hund. Nu skulle hon ut ur sin vaccumbubbla och börja leva! Och funkade det inte i Stockholm fick hon bita i det sura äpplet och flytta hem. Eller kanske utomlands?

Men först skulle hon säga adjö till det förflutna. En fika med Anders, kanske räta ut några frågetecken. Få svar på de funderingar som gnagde i henne. Släppa taget och gå vidare.

Lyckligt ovetande om vad som väntade i Stockholm tog hon sig ett långt bad. Låg och läste gamla dagböcker, återupplivade sin ungdom. Hämtade inspiration och mod till att ringa Anders. Utan att låta som en trånande gammal flickvän. Definitivt inte. Utan som en gammal kompis hemma på besök. Neutralt och coolt, inget hurtfriskt och flamsigt inte.

Men så långt hann hon inte. Mobilen ringde. B.S på tråden. Informerade om att hon var bokad på flyget till Stockholm med omedelbar avgång. Poliseskort till flygplatsen. Bråttom! Anna hängde inte med i svängarna, men förstod iaf såpass att mördaren slagit till igen. Och eftersom hon haft närkontakt med mördaren skulle hon på plats. Nu. Omedelbart.

På ett sätt lättad att slippa mötet med Anders, men samtidigt förbannad. Nu när hon äntligen hade haft kraft att ta tag i det så sket det sig. Så jävla typiskt. Samtidigt kände hon sig smickrad, hon behövdes i utredningen. Trots sin fadäs och B.S misstro så behövdes hon! Att vara behövd var en skön känsla.

Från föräldrahemmet i Skåne till den vinterklädda Östermalmsgatan var det inte långt. Inte i tid räknat. Och ändå var det två olika världar. Från lillflickan i pyjamas blev hon raskt en analytisk polis, som spanade ledtrådar och försökte ta in vad som hänt.

En tidig morgonvandrare med hund hade stött på liket. Uppallrad mot pelarna utanför Östermalmshallen såg det ut som han sov. Först hade morgonvandraren gått förbi, och inom sig beklagat dagens ungdom som söp sig redlösa i tid och otid. Först något kvarter senare hade han börjat fundera. Det var något som inte stämde, vem sitter och sover utomhus i minusgrader? Ingen. Och mycket riktigt hade en närmare titt visat att han inte sov.

Eller rättare sagt, han sov jäkligt djupt. Den eviga sömnen även kallad.

En relativt ung kille. Typiskt preppig östermalmare. Med kniv instucken i bröstet. Och som pricken över i. Ännu en lapp. Med samma budskap. Pay back time.