Kapitel 13

Första hindret var övervunnet, men Anna kände sig inte direkt trygg i det. Aspiranten, även känd som Mats, var visserligen en lierad men hur pålitlig var han egentligen? Å andra sidan hade hon beslutat sig för att kasta loss, bära eller brista. Mats hade erbjudit sig att hjälpa till, men i nuläget visste Anna inte med vad. Hon visste inte själv vad nästa steg vad, så Mats fick nöja sig med att de skulle ta ett snack om en vecka och se vad som hänt.

B.S hade kommit tillbaka, sur som ättika. Åklagaren tyckte att gruppen hade alldeles för lite att komma med, så någon grund för häktning fanns inte. Nu satte de till alla klutar för att försöka hitta något att sätta dit blondinen på. Tidigare pojkvänner intervjuades, gärna med ledande frågor. Så även befintlig och tidigare kompiskrets. Var inte blondinen lite instabil, hade hon inte visat våldstendenser osv. Men oavsett svaret krävdes bevis, indicierna räckte inte på långa vägar för Åklagaren. Anna firade tyst en liten seger, tur att åklagaren hade lite innanför pannbenet iaf.

Kvällen hade Anna vikt för fältarbete på Stureplan. Hon som aldrig någonsin gick på annat än den lokala pizzerian, skulle alltså ut och vimla bland bratpacket! Men det var bara att intala sig själv att hon hade ett uppdrag, bita ihop och se glad ut. Mats hade erbjudit sig att följa med, tack men nej tack.

Med hjälp av en diskret vinkning med polislegget var det fritt fram på alla krogar, oavsett hur långa köerna var. Första anhalt det berömda Sturecompagniet, där biffiga vakter fick sin njutning genom att ömsom favorisera ömsom rata de stackars satarna som stod i långa köer utanför. Anna tänkte i sitt stilla sinne att om hon fick focken som polis så kunde hon alltid arbeta som dörrvakt. Ganska övertygad om att hon kunde tillföra den yrkeskåren lite medmänklighet.

Ovan som hon var kändes det som hjärnan skulle blåsas bort av ljudvolymen, luften knapp andningsbar och hon hade gärna haft mörkerglas för att kunna ta sig fram någotsånär säkert. Men skam den som ger sig, in i dimman så fick hon se vad som hände. Ingen som helst strategi hade hon, bara en drös frågor.

Barhäng verkade vara bästa stället att husera på, och en stor stark kan räcka långt. Bartendern hade fullt upp, men när han fick se Annas leg blev han väldigt tillmötesgående. Han insåg det förnuftiga i att samarbeta med polisen, lyckligt ovetandes om Annas självpåtagna uppdrag.

Något matnyttigt hade han inte att komma med, han hade tidigare förhörts grundligt om både blondinen, brunetten och McD. De hade alla tre frekventerat Sturecompagniet på regelbunden basis och var välkända. När Anna frågade om hans personliga åsikt om de tre log han bara, men vägrade svara. Och på det sättet fortsatte kvällen, tröstlös utfrågning av både gäster och personal men ingen napp någonstans.

I sltuet av kvällen började Anna känna sig iaktagen, hon förstod att ryktet spridit sig om att hon var där och snokade. Inne på dammuggen fick hon det bekräftat när en vältankad liten brattis med släpig stämma bad henne avvika, för brunetten och McD grabben var minsann personliga vänner till henne. Vare sig hon eller någon där kunde säga ett ont ord om så fina och rekoderliga människor. Blondinen däremot var en liten uppkomling som borde låsas in. End of story!

Envis som en åsna visserligen, men även Anna insåg att det inte gick att komma vidare. Plockade ut jackan ur garderoben, tvekade mellan att ta ett ställe till eller ge upp. Hon valde att ge upp! Någon måtta på självplågeri fick det vara. För att rensa såväl hjärna, själ och lungor beslöt hon sig att trotsa kylan med en promenad hem.

Det var kallt, men vackert. En del del människor i farten och Anna avundades dem deras lättsinthet. Att kunna förtränga världen och enbart hänge sig åt nöjen. Hon gick i raskt takt och lätt tankarna vandra fritt. När hon lämnat Stureplan bakom sig avtog trafiken, och gatan blev öde. En skön stillhet infann sig och hon kände hur lugnet infann sig.

Instängd i sin egen värld märkte hon inte de tomma gatorna. Inte heller kylan bekom henne. Omedveten om allt utom sina egna tankar vandrade hon vidare. Omedveten om stegen som följde tätt bakom.