Kapitel 10

Alla i utredningen var av den åsikt att fallet var löst. Gällde bara att hitta fällande bevis och sedan skulle man överlämna paketet till åklagaren. Snyggt och prydligt, helt logiskt enligt deras inskränkta sätt att se på saken. Hela situationen fick Anna att må oerhört dåligt.

Gruppen var dock nöjd, och B.S själv sken som en sol. Nu hade han positiva nyheter att rapportera til chefen, som i sin tur kunde lugna de höga gossarna som låg på som iglar. En bra lösning som passade alla inblandade. Ingen socitetsbrud som behövde hängas ut, och McD killens lite väl utsvävande leverne kunde snyggt sopas undan. Den skyldige var självklart själv ett offer. Ett offer för en hård och orättvis värld, men den gav ändå inte tillåtelse till hämnd. Framförallt inte när pöbeln hämnades på överhögheten, det fina folket.

För Anna skrek hela scenariot komplott. Visst var blondinen ett offer. Dels för en tragisk barndom, men i nuläget ett offer för fördomsfulla och inkompetenta poliser. Och hon hade ingen som stod på hennes sida. Ingen utom Anna.

Enligt hennes sätt att resonera behöver man inte alltid vara ett offer, bara för att man en gång krälat i dyn. Det fanns andra sätt att få revansch, än att bli kriminell. Men hon talade för döva öron. B.S hade sagt sitt och då fanns det inget mer att tillägga. Anna gjorde även ett försök med B.S himself, men att säga att det var meningslöst var väl årets understatement.

Okej, den crediten måste man ge honom att han lyssnade på Annas tankar och hennes intution. Sedan avslutade han hela mötet med ett gapskratt och sa lite försåtligt att om män hade lyssnat på kvinnors intuition så hade mänskligheten förmodligen fortfarande bott i grottor! Å andra sidan hade det antagligen passat B.S bra, med tanke på hans stenåldersmentalitet!

Anna gick från jobbet, kokande av frustration och ilska. Men även av sorg. Var det så här hennes arbetsvärld såg ut? Var polisväsendet så trångsynt och omänskligt? Någonstans hade hon trott att majoriteten av poliserna ändå var goda människor, som inte blivit blassé på den värld de verkade inom. Att de drevs av att hjälpa människor, för en bättre värld helt enkelt.

Ännu en kväll med god mat i all ensamhet, som för att plåstra om sin tilltuffsade idealism. Fördelen med hela den bisarra situationen var att hon för en gångs skull kände sig berörd. Att hon verkligen brann för något, något som var värt att anstränga sig för. Frågan var bara hur?

Den frågan följde henne hela kvällen, genom TV tittandet och kvällsritualen. In i den tidiga sömnen, innan drömmarna fått henne i sitt fäste. Och vips slog det henne! Så glasklart enkelt att hon inte insett det från början. Visserligen något hon förmodligen skulle få sparken för om det upptäcktes, men so what. Då skulle hon iaf få sparken med sitt eget samvete intakt, och hon var ändå inte övertygad om att polisväsendet var hennes cup of tea.

Lugnad av att fattat sitt beslut, och trygg i att hitta drivkraften i sitt liv föll Anna i en drömlös sömn. Imorgon skulle den nya dagen gry och så även hennes nya mål. Att bedriva sin egen utredning. Att frikänna blondinen. Att hitta den verklige mördaren.