Kapitel 7

En lång och tröstlös måndag led mot sitt slut. Inte en öppning what so ever, och fallet kändes tämligen hopplöst. B.S var helt inställd på att det var blondinen som var den skyldiga, medan Anna själv lutade mer åt brunetten. Fast hennes intuition sa att det inte var "cherze la femme" som var svaret på det här mysteriet.

Normalt brukade tydligen utredningsgruppen sammanfatta dagens möte, innan arbetsdagen blåstes av. Dock inte idag. Som B.S så poetiskt uttryckte det så fanns det inte ett skit av vikt att sammanfatta, utan det kunde gott vänta till morgondagen.

Så trött som hon kände sig på väg hem var länge sedan. Var steg var en kraftmätning, och hade det inte varit för den stränga kylan hade hon säkert satt sig ned på närmsta bänk och slocknat. En tyst och mörk lägenhet väntade, lyckligtvis fanns där också en välfylld kyl. Att tröstäta var kanske inte det mest hälsosamma, men hellre mota depressionen på dörren med god mat än att förtränga den med alkolhol.

Enda sedan Anna varit barn hade hon tröstat sig med mat, när humöret sviktade. För många innebär det en väg mot kraftig övervikt, men inte för henne. Visst, några extra kilon fanns det i form av hull kring både midja och höfter. Men inget som hon direkt led av. Jobbet innebar att hon fysiskt höll sig i bra form och någon modelltyp hade hon aldrig varit. Skulle heller inte vilja bli. Inte så att hon var ful, men å andra sidan inte heller snygg. Alldaglig var nog ett bättre uttryck. Ingen som stack ut i mängden, vare sig till sättet eller utseendet. En helt vanlig tjej, bland många andra.

En rågad portion pasta med pesto livade upp humöret något. Och så dagens första coca cola, den enda last hon hemfallit åt. Så till den milda grad att hon själv valt att ransonera sitt drickande. Enbart till middagen, men då unnade hon sig å andra sidan två burkar. Hon hade utvecklat en form av snobberi kring coca colan, aldrig någonsin hon drack syrup varianten. En och en halv liters flaskan enkom om den var helt nyöppnad. Helst skulle det vara den klassiska 25 cl glasflaskan, men det kunde i nödfall fungera med 33 cl burk också. Men då enbart den mörkröda. Den ljusröda var oftast importerad från Tyskland och smakade urk.

Hon blev sittandes länge och väl i soffan, slötittandes på TV medan tankarna levde sitt eget liv. Hon var obetydligt äldre än huvudpersonerna i det drama hon blivit ofrivilligt indragen i, och hon kunde inte låta bli att jämföra.

Visserligen verkade livet farit fram hårt med dem, och vad gällde McD grabben var det väl ingen överdrift. Samtidigt kunde hon inte låta bli att avundas dem. De verkade i alla fall leva. Tordas ta för sig av livets möjligheter, ge sig in i relationer och ge sig hän. Kanske inte med så lyckat resultat alla gånger, men de gjorde något i alla fall.

Själv kände hon sig ibland som en zombie. En människa utan mål och mening, som snubblade in på en väg och följde den planlöst. Som det här med polisskolan. Ett resultat av en utmaning som hon antagit, och vips så var hon polis. Ville hon det? Förmodligen inte, men å andra sidan ville hon inget annat heller. Så då kunde hon lika gärna fortsätta ett tag till.

Med förhållanden var det ungefär samma sak. Visst hade hon haft relationer, både korta och långa. Men inga som satt sina spår. Trevliga när de pågick, och helt odramatiskt när de tog slut. Kär var något som hände i böcker, passion och förälskelse likaså. Ett tag hade hon seriöst funderat på om hon var homosexuell, kanske därför hon aldrig blev kär. Så då hade hon haft några relationer med det egna könet, men det var inte heller hennes grej.

Summa sumarum, hon längtade efter att vakna till liv. Få något att brinna för. Något som var viktigt och fick henne känna sig mer än vid liv, hon ville känna sig levande!