Kapitel 14

Anna gick sakta över Slottsbron, njöt av det stillsamma scenariot. Glänsande vit snö som lös upp den svarta natten, övervakad av en stor måne. Trots att kylan bet i kinderna kunde hon inte låta bli att stanna. Bara insupa den perfekta harmonin som naturen ibland kan erbjuda. Även om det var mitt i centrala Stockholm gav det ändå en känsla av ödslighet. Skeppsholmen i närheten, med vinterklädda träd och vatten dolt av is.

Alltid när Anna hamnade i närheten av vatten infann sig en känsla av lugn. En dröm hon haft sedan barnsben var ett litet hus långt ut i havsbandet och hon hoppades på att den en dag skulle besannas. Tankarna övergav McD och hans tragiska öde, istället började Skärgården och hennes framtida hus ta dess plats.

Just i detta nu kändes det som om hon var helt ensam. Inte en människa eller bil i närheten, bara hon och några få fåglar som var sitt hemland troget även under de kallaste vintrar. Helt ensam, förutom en mörklädd gestalt vid brons början. Som stod stilla, iaktog och väntade.

Kylan började göra sig påmind och Anna fortsatte sin promenad. En rask promenad över Slussen, som inte direkt bjöd på något stimulerande att titta på. Några utslagna som försökte hålla värmen och de första passagerarna till nattbussen. Hornsgatan framåt, över puckeln och alla de inspirerande skyltfönstren. Anna drog ned tempot igen och strosade långsamt gatan bort. Helt omedveten sin följeslagare.

Vid Zinken funderade hon på att gena över Tanto, men beslöt sig för att hålla tempot uppe och gå den långa vägen hem. Risken för våldäktsmän kändes minimal i den stränga kylan, men ödet ska man inte utmana i onödan. Förresten tjänade hon inte mer än 5 - 10 minuter, och det var inte värt att chansa för.

Trots att kvällen varit helt resultatslös kände Anna sig ändå ganska nöjd. Hon hade i alla fall gjort något. Och hon hade klivit ut ur sin eremittillvaro, om än inte helt framgångsrikt. Som belöning tänkte hon ta en varm dusch och krypa ned med en kopp choklad, ligga i sängen och sukta i sig någon romantisk film. Somna sent och sova länge, gärna hela förmiddagen.

Sista svängen in mot Tanto husen. Ett av Stockholms mindre lyckade bostadsprojekt på 70 talet. Stora grå betonghus, tronade som östtyska jättekolosser vända mot vattnet. Inuti var inte lägenheterna så värst mycket charmfullare, men praktiska. Och framförallt, ett förstahandskontrakt innanför Tullarna.

Nu när hemmet hägrade började hon dra ned på tempot igen, som för att insupa den sista kylan innan värmen hägrade. Anna kastade en blick över axeln och korsade gatan, almost there.

En krypande kom över henne. Hade hon inte sett något i ögonvrån? Hon vände sig om igen, men det var helt tomt. Förmodligen ett hjärnspöke, fast obehaget släppte inte helt. Hon ökade tempot den sista biten, plockade fram nycklarna för att vara redo. Fingarna var stelfrusna och lite fumliga när nyckeln skulle in i låset. Då kände hon det. Någon stod bakom henne. Precis intill. Andetagen ekade i tystnaden.

En enda tanke ekade i huvudet. Vad händer nu?