Kapitel 19

En vecka förflöt utan att något egentligen hände. Anna harvade på. Bekantskapskretsen granskades under mikroskop. Gamla flickvänner och tidigare fiender gicks igenom. Pussel lades, men inte en bit passade.

B.S hade lyckligtvis drabbats av halsfluss och blev sängliggande. Tydligen första gången i hela hans långa poliskarriär. Lite illojalt möjligen, men Anna beklagade inte hans frånvaro. Mats hade gjort ett patetiskt försök att bortförklara sitt agerande, men insåg raskt det meningslösa. Visst ville han vara hjälte, men bara om det kunde ske utan insatser. I Annas ögon sjönk han raskt ned till nivån kackerlacka, en existerande varelse utan någon som helst funktion.

I sina tankar hade Anna redan dödförklarat den här undersökningen. Detta brott skulle få passera ostraffat, om inte mördaren slog till igen. Inte för att hon besatt den erfarenheten att hon kunde fastslå det, men intuitionen är aldrig att förakta. Förresten såg man det även i den övriga gruppens agerande. Ett tröstlöst harvande utan någon som helst öppning.

Den korta vänskapen med Mats hade väckt en längtan hos Anna. Inte direkt efter en man, men efter någon. Någon att samtala med, göra saker med. En vän helt enkelt. Men hur skaffar man sådana efter det att man lämnat skolstadiet bakom sig? Relativt nyinflyttad i Stockholm, tjej och helt utan social kompetens söker kompis. Undrar vem som skulle svara på en sådan kontaktannons.

För att hämta lite kraft och tanka lite medlidande beslöt hon sig för att åka hem till Skåne över helgen. Till den stora metropolen Skurup, vars enda fördel var närheten till flygplatsen. Och så flickrummet hemma hos mamma förstås. Och så barndomskompisarna. Som visserligen tyckte att hon var helt galen som flyttat till Stockholm. Och blivit polis till råga på allt. Om hon inte kom ihåg helt fel var alla utom hon gifta med barn vid det här laget. Snacka om främmande fågel i en sån liten håla.

Veckan flöt långsamt, men äntligen dök fredagen upp. Flygbuss till Bromma och dryga timmen senare möttes hon av morsan på Sturup International Airport. International så det förslår! Hemfärden bjöd på den sedvanliga rapporteringen, vilka barn som fötts och vilka äktenskap som var i gungning. Själv bidrog Anna inte med mer till konversationen än med några hummanden och harklanden. Fullt tillräckligt för mamma, som föredrog monologer framför dialoger.

En lång och skön helg stundade, med omvård och god mat. Lite umgänge med gamla vänner och ett återuppväckt självförtroende. För trots kompisarnas tvivel om Stockholm, så fanns där ändå en viss avund. En avund som stärkte Anna och fick henne att känna sig speciell. Någon som var något. Som åstadkommit något.

Och så fanns där också Anders. Inte hennes. Men han fanns där i alla fall.