Kapitel 15

Allt stannade. Och det kändes som om hela världen hamnade i ett slags vaccum tillstånd. Kylan var som bortblåst. Tröttheten försvann. Allt kändes knivskarpt och samtidigt luddigt. Anna visste inte om hon var rädd, hon kände ingenting. Totalt nollad. Hon bara väntade-

Andetagen bakom henne blev tyngre, ungefär som bäraren tog sats. Och sedan hörde hon honom tyst viska i hennes öra att hon skulle sluta snoka runt, för hennes egen skull. McDs bortgång var en välgärning och världen ett bättre ställe efter det.

Äntligen verkade hennes sinnen vakna till liv. Men blondinen då frågade hon. En oskyldig tjej kommer bli straffad för något hon inte gjort, bara för att hon hade dåligt omdöme. Hennes okände följeslagare beklagade, men var av den åsikten att ibland fick man offra oskyldiga för den goda sakens skull. Sorligt men sant, sa den okända rösten lakoniskt.

Tvärsemot allt hon lärt sig på polisskolan kunde hon inte hålla sig lugn. Hon blev förbannad. Förbannad för att hon blev hotad och för att den okände så lättvindigt accepterade blondinens öde. "Du är en feg jävel sa hon. Feg som mördar en obeväpnad kille och sedan låter en helt oskyldig stackars tjej få skulden för det. Du törst inte stå för Dina handlingar, utan låter andra ta skiten för Dig."

När hon öst ur sig ilskan kände hon sig återigen alldeles tom. Och trött. Helst skulle hon gärna sjunka ned i snön och bara somna. Försvinna från allt. Den resultatslösa jakten hon gett sig in i. Från förföljaren som hotade henne. Från B.S som hon föraktade. Från allt. Bara sjunka ned och ge upp. Just nu kändes allt helt jävla meningslöst. Ville den fege saten sticka kniven i henne med , så var så god! Det skulle i alla fall föra med sig det goda att B.S skulle få omvärdera blondinens roll i dramat.

Den okände mannen sa inget. Stod bara kvar och andades, tungt. Samtidigt kände hon i luften att han hade mer att komma med. Spänningen fanns där. Han hade mer att bekänna. Och så kom det.

"Jag är inte feg. När den dagen kommer tar jag mitt straff, men inte nu. Mitt uppdrag är inte klart. Det är fler som ska möta sitt straff. så Du kan sluta leta. När jag är färdig kommer jag träda fram och ta mitt straff. Men till dess, håll Dig undan. Gå inte i vägen för mig, så slipper jag skada Dig".

Och så försvann han iväg i natten. Springande med knarrande steg i den vita snön. Anna vände sig om och såg hans flyende gestalt. Medellängd, mörkt klädd och med mössa. Inget signifikativt kännetecken, ett nattvandrare bland många andra. Rösten hade varken låtit gammal eller ung, lite mitt emellan. Ingen brytning eller dialekt.

Ett kort stund funderade hon på att springa efter, men till vilken nytta? Bara några meter ifrån låg hela stora Tantolunden, och där var det hopplöst att förfölja någon. Framförallt man var ensammen och den jagade hade ett försprång.

Istället gick hon upp och tog sig den utlovade duschen. Stängde av alla tankar och hängav sig åt njutningen av att bli varm, upptinad. Därefter en tur till köket, där varm choklad och nattmacka fixades. Först när hon satt uppkrupen i soffan tillät hon sig tänka på det inträffade. Släppte fram räddslan som gjort henne som förlamad.

Det som gjort henne mest rädd var konstigt nog inte mannen, utan hennes egen reaktion. Att hon var redo att överge livet så lättvindigt, nästan så att hon välkomnade slutet. Hon som alltid känt sig som en balanserad person hade uppenbarligen dolda sidor även för sig själv. Den insikten var ingen munter upplevelse och hon satt uppe större delen av natten. Vred och vände på sitt innersta. Försökte hitta drivkrafter och glädjeämnen, försökte hitta livslusten helt enkelt.

Framåt morgontimmarna somnade hon i soffan och sov en drömlös sömn. Hon vaknade långt in på förmiddagen, som avtrubbad. Nästan bakfull trots att gårdagen varit mer eller mindre alkoholfri. Tungsinnet satt kvar och hon ägnade tanken åt absolut ingenting. Satt i soffan och slötittade på TV, masade sig ut i köket och åt när hungern blev för stark. Och så tillbaka till soffan igen.

Ibland vaknade en liten del av henne till liv. Det var som om hon såg sig själv utifrån. Och hon blev arg över det hon såg. En patetisk liten person som kurade ihop sig av självömkan. Istället för att uppskatta det hon de facto hade. Ett jobb, en hyfsad ekonomi men framförallt så hade hon ett liv. Men så tog den uppgivna över igen, och den lilla styrka som dykt upp förpassades raskt in i mörker.

Förmodligen hade hon fortsatt hela helgen på det här sättet, om inte telefonen ringt. Ett intrång i hennes kokong av ömkan som hon först tänkte ge fan i. Men signalerna fortsatte och till slut gav hon upp. Rösten som mötte henne var stark och levande, den trängde igenom hennes apatiska mur. Mitt i samtalet med den marknadsundersökaren med den fängslande rösten kom verkligheten ikapp henne.

"Mitt uppdrag är inte över. Fler ska möta sitt straff"