Kapitel 17

Det var ingen tuff Anna som klev in till B.S kontor tidigt nästa morgon. Ett tag hade hon funderat på en påse bullar som muta, men insåg att det förmodligen skulle göra det hela etter värre.

Har man tagit fan i båten får man ro honom i land, brukade alltid hennes farfar säga. Just idag kändes den meningen oerhört träffande. Och fan himself, B.S var ingen lättviktare direkt. Det gällde att ro av bara fasiken.

Samtalet flöt trögt, lite allmännt bludder om helgen och status i utredningen. Den var samma som före helgen. Intet nytt med andra ord. Anna tog ett djupt andetag och vräkte ur sig
"jag träffade mördaren i helgen"!

B.S såg ut som groda med starr, ögonen höll formligen på att ploppa ur huvudet på honom.
"Säg vad" var det enda han lyckades få ur sig.

Och Anna tog sats igen. Berättade hela storyn. Hur hon instinktivt känt att Blondinen inte kunde vara den skyldige. Att svaret måste finnas någon annanstans. Och att hon startat en egen liten utredning, helt privat. Och inte på arbetstid. Och att hon på väg hem från krogen blev attackerad av den förmodade mördaren. Och att han tänkte mörda igen. Så där, allt ute. Nu var det bara att invänta domen.

Tystnaden var smärtsam. B.S såg ut som han funderade på hur snabbt Anna skulle kunna förintas från detta jordeliv. Högröd och ögonen längre ut än någonsin. Tung andning. Och inte ett ljud.

Anna våndades och väntade. Fortfarande tyst. Hon kunde inte se honom i ögonen. Dels för att hon skämdes, men framförallt för att hon förmodligen skulle få en totalt malplacerad fnitterattack. Visst, situationen var katastrofal men spänningen i kombination med B.S lite lätt morbida utseende var inte så lätt att negligera.

Efter något som kändes som en evighet, men förmodligen enbart var några få minuter, bad B.S henne gå. Gå som ut ifrån rummet eller gå som bort ifrån poliskåren? Fast det kändes inte som om hon skulle be honom förklara.

Reste sig så försynt hon kunde, stängde dörren oerhört försiktigt och bröt sedan ihop. Hon rusade i full kareta ut på damtoan och sjönk ihop. Frustandes av skratt och fnitter. Helt totalt förstörd av spänningen och lättnaden. Oavsett vad som hände nu så hade hon kommit clean, hennes samvete var rent.

Efter en stund på toan hörde hon tassande steg och en röst som väste hennes namn. Självklart, Mats på jaktstigen. Han var så nyfiken att han höll på krevera. Efter en snabb brief på damtoan beslöt de sig för en liten frukostpaus. B.S skulle nog gå i taket om han fick syn på Anna den närmsta tiden.

Mats hade jobbat natt så han hade hela dagen framför sig. Han satt där och solidariskt höll Anna sällskap, men hon var väl medveten om att hans lojalitet nog skulle svalna är övriga i gruppen dök upp.

Självklart spekulerade de i fallet, hänsyn tagen till den nya information som Anna snubblat över. Inte för att det var så värst mycket att hänga i granen, med det gav onekligen många nya infallsvinklar. Båda var självklart ense om att lösningen låg i McDs förflutna, ganska självklart för de flesta men frågan är om B.S tänkte så långt?

Det skulle de snart bli varse, för han stolpade just in i cafeterian som en flodhäst redo för attack. Anna stålsatte sig, svor dyrt och heligt att vad som än hände skulle hon fan inte gråta. Definitivt inte. Hon hade gjort sitt val och nu var det hennes pay back time. Geldenären var självklart B.S