Kapitel 25

Efter sitt kalla konstanterande att allt hopp var ute vände sig Sofie åter mot fönstret. Demonstrativt. Men Anna satt kvar. Hon visste inget annat. Så satt de, två tysta människor som stirrade ut i rymden utan att se. Till slut vände sig Sofie om och frågade återigen varför hon kom.

Anna sa samma sak som sist, att hon ville hjälpa. Hon ville förstå. Och i en stund av självinsikt sa hon att hon ville bli viktig för någon. Kanske Sofie var denna någon, för uppenbarligen behövde hon någon som brydde sig. Om det var den ärligheten eller om Sofie helt enkelt var redo visste inte Anna, men hon släppte iaf in Anna i sin sfär.

Historien var brutal och tragisk, men tyvärr inte ovanlig. En destruktiv mor med bekräftelsebehov som oftast gick ut över hennes enda barn, Sofie. En frånvarande far i alla bemärkelser, för han hade dött när Sofie var dryga året. I tidig tonår kom den klassiska typen för elak styvfar med i bilden. Alkoholist och totalt gränsöverskridande. Inga övergrepp i fysisk bemärkelse dock, iaf en liten tröst i eländet. Känslan av att aldrig duga till hade satt djupa spår.

Så till den milda grad att Sofie alltid hade sökt uppmärksamhet hos det motsatta könet, på vilka villkor som helst. Och lättaste sättet att få den uppmärksamheten var självklart att gå sängvägen. Att ge dem sin kropp i hopp om att någon skulle vilja nå hennes själ. En liten prinsessas dröm om att den gyllne prinses skulle komma på sin springare, rädda henne undan sitt patetiska liv och fylla henne med lycka.

Så går det till i sagorna, men inte i verkliga livet. Och till slut hade Sofie blivit tvungen att öppna ögonen för verkligheten. Hon hade ägnat år åt att lura sig själv, förnedra sin kropp och själ. Tiden för självinsikt var här och det hon såg i sig själv kunde hon inte hantera. Självmordet var ytterligare ett sätt att bli sedd. Denna gång av några som faktiskt kunde hjälpa.

När Anna gick därifrån var det med blandade känslor. En viss lycka över att Sofie anförtrott sig, men samtidigt med en stark bismak av bitterhet. Så lätt människor kan förstöra varandra. Så lätt ett barn får ärr för livet. Ett sådant otroligt stort ansvar att fostra ett barn, till en trygg och harmonisk människa. Skulle någon i denna stund fråga Anna om hon ville ha barn skulle svaret bli ett bestämt nej. Definitivt och rungande nej.

Djupt inne i sina egna tankar märkte inte Anna att hon var iaktagen. Av en man som hon träffat förut. En man som noga följde Anna. Dagar och nätter. Som väntade. Tålmodigt.