Kapitel 34

Anna fick en dejá vu känsla när hon stod utanför sin port och fumlade med portkoden. Hon kände sig iaktagen, men kunde inte se någon när hon tittade sig omkring. In i porten och fort uppför trapporna, sedan hem ljuva hem.

Efter en varm dusch kröp hon i morgonrocken och intog soffan i horisontalläge. Funderade på att fixa till en middag, men nöjde sig med chipsskålen som stod på bordet. Slö zappade lite mellan kanalerna medan hon för första gången på veckor släppte tankarna på morden och utredningen.

Imorgon skulle de sätta igång på allvar, att analysera listorna. Kvällen och natten skulle listorna samköras av diverse expertis, för att se vilka gemensamma beröringspunkter som fanns. Förhoppningsvis skulle det resultera i ett namn att titta närmare på.

Erövring eller erövrare, någonstans bland dessa fanns förmodligen gärningsmannen. Ingen i gruppen tvivlade iaf längre på att Annas teori var rätt. Det handlade om hämnd för de skamlöst utnyttjade tjejerna. Och förmodligen ingen av blingblinb brudarna, utan mer sannolikt någon utanför dessa kretsar. Frågan var bara om de skulle få fram vem, i tid att förhindra nästa mord.
Då kom känslan igen. Iaktagen. Men av vem? I sin egen lägenhet? Persiennerna var nere så ingen insyn den vägen. Anna kände sig lite löjlig men tog ändå en tur i lägenheten, tittade under sängen och i klädkammaren men hittade såklart ingenting.

Men när hon kom tillbaka till vardagsrummet så satt en man där! En mörklädd herre, med keps och solglasögon. Kroppshållningen och hårfärgen skvallrade dock om att det inte var någon ungtupp direkt. Utan att direkt känna igen honom förstod hon att det var samme man som hon stött på utanför porten några veckor tidigare.

Under några korta sekunder funderade hon över att kasta sig ut genom dörren eller haffa tag i mobilen. Men en blick på pistolen i hans hand fick henne att raskt lägga tankarna åt sidan. Djupandningar för att lugna ned sig och få rösten stadig.

När Anna frågade honom vad han var ute efter log han lite sorgset. Svaret var något överraskande, han ville ha arbetsro. Inget annat. Bara få vara ifred och slutföra sitt uppdrag. När Anna försökte pressa honom på vad uppdraget innebar log han återigen och svarade kryptiskt att uppdraget var sanering.

Men han hade blivit störd. De hade kommit för nära, för med Domarens villkorlösa kapitulation hade de kommit motiven på spåren. Och genom att förstå motivet så skulle gärningsmannen inte vara alltför långt borta.

Och det var han ju inte längre. Han satt i Annas soffa, med en pistol i sin hand.