Kapitel 42

Väl tillbaka på polishuset hade B.S återvänt. Fortfarande förbannad, men nu hanterbart. När han hörde vilka åtgärder Anna satt igång i hans frånvaro muttrade han godkännande. Med tanke på hans person fick det väl anses som beröm.

Men när Anna sedan försökte övertyga honom om vikten av att även Sofia fick bevakning, så blev det tvärstopp. B.S ville ha fokus på att skydda ungtupparna och som ett resultat av det infånga mördaren. Sofia skulle vara säker eftersom hon var så att säga målet med uppdraget. Den sista anhalten, till vilken mördaren inte skulle nå utan att ha plockat de övriga offren.

Där var de oense. Anna var övertygad om att mördarens främsta fokus var att finna ro för Sofia, och om han hamnade i den sitsen att hans uppdrag blev omöjligt att fullfölja så skulle han nog tusan se till att Sofia fick sin "belöning".

Hur hon än argumenterade så vägrade B.S ge med sig, varför Anna helt sonika gick därifrån. Självklart tog hon sig till sjukhuset, och gav tusan i konsekvenserna för hennes ordervägran. För henne var Sofias liv viktigare än det eventuella straff hon kunde få.

Sofia och hon satt där hela dagen igenom. Pratade om allt och ingenting, ibland väldigt djupsinnigt. Sofia återberättade sin barndom för Anna, och hon gav en tydlig bild av den psykotiske far hon hade. Så länge han hade familjen att hålla sig till hade allt fungerat hyffsat, men utan den tryggheten hade hans tillvaro helt rämmat. Han hade blivit fixerad vid hämnd, för allt stort och smått som drabbat honom. Och nu var det hämnd å hans dotters vägnar.

Dagen övergick till kväll och Anna tog sig till korvkiosken utanför. Efter en hel dag utan mat sög det i tarmen så att även skräpmat kunde duga. Sofia hade äntligen återfått aptiten och de åt en gemensam söndagsmiddag bestående av tunnbrödsrulle och Zingo, med en påse chips som dessert.

Efter att ha slötittat på TV började klockan närma sig sängdags och ett nytt problem uppstod. Anna kände sig inte komfortabel med att lämna Sofia i sjukhusets vård, men inte heller trygg nog att ta med henne hem till sin lägenhet. Så vart skulle de ta vägen? Enklast var att de båda stannade kvar, och efter lite flirt med nattpersonalen rullades ytterligare en säng in i Sofias rum.

Där låg de som två systrar, viskandes i mörkret innan sömnen tog med sig dem in i natten. En mörk och tyst natt, såsom nätter på sjukhus kan vara. Ödsliga och lite hotfulla, med den stora stillheten som råder.

Entrehallen låg övergiven, nedsläckt och helt stilla. Förutom en mörk skugga som försiktig rörde sig i korridoren. Smygandes, utan att lämna ett spår men oerhört målmedveten.