torsdag, januari 12, 2006

Kapitel 39

Annas monotona knackande fortsatte, timme efter timme. Även när hon försjönk i en halvdvala dunkade hon på, om än i otakt. Egentligen hyste hon inget hopp om att någon skulle höra henne, men vad som helst var bättre än att ge upp.

Vid några tillfällen hörde hon telefonen ringa och svararen gå igång. Förmodligen B.S som är hysteriskt förbannad och mamma som ringer för att önska trevlig helg. Och ingen av dem lär bli oroliga, tror hon är ute och partajar järnet. Norrlänningen har valt helt rätt helg för att fjällvandra med brorsan sin. Ute i ödemarken utan telefon. Så han lär inte hellre sakna henne. Tidigast på måndag lär någon fundera, och då har ännu ett offer fallit.

Men vad händer sedan då? När han kommer tillbaka senare inatt? Ska hon sitta här inlåst med en mördare över helgen? Och nästa vecka, vad händer då? Visst, han lovade att hon skulle gå oskadd ur det hela. Han skulle bara fixa sin hämnd och sedan vandra vidare. Men hur i helskotta skulle det gå till rent praktiskt?

Ju mer hon funderade på det desto mer osannolikt blev tanken på hennes överlevnad. Skulle han ha en chans att fullfölja sitt mission måste han skaffa undan henne. Antingen att låsa in henne i ett undangömt hus någonstans. Och hur i herrans namn skulle han forsla dit henne? Eller så måste han döda henne också. Plain and simple.

En stund kändes det som paniken skulle ta över, tårar kröp fram och andningen blev häftig. Men så kom det en känsla av styrka och fan anamma. Så i helskotta att hon skulle ge upp. Hon skulle rädda sitt liv. Och Sofies!

Tänk tänk tänk ekade det i skallen. Vad behöver jag göra för att komma loss? Låsa upp handbojorna. Vad behöver jag för att få upp handbojorna? Något vasst. Vad för vasst kan jag hitta på badrumsgolvet? Bing! Ett hårspänne. Ett litet jävla hårspänne. Låt det få ligga ett tappat, ynka skitigt litet hårspänne någonstans på detta kalla och ostädade badrumsgolv.

Och det gjorde det! Ett inte alltför vackert exemplar, men fullt tillräckligt! Och yes! Det fungerade. Hon var fri. Visserligen inlåst i en lägenhet men med en fungerande telefon! Tack och lov för att han inte fixat undan den också.

Anna kastade sig på telefonen, ringde larmnumret och berättade att hon var inlåst av en mördare. Förmodligen trodde inte människan i andra ändan på henne, men lovade iaf att skicka en polisbild per omgående. Kvickt på med luren och ringa B.S som började med en lång harang, som hon snabbt klippte av med ett "håll käften och lyssna".

Förmodligen i chock över hennes bryska tilltal knep han igen och lyssnade förvånat på hennes utläggning. Stanna där, var det enda han fick ur sig och så var även han på väg. En titt på klockan sa henne att det var bråttom. Inte för hennes skull, hon hade hela artilleriet på väg.

Nej den som klockan rann fort för var näste man på listan. Nummer 3. En ung och levnadsglad ung man på väg ut i nattens nöjesliv. Helt omedveten om att detta var den sista. Någonsin

3 Comments:

Anonymous Anonym said...

Underbart, härligt nu är jag nöjd för en stund........hm......när kommer nästa kapitel??? *L*
Kram A-M

4:00 em  
Blogger Batbut said...

Tänkte försöka hinna få ihop upplösningen i helgen *s*. Och sedan får vi se om det blir fler.... Har Du läst Tjejsnack?

4:55 em  
Anonymous Anonym said...

Väntar med spänning på upplösningen.
Jag har lusläst din blogg....allt du har skrivit. Gillar den jätte mycket.Är inne flera gånger om dagen och kollar om du har skrivit något nytt.Önskar att jag själv var lika duktig och kunna skriva så bra som du gör.
Vill tacka dig för att du förgyller min trista vardag. *L*
Kram/A-M

6:54 em  

Skicka en kommentar

<< Home