Kapitel 43 - The End!

Anna vaknade med ett ryck. Något kändes fel. Obehagligt. Rummet var helt mörkt och hon kände först inte igen sig. Så kom tankarna ikapp och hon insåg att hon var kvar på sjukhuset. Från sängen bredvid hördes Sofias tunga andhämtning. Hon sov djupt.

Bortifrån dörren syntes en svag strimma av ljus. Tystnaden var så stark att den nästan gjorde ont. Anna ansträngde sig för att höra om det var ett ljud som väckt henne, men det enda som hördes var Sofia. Förmodligen hade hon drömt något och det var därför hon vaknat.

Hon gosade in sig i kudden och drog täcket över huvudet för att somna om. Kände hur lugnet sakta kom över henne. John Blund var i antågande och gryningen låg flera timmar bort. Plötsligt kom känslan över henne igen. Något var fel. Något hotfullt var i antågande.

Hon var på väg att sätta sig upp, men hejdade sig. Någon fanns i rummet. Någon mer än henne och Sofia. Hon förstod inte hur hon visste det, men känslan fanns där. Någon iaktog henne. Väntade ut henne.

Paniken vällde över henne, för vem skulle det kunna vara om inte mördaren? Och här låg hon, iförd sjukhusets nattlinne och inget mer. Mobiltelefonen i väskan, inte en tillstymmelse till vapen och larmknappen till sköterskorna var hos Sofia. En Sofia som sov djupt och vars hjälp hon inte kunde räkna med.

Att snabbt kasta sig ur sängen och mot dörren hade kanske fungerat, men nu stod Annas säng närmast fönstret. Och därifrån var det 7 våningar ned. Ingen utväg där heller. Det enda hon kunde göra var att låtsas sova och se vad mördaren skulle ställa till med.

Hon ansträngde sig för att andas tungt, samtidigt som hon försökte vänja ögonen vid mörkret. Och då såg hon honom. Han stod precis bredvid hennes säng. Med ryggen emot, lutad över Sofia. Anna kunde inte se om han hade något vapen i händerna, och hon skulle precis kasta sig över honom när han vände sig om.

Hon slöt ögonen och kisade. Han hade en kniv. Och han hade förmodligen bestämt sig för att tysta henne först. Precis när han höjer handen kastar hon sig ur sängen, vilt vrålandes det högsta hon kan. Och i samma ögonblick kastas dörren upp och ljuset tänds.

Aldrig någonsin att hon har blivit så glad att se B.S, som tillsammans med ett gäng poliser stormar in och bojar mördaren. Hon är trygg. Och Sofia med, som yrvaket ser sig omkring.

Timmar senare sitter hon och Sofia med B.S i dagrummet. Dricker varm choklad och försöker lugna nerverna. Tydligen har B.S tänkt till en gång extra. När han rekapitulerat hela utredningen inser han att Annas intuition hitintills lett dem helt rätt. Så varför inte denna gång?

Alltså har han skickat ut en patrull till sjukhuset, som fick syn på mördaren när han smög sig in på Sofias rum. Och när han gick till attack var de redo. Och jakten var äntligen över!

Månader senare var rättegången över och mördaren bakom lås och bom. Sofia hade hittat någon mening med livet, och tog sina stapplande steg tillbaka till en normal vardag. Utan destruktiva inslag, vilket Anna var henne behjäplig med.

Anna själv beslöt att ge polisyrket en chans. Framförallt när hon fick en möjlighet att vara kvar i utredningsgruppen. Mysteriet med vem som fick henne dit förblev ett mysterium, förmodligen var det någon av lärarna på polishögskolan. Hur som var hon personen ifråga evigt tacksam iaf.

För utredningen hade lärt henne att ta tillvara på de tillfällen som gavs. Och den hade även fått henne att ta itu med sitt eget liv. Förhållandet med norrlänningen var över, men det hade gett mersmak. Hon hade fått en blodad tand, både för jobbet och livet i största allmänhet!

The End!