Kapitel 27

A night on the town! Nu var det dags. Anna var riggad till tänderna. Kreditkort påfyllt med statens pengar, partyblåsa införskaffad. Svart, what else! En tur till frissan och lite förvärmning på den lokala puben. Ett antal lite lätt berusade poliser rumlade nedåt Stureplan till.

En blandning mellan allvar och partystämning låg i luften. Ingen av dem hade glömt uppdraget, absolut inte. Men samtidigt var de hårt pressade och det behövde inte mycket alkohol för att den skulle slå till.

Egentligen fanns det ingen plan, mer än att beblanda sig. Lyssna och insupa atmosfären, försöka komma in i den inre kretsen till vilka offren tillhört. De s k fina folket som inte ville beblanda sig med vare sig pöbel eller poliser. Som hellre ville se en mördare gå fri än att släppa in någon i sina slutna kretsar.

Första anhalt var Sturecompagniet, där volymen pumpade på i 180. Anna letade reda på den mindre baren och slog sig ned med en grogg. Försökte se lite lagom blassé ut, och hoppas på att någon skulle anta den utmaningen. Och det gjorde någon. En lite lätt överförfriskad pubbe ynglingen med ankfrilla och Östermalmsoutfiten på. Trodde förmodligen att han kom som en räddande riddare för Anna, vilket hon gärna spelade med i.

Drog en story om ett nyligen avslutat förhållande och att hon just återkommit till Stockholm efter några år på kontinenten. En klart ihålig historia om hon hade fått några frågor, men han var mest intresserad av sig själv så den passerade osynad.

Hans ego i kombination med spriten gjorde honom lätt att pumpa. Det visade sig att han kände båda offren. Enligt egen utsago mycket väl, vilket fick Anna att misstänka att han snarare hörde till kretsen "wannabies". Men what the heck, han kanske hade något att komma med i alla fall.

Kvällen snurrade på, med drinkar och dans. Lyckligtvis inga kramgoa låtar så här långt, för där drog Anna gränsen. Okej att han satt och dreglade över henne. Det kunde hon ta. Hon kunde
t o m ta hans patetiska försök att lägga armen om henne för att komma närmare. Men intim kontakt på dansgolvet. Typ not!

Det var svårt att hålla koll på hur det gick för kollegorna. Hon skymtade dem i vimlet ibland, fick en blinkning och ett leende, men inga ledtrådar till om framgång hade uppnåtts. I undersökningen alltså. Annars verkade det som herrar poliser hade klar framgång hos damerna, för de vimlade runt dem som flugor. Antingen var det den karga, tysta stilen som gick hem eller så var det nyhetens behag. Kanske lite slumming som damerna ägnade sig åt. Som ett avbrott mot all gåslever och förfinade Östermalmspojkar.

Det fick vara hur det ville med den saken, för Anna kände sig nöjd med sin kavaljer. Inte som kavaljer betraktat, utan som informationskälla. Hans avundsjuka lyste igenom och han släppte iväg en del bra ledtrådar. Bl a hade båda herrarna varit något av häradsbetäckare i Kungadömet Östermalm. Och finns det något som väcker starka känslor så är det väl sex?

Att försöka pumpa ur namn var helt omöjligt, för damerna som blivit utvalda gick under kryptiska beteckningar som C-kupan, Oäkta blondinen, Stringdonnan osv. Allt beroende på vilket som var deras mest framträdande drag.

Däremot fick hon fram en sak som var klart värd att forska vidare i. Det fanns en hitlista! Över nedlagda offer. Ett inofficiellt DM hade startats för dryga året sedan och alla erövringar hade rapporterats. Eftersom de skulle vidimeras hade även "offren" sökts upp och deras intygande hade dokumenterats. Med namn!

Och bland dessa namn fanns förmodligen mördaren. Men vem hade listan?

Kapitel 26

Efter att ha varit totalt ofokuserad under flera dagar kände sig Anna taggad när hon gick till jobbet. När hon lyssnade på Sofies historia fick hon en känsla av att själva scenariot var viktigt för utredningen. Inte Sofie i sig självt dock. Hon var bara ett offer för olyckliga omständigheter, the story of her life.

Till helgen skulle spaningen kring Stureplansträsket ta sin början, och i väntan på det gick allt på sparlåga. Även B.S verkade ha taggat ned, och han var nästintill mänsklig. Inte så att han var trevlig för det var förmodligen omöjligt. Men han var iaf inte odräglig, nästan lite laid back. Antingen hade han gett upp eller så hade han skaffat sig ett fruntimmer. Något var det iaf som påverkat honom till det bättre.

Anna roade sig med att göra jämförelser mellan offren. Det senaste hade fått beteckningen ÖH, efter mordplatsen Östermalmshallen. Lite ringaktande kan tyckas, men det var klart praktiskt.

McD var 24 år och ÖH 27, födda och uppvuxna på Östermalm. Fäder i finanskretsarna, båda killarna var enda barnet. McD pluggade på Handels och ÖH hade så gjort. Därefter hade han arbetat som finansmäklare. Bägge herrarna var ledande tuppar i sin bekantskapskrets, hade stadiga flickvänner men ändå oerhört aktiva som Don Juan.

Enda skillnaden var egentligen att McD inte hade gjort lumpet, vilket ÖH hade gjort vid KA. I princip var deras liv identiska. De hade t o m bott i samma kvarter. Att de frekventerat samma uteställen var väl inte direkt förvånande.

Så var i denna soppa fanns den gemensamma nämnaren? Anna var beredd på att satsa på att det var deras notoriska kvinnojagande som innehöll lösningen. En försmådd kvinna möjligen? Eller en bedragen pojkvän? Kruxet var bara att försöka få fram deras erövringar. Att hoppas på att de fört dagbok var inte till att tänka på. Möjligen någon form av skrytindex fanns att tillgå, men var? Deras hårddiskar var konfiskerade och genomgångna. Noll.

Just nu kändes det som om enda möjligheten var Stureplan, och förhoppningarna på helgen var stora. B.S hade satsat så hårt på det att han lyckats utverka höga representationskonton åt alla spanarna. Tanken var att öppna dörrar och munnar med hjälp av alkohol. Inte direkt etiskt, men i detta läge var alla medel tillåtna. Det gällde att få resultat. Att hitta en mördare.

Kapitel 25

Efter sitt kalla konstanterande att allt hopp var ute vände sig Sofie åter mot fönstret. Demonstrativt. Men Anna satt kvar. Hon visste inget annat. Så satt de, två tysta människor som stirrade ut i rymden utan att se. Till slut vände sig Sofie om och frågade återigen varför hon kom.

Anna sa samma sak som sist, att hon ville hjälpa. Hon ville förstå. Och i en stund av självinsikt sa hon att hon ville bli viktig för någon. Kanske Sofie var denna någon, för uppenbarligen behövde hon någon som brydde sig. Om det var den ärligheten eller om Sofie helt enkelt var redo visste inte Anna, men hon släppte iaf in Anna i sin sfär.

Historien var brutal och tragisk, men tyvärr inte ovanlig. En destruktiv mor med bekräftelsebehov som oftast gick ut över hennes enda barn, Sofie. En frånvarande far i alla bemärkelser, för han hade dött när Sofie var dryga året. I tidig tonår kom den klassiska typen för elak styvfar med i bilden. Alkoholist och totalt gränsöverskridande. Inga övergrepp i fysisk bemärkelse dock, iaf en liten tröst i eländet. Känslan av att aldrig duga till hade satt djupa spår.

Så till den milda grad att Sofie alltid hade sökt uppmärksamhet hos det motsatta könet, på vilka villkor som helst. Och lättaste sättet att få den uppmärksamheten var självklart att gå sängvägen. Att ge dem sin kropp i hopp om att någon skulle vilja nå hennes själ. En liten prinsessas dröm om att den gyllne prinses skulle komma på sin springare, rädda henne undan sitt patetiska liv och fylla henne med lycka.

Så går det till i sagorna, men inte i verkliga livet. Och till slut hade Sofie blivit tvungen att öppna ögonen för verkligheten. Hon hade ägnat år åt att lura sig själv, förnedra sin kropp och själ. Tiden för självinsikt var här och det hon såg i sig själv kunde hon inte hantera. Självmordet var ytterligare ett sätt att bli sedd. Denna gång av några som faktiskt kunde hjälpa.

När Anna gick därifrån var det med blandade känslor. En viss lycka över att Sofie anförtrott sig, men samtidigt med en stark bismak av bitterhet. Så lätt människor kan förstöra varandra. Så lätt ett barn får ärr för livet. Ett sådant otroligt stort ansvar att fostra ett barn, till en trygg och harmonisk människa. Skulle någon i denna stund fråga Anna om hon ville ha barn skulle svaret bli ett bestämt nej. Definitivt och rungande nej.

Djupt inne i sina egna tankar märkte inte Anna att hon var iaktagen. Av en man som hon träffat förut. En man som noga följde Anna. Dagar och nätter. Som väntade. Tålmodigt.

Kapitel 24

Ledig lördag. Inte för att Anna egentligen var direkt utarbetad, men det meningslösa tröskandet utan framgång tog på kraferna. Orken och energin började rinna ur gruppen, det behövdes ett genombrott av något slag. Visst, ett nytt mord skulle på ett sett vara det men samtidigt inget någon önskade sig.

Nej, genombrottet måste komma genom det eviga grottandet. Någonstans i all information måste det finnas något som kopplade samman de två offren. EKO hade kammat noll. Visserligen var en del affärer kantboll gällande etiken, men de drabbade hade varit stora internationella koncernen. Förlusten för dem var en fis i universum, garanterat inget att begår mord för. Man hade även letat kopplingar till Öststaterna, men inte heller där fått napp.

Säkraste spåret måste vara i grabbarnas privata leverne. Tidigare kompisar, eventuella fiender, gamla flickvänner och liknande. Problemet var bara att få fram informationen eftersom vänskapskretsen kring de unga herrarna bestämt sig för att tiga mangrant.

En dejt på Norrlänningen började kännas som ett intressant alternativ, men never ever på en lördag. Inte en första dejt inte. Dels för att det var så otroligt mycket folk ute i smeten, men framförallt för att det innebar vissa förpliktelser. En lördagsdejt avslutade man inte med ett nonchalant see you. Nej då, även om man inte gick all the way så var lite hångel nästintill obligatoriskt. Och det kände Anna inte för.

Hon beslöt sig istället för att göra upp med en del gamla dåliga samveten. Nummer 1 på listan var att besöka Blondinen. Något hon skjutit upp eftersom hon inte riktigt var på det klara med hur hon tänkt lägga upp det hela. Det var iofs inte klarare nu heller, men det fick hon ta som det kom.

Sjukhuset var inte direkt ett muntert ställe, men å andra sidan - vilket sjukhus är det? Långa korridorer som ekade tomma på lördagseftermiddagen. Färgglada linjer som visade vägen, och med lite tur och bara några felsvängar kom Anna fram strax före fikat.

Blondinen hade självmant skrivit in sig på psyk efter sitt självmordsförsök. En liten ljuspunkt i hennes liv, för det gav en signal om att hon ändå ville leva. Ville reda ut sina problem och få tag i livet. Men när Anna såg henne, var det svårt att ta det till sig.

Blondinen satt själv i en stol, vänd mot fönstret. Såg ut att se något som var dolt för omgivningen. Men det var ingen vacker syn hon hade. Blicken var dunkel av sorg, och kroppen tunn som en liten sparv. Hon såg ut som en mycket skör och trasig människa. En människa där hoppet hade försvunnit för länge sedan.

Anna gick försiktigt fram, lade en hand på Blondinens axel och sa hej. Sofie ryckte till, vände sig om och såg på henne med rädda ögon. När hon insåg vem det var återkom sorgen och hon vände åter blicken ut mot fjärran.

Även om räddslan var plågsam att se var det ändå ett tecken på liv. Klart bättre än den nästintill döda sorg Anna kunde läsa i Sofies ögon. Varför kom Du var frågan hon fick. Och Anna kunde inte svara annat än att hon ville det. Behövde det. För sin sinnesfrids skull. Hon ville hjälpa.

Svaret hon fick var svart. Det fanns ingen hjälp. Ingen alls. Inte nu längre.

Kapitel 23

En händelselös vecka följde. Inga framsteg gjordes, trots ett ihärdigt grottande. Pussel lades och händelsescheman ritades. Beröringspunkter söktes och det enda man kom fram till var Stureplan. I och för sig var det inte helt meningslöst, men klart svårt att gå vidare därifrån.

B.S bestämde sig för att ha span på ställena runt svampen. Inte det lättaste, det var ett antal att välja på och ingen visste egentligen vad man letade efter. Det gällde bara att hålla ögon och öron öppna. Försöka komma in i kretsarna och hoppas på att något skulle komma fram.

Förhör hade hållits med alla kända bekanta till de två offren utan att leda till något annat än frustration och irritation. Att sitta instängd i 8 timmar med små pretantiösa brats, som tror att de är utvalda av Gud är inte det roligaste. Snorkiga svar, nedlåtande behandling och överlag otrevliga. Bratsen var inte vana vid att umgås med den s k pöblen, och vad kunde vara mer pöbelaktigt en den statliga polisen?

Enligt bratsens gemensamma åsikt var morden en slump. De två hädangångna var i deras ögon sympatiska och framstående män, med framtiden för sig. Fanns ingen som helst anledning att mörda dem i någon form av hämnd. Enda anledningen de kunde tänka sig var avundsjuka. Och det vet väl alla, att avundsjukan fanns att söka hos de "lägre stående varelser" som frekventerade Stockholm. M a o personer av icke svensk härkomst. Så enkelt var det i deras mening. Case closed.

Inte nog med att undersökningen stod och stampade, även privatlivet verkade ha hamnat helt i en återvändsgränd. Mats hade gjort några tafatta försök att reparera sin feghet, men nej tack. Okej att hon inte sökte en riddare, men definitivt en person som stod upp för sina åsikter.

En kväll hade hon loggat in på en chatsajt. Exakt varför var hon inte på det klara med, men så hade iaf skett. Och roligt hade hon haft. Så kul att hon hade hamnat där varje kväll hela veckan. Självklart under ett alias vad gällde namn och yrke, men annars helt sanningsenlig. Tydligen fanns det somliga som fann det attraktivt, vilket gav en kick.

Visst, de vanliga dräggen dök också upp. Desperata med pang på frågor, men det gick snabbt att utröna vilka de var och blocka dem. Nu fanns där ett 10 tal personer i pipen som hon snackade med en stund varje kväll. Även några tjejer som verkade sitta i samma sits som henne. Frågan var nu om hon skulle tordas ta nästa steg, en träff IRL?

Propåer hade kommit och en var hon klart intresserad av. Dryga 30, singel enligt utsago och lärare. Nyinflyttad till Stockholm, mer ursprung i Östersund. En trygg norrlänning i storstan, med socialt intresse. Bild hade hon också fått. Ingen skönhet, men klart sympatisk.

Skulle hon tordas hoppa från högsta höjd eller krypa in i hörnet igen?

Kapitel 22

Seriemord. Inte polisens mest populära gren. Även om ingen sa det högt vara det helt klart en seriemördare i farten. Det var bara en tidsfråga innan tidningarna skulle basunera ut panikskapande rubriker. Och pressen på polisen skulle öka än mer. Att det sedan var bratpat pojkar som varit offer gjorde inte saken enklare. Kravet på en snabb lösning skulle komma även från maktens korridorer.

Två mord under kort tid. Samma tillvägagångssätt. Även offren var i princip identiska, i alla fall gällande livsstilen. Stureplan som geografisk utgångspunkt. Och som om inte det räckte för att binda ihop fallen hade mördaren vänligheten att informera om det. Pay back time! Sannerligen betalt så det hette duga. Frågan var bara för vad?

Även B.S fick ge vika nu, och inse att blondinen med största sannolikhet inte var skyldig. Fast han var ju förstås tvungen att ta hennes alibi för den gångna natten. Som visade sig hållbart. Övervakad av både maskiner och sjukpersonal hade hon tillbringat natten på SöS akuten efter ett nytt självmordsförsök.

Ann beslöt sig för att besöka henne, med utredningen som ursäkt medan det egentliga motivet var medmänsklighet. Något hos blondinen hade väckt en känsla hos Anna, att bry sig om någon annan. Finnas till hands helt osjälviskt utan baktankar. Och blondinen verkade i klart behov av en medmänniska. Fast det tänkte Anna inte informera B.S om. Definitivt inte!

Brunetten var sedan länge avskriven som misstänkt, men även hennes alibi kollades upp. Även det vattentätt. Det var bara att öppna vilken skvallerblaska som helst. Hon levde ljuva livet i Alperna. Officiellt för att hämta sig från sin sorg, medan den inofficiella bilden gav något helt annat vid handen.

Med två mord att utredas blev läget väsentligt mycket lättare, hur konstigt det än lät. Det gällde bara att hitta den gemensamma nämnaren för de två offren. Något hade uppenbarligen känt sig illa behandlad och hämnats å det grövsta. Statistiken visade att det oftast låg pengar eller kärlek bakom så starka känslor, vilket gav gruppen en viss riktning att leta i.

EKO roteln fick ställa upp och luska i ekonomin för de båda herrarna. Inte enbart deras egen ekonomi, utan även släktens. De kom bäggre från välsituerade familjer och det var inte helt otänkbart att tår hade trampats på väg mot fädernas framgång. Ett spår värt att följa om än inte det troligaste.

Nej, förmodligen var det kärlek på ett eller annat sätt som låg bakom. I alla fall om Anna fick bestämma. Samtidigt var det något som inte riktigt klingade rätt. Kärlek är starka känslor och om någon hämnades p g a det borde morden vara mer emotionella. Inte så kyliga och uppenbarligen välplanerade. Inte för intet som kärleksbrott benämndes som Crime de Passion.

Båda morden var kallblodigt utförda. Inga spår eller vittnen fanns, vilket visade att mördaren måste haft god tid för planläggning och prioriterat sin egen säkerhet framför brottet i sig. Han eller hon hade haft tålamodet att förfölja sitt offer kanske i veckor, till dess att tillfälle gavs. Och då slog mördaren till. En mördare som Anna träffat. Och som lät henne komma undan.

I mördarens ögon hade offren gjort sig skyldiga till något de måste straffas för. Nu gällde det bara att ta reda på vad. Och av vem.

Kapitel 21

Anna vaknade tidigt på söndagen. Egentligen alldeles för tidigt om hon fått välja själv, men när mamma stod i dörren med dukad frukostbricka var det svårt att bli arg. Frukost i sängen kändes precis som när hon var liten och sjuk. Att bli omhändertagen av mamma var precis den rätta medicinen för henne just nu. Hämta kraft och självförtroende att gå vidare.

Det var dags att göra nya val här i livet. Och framförallt, att skaffa sig ett liv utanför jobbet. Varför inte satsa på att skaffa vänner och en pojkvän? Kanske t o m en hund. Nu skulle hon ut ur sin vaccumbubbla och börja leva! Och funkade det inte i Stockholm fick hon bita i det sura äpplet och flytta hem. Eller kanske utomlands?

Men först skulle hon säga adjö till det förflutna. En fika med Anders, kanske räta ut några frågetecken. Få svar på de funderingar som gnagde i henne. Släppa taget och gå vidare.

Lyckligt ovetande om vad som väntade i Stockholm tog hon sig ett långt bad. Låg och läste gamla dagböcker, återupplivade sin ungdom. Hämtade inspiration och mod till att ringa Anders. Utan att låta som en trånande gammal flickvän. Definitivt inte. Utan som en gammal kompis hemma på besök. Neutralt och coolt, inget hurtfriskt och flamsigt inte.

Men så långt hann hon inte. Mobilen ringde. B.S på tråden. Informerade om att hon var bokad på flyget till Stockholm med omedelbar avgång. Poliseskort till flygplatsen. Bråttom! Anna hängde inte med i svängarna, men förstod iaf såpass att mördaren slagit till igen. Och eftersom hon haft närkontakt med mördaren skulle hon på plats. Nu. Omedelbart.

På ett sätt lättad att slippa mötet med Anders, men samtidigt förbannad. Nu när hon äntligen hade haft kraft att ta tag i det så sket det sig. Så jävla typiskt. Samtidigt kände hon sig smickrad, hon behövdes i utredningen. Trots sin fadäs och B.S misstro så behövdes hon! Att vara behövd var en skön känsla.

Från föräldrahemmet i Skåne till den vinterklädda Östermalmsgatan var det inte långt. Inte i tid räknat. Och ändå var det två olika världar. Från lillflickan i pyjamas blev hon raskt en analytisk polis, som spanade ledtrådar och försökte ta in vad som hänt.

En tidig morgonvandrare med hund hade stött på liket. Uppallrad mot pelarna utanför Östermalmshallen såg det ut som han sov. Först hade morgonvandraren gått förbi, och inom sig beklagat dagens ungdom som söp sig redlösa i tid och otid. Först något kvarter senare hade han börjat fundera. Det var något som inte stämde, vem sitter och sover utomhus i minusgrader? Ingen. Och mycket riktigt hade en närmare titt visat att han inte sov.

Eller rättare sagt, han sov jäkligt djupt. Den eviga sömnen även kallad.

En relativt ung kille. Typiskt preppig östermalmare. Med kniv instucken i bröstet. Och som pricken över i. Ännu en lapp. Med samma budskap. Pay back time.

Kapitel 20

I Skåne vilade friden. Anna njöt till fullo av omvårdnaden. Tillbringade halva lördagen i sängen och avslutade dagen med kompisfika. Satt uppkrupen i finsoffan i ett käckt litet radhus, med bebis i famn och ungar kring fötterna. Någon längtan efter egna infann sig dock inte. Doften av välfylld blöja blandades med dagsgammla vällingfläckar. Visst, barn var söta men enbart i kortare stunder. Och allra sötast var de när man återbördade dem till föräldrarna!

Anna funderade på att slå Anders en signal. Meddela att hon var på besök och se om han ville ta en fika. Smartare dock att vänta till söndagen. Ett gammal ex som ringer en lördageftermiddag brukar inte stå högt i kurs hos den nya. Nej, tålamod anbefalles.

Även i Stockholm var helgen fridsam. Helg före löning. Lite folk i farten. Och kylan hade sjunkit till nya nivåer. Vackert var det. Mitt i natten gnistrade gatorna vita av snö och is. Som om Snöriket hade intagit jorden. Tyst var det. Så tyst som det kan vara en frostklar vinternatt i det mörka Norden.

Uteställena kring Stureplan var som vanligt väl frekventerade. Kring 3 snåret började högtrafiken för både svarta och vita taxibilar och sakta började tystnaden lägga sig även här. Några få enstaka stackare började sakta vandra hemmåt. Brist på pengar och bilar gjorde kvällens avslutning till en plåga, för vem är rustad för vargavinter när det är krogbesök som gäller?

En ensam vandrare stod vid Svampen och viftade. Pengar fanns det gott om, men ingen bil i sikte. Efter lite mutter och en hel del svordomar vinglade han sakta bortåt. Han skulle inte så långt. En rask promenad uppför Nybrogatan, sedan in på Linnégatan och sen så gott som hemma. Lite kyla har ingen dött av resonerade han.

Och det gjorde inte han heller. Dog av kylan alltså. Han dog av en kniv.

Kapitel 19

En vecka förflöt utan att något egentligen hände. Anna harvade på. Bekantskapskretsen granskades under mikroskop. Gamla flickvänner och tidigare fiender gicks igenom. Pussel lades, men inte en bit passade.

B.S hade lyckligtvis drabbats av halsfluss och blev sängliggande. Tydligen första gången i hela hans långa poliskarriär. Lite illojalt möjligen, men Anna beklagade inte hans frånvaro. Mats hade gjort ett patetiskt försök att bortförklara sitt agerande, men insåg raskt det meningslösa. Visst ville han vara hjälte, men bara om det kunde ske utan insatser. I Annas ögon sjönk han raskt ned till nivån kackerlacka, en existerande varelse utan någon som helst funktion.

I sina tankar hade Anna redan dödförklarat den här undersökningen. Detta brott skulle få passera ostraffat, om inte mördaren slog till igen. Inte för att hon besatt den erfarenheten att hon kunde fastslå det, men intuitionen är aldrig att förakta. Förresten såg man det även i den övriga gruppens agerande. Ett tröstlöst harvande utan någon som helst öppning.

Den korta vänskapen med Mats hade väckt en längtan hos Anna. Inte direkt efter en man, men efter någon. Någon att samtala med, göra saker med. En vän helt enkelt. Men hur skaffar man sådana efter det att man lämnat skolstadiet bakom sig? Relativt nyinflyttad i Stockholm, tjej och helt utan social kompetens söker kompis. Undrar vem som skulle svara på en sådan kontaktannons.

För att hämta lite kraft och tanka lite medlidande beslöt hon sig för att åka hem till Skåne över helgen. Till den stora metropolen Skurup, vars enda fördel var närheten till flygplatsen. Och så flickrummet hemma hos mamma förstås. Och så barndomskompisarna. Som visserligen tyckte att hon var helt galen som flyttat till Stockholm. Och blivit polis till råga på allt. Om hon inte kom ihåg helt fel var alla utom hon gifta med barn vid det här laget. Snacka om främmande fågel i en sån liten håla.

Veckan flöt långsamt, men äntligen dök fredagen upp. Flygbuss till Bromma och dryga timmen senare möttes hon av morsan på Sturup International Airport. International så det förslår! Hemfärden bjöd på den sedvanliga rapporteringen, vilka barn som fötts och vilka äktenskap som var i gungning. Själv bidrog Anna inte med mer till konversationen än med några hummanden och harklanden. Fullt tillräckligt för mamma, som föredrog monologer framför dialoger.

En lång och skön helg stundade, med omvård och god mat. Lite umgänge med gamla vänner och ett återuppväckt självförtroende. För trots kompisarnas tvivel om Stockholm, så fanns där ändå en viss avund. En avund som stärkte Anna och fick henne att känna sig speciell. Någon som var något. Som åstadkommit något.

Och så fanns där också Anders. Inte hennes. Men han fanns där i alla fall.

Kapitel 18

Here we go tänkte Anna för sig själv. Helt lugn konstigt nog. Det värsta var över, att bekänna sitt misstag. Det som skulle komma nu kunde hon inte påverka utan bara lära sig leva med. B.S spände blicken i Mats och frågade om han var inblandad, för i annat fall var han inte önskvärd.

Guess what! Klart att Mats pep iväg som en avlöning. Inte direkt förvånande, för riddare var inte vad man tänkte på när man såg honom. Men ändå, lite besviken blev hon. Och samtidigt lite lättad, för nu behövde ingen mer än hon och B.S veta hur hårt sågad hon skulle bli. En gratischans att bibehålla ett visst mått av stolthet. Kanske B.S hade vissa mänskliga egenskaper trots allt, dolda djupt inne i den ograciösa kroppen?

Sedan fanns det inte en chans till egna tankar för nu gick han loss. Först och främst var han oerhört besviken över den brist på tillit hon haft för honom som chef. Att hon hade tvivel som hon inte framförde. Och att hon var såpass illojal mot gruppen att hon agerat på egen hand. Det var väl det största sveket som han såg det.

Utöver det så hade hon begått tjänstefel som kopierat material i en pågående utredning, och låtit det lämna huset. Dessutom hade hon utsatt sig själv för betytande risk som bedrivet en undersökning på egen hand, utan att informera någon.

Det var nog en hel del till som han lyckades klämma in, men då var Anna inte längre mottaglig. Budskapet var tydligt och i tankarna höll hon redan på att tömma sitt rum. Funderade lite lätt på eventuellt avgångsvederlag, men insåg att det var nog bättre att ta direkt med personal. B.S var nog inte förhandlingsbar i nuläget.

Anna var helt inne i sina egna funderingar att när B.S la sin hand på hennes höll hon på att falla av stolen. Vad i helvete var det nu på gång? Skulle hon få en chans att "köpa sig fri" eller vad höll han på med?

Icke då, han försökte tydligen bara fånga hennes uppmärksamhet. Annas hjärta återgick till normal frekvens och hon skärpte ihop sig. Tydligen var det svårt att sparka henne, utan att facket skulle ställa till ett jäkla liv. M a o hade hon jobbet kvar! Och hon fick även vara med i utredningen framledes. Annas tidigare misstankar om att någon agerat för att få dit henne stärktes. Varför fick hon annars vara kvar? So what, för eller senare skulle det väl framgå vem det var. Och varför. Men tills vidare fick hon lägga det till handlingarna.

Summan av kardemumman i B.S långa utläggning var att Anna var kvar i utredningen, men förbjuden att ta några som helst egna initiativ. Allt hon företog sig skulle stämmas av med B.S personligen. En viss tacksamhet förelåg för att hon förmodligen lockat fram den rätte mördaren ur sitt skal, även om B.S inte var helt övertygad. Blondinen hade liksom satt sig i hans hjärna. Å andra sidan fick man väl vara tacksam om något fastnade där!

Vad som nu gällde var att kartlägga McDs liv från blöjstadiet till nutid. Ett tidsödande och tråkigt jobb som någon måste göra. Och gissa vem som fick göra det? Utan betald övertid?

Helt rätt, the one and only Anna.

Kapitel 17

Det var ingen tuff Anna som klev in till B.S kontor tidigt nästa morgon. Ett tag hade hon funderat på en påse bullar som muta, men insåg att det förmodligen skulle göra det hela etter värre.

Har man tagit fan i båten får man ro honom i land, brukade alltid hennes farfar säga. Just idag kändes den meningen oerhört träffande. Och fan himself, B.S var ingen lättviktare direkt. Det gällde att ro av bara fasiken.

Samtalet flöt trögt, lite allmännt bludder om helgen och status i utredningen. Den var samma som före helgen. Intet nytt med andra ord. Anna tog ett djupt andetag och vräkte ur sig
"jag träffade mördaren i helgen"!

B.S såg ut som groda med starr, ögonen höll formligen på att ploppa ur huvudet på honom.
"Säg vad" var det enda han lyckades få ur sig.

Och Anna tog sats igen. Berättade hela storyn. Hur hon instinktivt känt att Blondinen inte kunde vara den skyldige. Att svaret måste finnas någon annanstans. Och att hon startat en egen liten utredning, helt privat. Och inte på arbetstid. Och att hon på väg hem från krogen blev attackerad av den förmodade mördaren. Och att han tänkte mörda igen. Så där, allt ute. Nu var det bara att invänta domen.

Tystnaden var smärtsam. B.S såg ut som han funderade på hur snabbt Anna skulle kunna förintas från detta jordeliv. Högröd och ögonen längre ut än någonsin. Tung andning. Och inte ett ljud.

Anna våndades och väntade. Fortfarande tyst. Hon kunde inte se honom i ögonen. Dels för att hon skämdes, men framförallt för att hon förmodligen skulle få en totalt malplacerad fnitterattack. Visst, situationen var katastrofal men spänningen i kombination med B.S lite lätt morbida utseende var inte så lätt att negligera.

Efter något som kändes som en evighet, men förmodligen enbart var några få minuter, bad B.S henne gå. Gå som ut ifrån rummet eller gå som bort ifrån poliskåren? Fast det kändes inte som om hon skulle be honom förklara.

Reste sig så försynt hon kunde, stängde dörren oerhört försiktigt och bröt sedan ihop. Hon rusade i full kareta ut på damtoan och sjönk ihop. Frustandes av skratt och fnitter. Helt totalt förstörd av spänningen och lättnaden. Oavsett vad som hände nu så hade hon kommit clean, hennes samvete var rent.

Efter en stund på toan hörde hon tassande steg och en röst som väste hennes namn. Självklart, Mats på jaktstigen. Han var så nyfiken att han höll på krevera. Efter en snabb brief på damtoan beslöt de sig för en liten frukostpaus. B.S skulle nog gå i taket om han fick syn på Anna den närmsta tiden.

Mats hade jobbat natt så han hade hela dagen framför sig. Han satt där och solidariskt höll Anna sällskap, men hon var väl medveten om att hans lojalitet nog skulle svalna är övriga i gruppen dök upp.

Självklart spekulerade de i fallet, hänsyn tagen till den nya information som Anna snubblat över. Inte för att det var så värst mycket att hänga i granen, med det gav onekligen många nya infallsvinklar. Båda var självklart ense om att lösningen låg i McDs förflutna, ganska självklart för de flesta men frågan är om B.S tänkte så långt?

Det skulle de snart bli varse, för han stolpade just in i cafeterian som en flodhäst redo för attack. Anna stålsatte sig, svor dyrt och heligt att vad som än hände skulle hon fan inte gråta. Definitivt inte. Hon hade gjort sitt val och nu var det hennes pay back time. Geldenären var självklart B.S

Kapitel 16

Snacka om att ställa till det! Hur hon än agerade nu skulle det bli tvärfel. Anmälde hon det inträffade, var hon tvungen att lägga korten på borden. B.S skulle nog inte direkt bli glad, om man säger så. Och höll hon käften underlät hon att rapportera ett planerat brott.

Å andra sidan, hon hade noll aning om vem det var som hotat henne och inte den minsta ledtråd till vem nästa offer skulle bli. Så egentligen, vad skulle det tjäna till att rapportera det hela? Fast hur skulle hon känna sig om det inträffade?

Hur hon än vände och vred på det var det inte direkt en win-win situation, snarare motsatsen.

Visst hade hon sagt till sig själv att jobbet kunde hon både ha och mista. Att det viktigaste var sanningen, och att hon äntligen hittat något hon brann för. Att rädda den fragila lilla blondinen. Men nu, när det hela kunde bli ett faktum insåg Anna att hon definitivt inte ville bli av med jobbet.

Inte så att hon över en natt blivit en polis i själ och hjärta, snarare att hon inte skulle stå ut med skammen att ha gjort bort sig. Löjligt egentligen, men så var det. Trots sina stora och höga tankar om sig själv så fick hon inse att hon var lika mänsklig och fåfäng som andra.

Söndagen ägnades åt ett evigt vändande och vridande. Plus och minuslistor skrevs i det oändliga, medan Anna försökte komma fram till ett svar. Framåt eftermiddagen kokade skallen och hon gav upp. När inga logiska beslut kan fattas på förnuftsnivå återstår enbart känslan. Och för att hitta den beslöt hon sig för att ta en rask promenad, Mp3 spelaren laddad och vinterkängor på.

Vissa dagar kan Tantolunden vara en befrielse. Som en oas mitt i storstadsdjungeln, och den här dagen var en sådan. Anna vandrade i rask takt med sikte på vattnet. Den lilla badstranden nedanför kolonistugorna erbjöd en skön naturupplevelse, även på vintern. Det fanns ett träd där, som sträckte sig ut över vattnet och där brukade hon krypa upp. Titta ut över vattnet och hitta friden inom sig.

Det lyckades hon inte med idag tyvärr. Stranden var full av familjer, som matade de övervintrande fåglarna och hennes träd nedlusat med klättrandes barn. Å andra sidan fanns det väl inget som skulle inge henne frid idag. Inte med det beslut hon var tvungen att fatta.

Hon tog Ringvägen hem och shoppade loss på lite tröstmat, bespetsad på att göra en mustig gryta till middag. Gryta var något som tilltalade Anna, dels för att hon kunde exprimentera vilt men också för att hon hade mat för flera dagar framåt. Fast kanske största fördelen var att hon inte kände sig så tragisk när hon stod i kassan. Oavsett om man lagade gryta till en eller flera så var det ungefär samma mängd ingredienser. M a o kunde ingen se att här stod en singeltjej med en ensam söndagsmiddag i korgen. Visst, fånigt och patetiskt men just här hade hon stora hang ups som hon hade svårt att bli av med.

Och gryta blev det. I så stor mängd att hon fick en vild idé och ringde över Mats, som något förvånad dök upp inom en halvtimme. Middagen blev okej, maten var god och samtalet flöt hyffsat. Han hade i alla fall inga vansinniga idéer om att det var date på gång, utan tog det som en middag kompisar emellan.

Utan att hon egentligen hade tänkt det så hade hon helt plötsligt berättat hela storyn för Mats. Hans spontana reaktion var att hon måste berätta det. Om inte för sin skull så för Blondinen. Och för att förhindra brott, om det nu var möjligt.

När Anna hörde sina egna ord och Mats reaktion blev det så självklart. Inte bara i förnuftet utan även känslan. Såklart hon måste lägga korten på bordet, no matter what. Och det var vad hon gjorde, first thing nästa morgon. Till en mycket förvånad B.S