Kapitel 34

Anna fick en dejá vu känsla när hon stod utanför sin port och fumlade med portkoden. Hon kände sig iaktagen, men kunde inte se någon när hon tittade sig omkring. In i porten och fort uppför trapporna, sedan hem ljuva hem.

Efter en varm dusch kröp hon i morgonrocken och intog soffan i horisontalläge. Funderade på att fixa till en middag, men nöjde sig med chipsskålen som stod på bordet. Slö zappade lite mellan kanalerna medan hon för första gången på veckor släppte tankarna på morden och utredningen.

Imorgon skulle de sätta igång på allvar, att analysera listorna. Kvällen och natten skulle listorna samköras av diverse expertis, för att se vilka gemensamma beröringspunkter som fanns. Förhoppningsvis skulle det resultera i ett namn att titta närmare på.

Erövring eller erövrare, någonstans bland dessa fanns förmodligen gärningsmannen. Ingen i gruppen tvivlade iaf längre på att Annas teori var rätt. Det handlade om hämnd för de skamlöst utnyttjade tjejerna. Och förmodligen ingen av blingblinb brudarna, utan mer sannolikt någon utanför dessa kretsar. Frågan var bara om de skulle få fram vem, i tid att förhindra nästa mord.
Då kom känslan igen. Iaktagen. Men av vem? I sin egen lägenhet? Persiennerna var nere så ingen insyn den vägen. Anna kände sig lite löjlig men tog ändå en tur i lägenheten, tittade under sängen och i klädkammaren men hittade såklart ingenting.

Men när hon kom tillbaka till vardagsrummet så satt en man där! En mörklädd herre, med keps och solglasögon. Kroppshållningen och hårfärgen skvallrade dock om att det inte var någon ungtupp direkt. Utan att direkt känna igen honom förstod hon att det var samme man som hon stött på utanför porten några veckor tidigare.

Under några korta sekunder funderade hon över att kasta sig ut genom dörren eller haffa tag i mobilen. Men en blick på pistolen i hans hand fick henne att raskt lägga tankarna åt sidan. Djupandningar för att lugna ned sig och få rösten stadig.

När Anna frågade honom vad han var ute efter log han lite sorgset. Svaret var något överraskande, han ville ha arbetsro. Inget annat. Bara få vara ifred och slutföra sitt uppdrag. När Anna försökte pressa honom på vad uppdraget innebar log han återigen och svarade kryptiskt att uppdraget var sanering.

Men han hade blivit störd. De hade kommit för nära, för med Domarens villkorlösa kapitulation hade de kommit motiven på spåren. Och genom att förstå motivet så skulle gärningsmannen inte vara alltför långt borta.

Och det var han ju inte längre. Han satt i Annas soffa, med en pistol i sin hand.

Kapitel 33

När domaren väl knäcktes gick det fort. Allt formligen sprutade ur honom. Historien i sig var ganska patetisk och klart förpurbetal. Det hela hade börjat med att Junior vid en herrmiddag hade skrävlat om sina erövringar.

Erövringar som mestadels existerade i hans fantasi. Men ungtupparna hängde på hans historier och det slutade med en utmaning. Att Junior skulle skaffa fram bevis på sina erövringar, foton eller skriftliga var egalt. Bara det fanns någon form av dokumentation. Vilket Junior inte hade en chans att undvika, utan att behöva erkänna sina lögner.

Men Junior var smart. Han tog det steget längre och krävde motsvarande av ungtupparna. För varje bevis han lade fram skulle de göra motsvarande. Och slutligen hade det hela utmynnat i en tävling. Vem kunde erövra flest madamer under de kommande 12 månaderna?

Inte nog med det, för att göra det hela mer raffinerat infördes ett poängsystem. Madamerna i deras egen krets var relativt lättfixade, lite skumpa och limoåkning räckte oftast som förspel. Svårare var det med de okända talangerna som frekventerade innehaken. Och allra störst utmaning var självklart oskulderna och tjejerna med fast sällskap.

Sålunda fastställdes en poängtabell där objektet gav olika poäng beroende på kategori, samt vilka gärningar man lyckats få dem att utföra. Ju mer kinky desto mer poäng. McD och ÖH hade lett tävlingen med hästlängder, mest för deras förmåga att förföra de okända skönheterna.

Så här i dagsljus insåg även Domaren hur smutsig och patetisk hela historien var, och han hade vett att skämmas. Listorna skaffades fram och jobbet kunde starta. Initialt hade hela herrklubben om totalt 28 ynglingar varit med, men majoriteten hade tagit sitt förnuft till fånga och lämnat walk over.

Kvar i tävlingen var 11 st där listornas omfång varierade från 5 till 43 nedlagda objekt. Och nu gällde det att samköra listorna. För någonstans bland alla dessa namn fanns motivet till morden. Och även nästa offer, som med största sannolikhet skulle skördas kommande helg. Tiden var knapp, då helgen låg 3 dagar bort.

Anna gick hem med lätta steg. Hennes intuition hade stämt och en upplösning såg ut att finnas i den närmsta framtiden. Hon var så inne i sina egna tankar att hon var blind och stum för omgivningen. Och märkte honom inte. Mannen som följt henne som en skugga de senaste dagarna. Och som nu förstod att tiden var inne. Inte bara för nästa offer utan även för Anna.

En fråga?

Eftersom jag varit lite slö och inte skrivit så många kapitel på sista tiden känns det som om det inte är så många som läser.
Så min fråga är - läser ni och ska jag fortsätta?
Tack för ordet *s*

Kapitel 32

Domaren var ingen ståtlig herre. Inte ett uns i hans utseende gjorde skäl för namnet. Och förmodligen var det just därför han utsetts till domaren. För den här killen hade vare sig utseende eller charm med sig. Hans möjlighet att skaffa sig en framträdande roll i bekantskapskretsen gick genom hans pengar och sarkastiska stil.

Anna reflekterade över hur underligt det sociala mönstret var. Bara man är tillräckligt utmärkande på ett eller annat sätt, så får man en given plats i hierarkin. Utom om man är snäll och ordentligt förstås. Då är man ointressant. Men en kille som domaren, han får sin plats p g a sin elakhet och totalt förnedrande kvinnosyn. Enda glädjen i bägaren var väl att hans domarroll var förmodligen det enda sätt han kunde närma sig kvinnor. Förhoppningsvis!

Domaren började förhöret med en nonchalant översittarattityd. Varken bekräftade eller förnekade det som polisen visste, utan svarade släpigt "hur så" och liknande på alla frågor. Inte ett darr på stämbanden och totalt likgiltig för kamraternas öde.

Till slut förlorade även B.S sitt tålamod. Drämde en näve i bordet och läste lusen av honom. Vilkte såklart inte bet på det lilla äcklet. Det enda det gjorde var att bekräfta Domarens åsikt att poliser var grottmänniskor med ett påvert intellekt. Och att de var klart underordnade det s k fina folket i näringskedjan.

Även Anna började ilskna till, men behärskade sig. Frågade B.S med lugn röst om det kanske var så att Domaren skulle anhållas. För medhjälp till mord! Både Domaren och B.S tittade förvånat på henne. Vad menade hon?

Anna förklarade. Med många och imponerande ord, högtravande och kryddat med facktermer för att virra bort domaren. Det verkade fungera. Kontentan av det hela var att listan förmodligen var lösningen till mordet. Och genom att dölja listan så skyddade domaren en mördare. En mördare som var fri att begå fler mord. Och då blev det indirekt medhjälp till mord! Ergo, hur självklart som helst. Även om en åklagare förmodligen skulle haft en annan åsikt.

Domaren var skakad, men smart nog att inse att det här beslutet kunde vara ödesdigert. Och att experthjälp anbefalles. Varför advokat slemhög dök upp. En riktigt vidrig överklasstyp, med bakåtslickat hår och dyr blank kostym. Med rätt bakgrund och kompis med så gott som alla föräldrar till Stureplanligans mest förekommande små brats.

Turligen var advokaten inte så smart, eller så var han ointresserad, bakfull eller något annat alternativ. Bottom line var iaf att han rekommenderade domaren att lägga korten på bordet. Visa dem listan och även alla namn på de killar som var med i "tävlingen". För en av dem var mördarens nästa offert. Och det gällde för polisen att hinna före.

Kapitel 31

Äntligen en ordentlig öppning! Och det var Anna som fixat den. I en kombination av nybörjartur och kvinnlig intuition.

När Sofie väl bekänt att hon kände till listan så verkade något inom henne släppa och Anna fick hela den solkiga historien serverad. Naket och brutalt, utan ursäkter eller bortförklaringar. Hon såg hur Sofie led, men märkte samtidigt att det även blev en form av rening. Hon blev av med gammal skit genom att släppa ut det i full frihet. Och förhoppningsvis skulle det leda henne ett steg till mot vägen till ett tilfrisknande.

Sofie hade stött ihop med ÖH för över 1 år sedan. En vild och hämningslös flirt hade tagit plats på dansgolvet, med avslutning hemma hos Sofie. Och han hade även stannat över frukost, något som Sofie i sitt ömhetstörstande tillstånd tolkade som ett seriöst intresse.

Så när ÖH en vecka senare ringde och bad henne komma hem till honom vandrade hon glatt iväg dit. Pirrig och glad, övertygad om att deras senaste möte skulle återupprepas. Hon blev därför lätt förvånad när hon möttes av ett helt gäng lätt förfriskade killar, men intalade sig att de förmodligen bara hade varit där på förvärmning. Snart skulle de gå och den romantiska dejten skulle börja.

Icke då. Istället leddes hon fram till en stol, placerad mitt i rummet. En kille, som de andra kallade för domaren, började fråga ut henne om hennes och ÖHs natt tillsammans. När hon vägrade började gruppen håna henne, först verbalt men sedan genom att kasta isbitar på henne. När inte det hjälpte kom ÖH fram och sa att enda sättet för henne att komma därifrån var att svara ärligt på frågorna. Och gjorde hon inte det kunde han inte svara för vad ett helt gäng överförfriskade, könsmogna ungtuppar kunde ta sig till.

Räddslan övervann stoltheten och Sofie svarade på allt. Även de mest intima och detaljerade frågorna. Medan hennes inre sakta krympte ihop. Och äntligen var det över. Hon tackades högtravande av Domaren, som stolt meddelade att hon var den 32:a kandidaten som ÖH presenterat sedan starten. Med sig fick hon ett certifikat som verifierade att hon haft sex med ÖH. Daterat och allt. Samt signerat av Domaren.

När Anna fått höra storyn till slut var det en liten röst inom henne som sa att grabbarna nog hade fått vad de förtjänade. Deras totalt förnedrande kvinnosyn var så genomrutten att hon ville spy åt skiten. Samtidigt sade polisen inom henne att vem som än gjort detta tagit lagen i sina egna händer. Och det får man inte, no matter what!

Självklart hade Sofie inte sparat det s k certifikatet, men det fanns inte en chans i helvetet att hon skulle glömt hans namn. Eller utseende. Den gode domaren hade ett bistert möte att se fram emot. En möte där han skulle få stå för svaren.

Kapitel 30

Märkligt hur lugn hon kände sig. Som om det var predestinerat. Inga second thoughts utan raka spåret. Maten förberedd, duschad och raffad. Mentalt och fysiskt beredd att släppa in någon i sitt liv. Förhoppningsvis den norrländske prinsen från vidderna.

Kvällen började precis som deras samtal, intensivt och nära. Helt öppenhjärtligt och avslappnat. Orden bara bubblade ur Anna, hon som alltid brukat vända och vrida på vartenda ord innan hon fick ur sig halvsju. Norrlänningen, som var begåvad med namnet Robert, levde inte alls upp till myten av tystlåten och enstavig. Tvärsom. Många roliga anektdoter fanns där att ta av, men han var även en bra lyssnare.

Och även en bra älskare! För visst blev det så. Det hade legat i luften så länge och nu var tiden rätt. Det var ett ömsesidigt givande och tagande, kombinerat med humor och glädje. Inte alls trevande eller nervöst, utan lite hemtamt men ändock med spänning. En klart bra dejt helt enkelt! Och inte heller en engångsföreteelse. Tvärsom, så hade Robert klart signalerat att han finns till hennes förfogande. För lång tid framöver.

Så när morgonen kom var Anna visserligen inte direkt utsövd, men å andra sidan bubblande lycklig. Inte ens åsynen av B.S kunde dämpa hennes humör och hon kände hur intresset för jobbet vaknade till liv.

Dagens topic på mötet var att komma fram med idéer på hur de skulle få tag på "prislistan". De flesta var inne på att mangla killarna i Stureplanskretsen för att försöka tvinga fram den. Andra tyckte man skulle satsa på blingblingarna, d v s damerna kring Stureplan.

Då fick Anna ett infall. Sofie! Och fick positiv respons från B.S. Det fanns defintivt en chans att Sofie varit uppe för nominering på den s k prislistan. Och då borde hon veta mer om den. Kanske t o m vem administratören var.

En snabb färd till sjukhuset där hon fick vänta medan Sofie var på behandling. En väntan som ägnades åt att gotta sig i de flasbacks hon hade från gårdagskvällen. Och så lite SMS flirtande på det. Ibland kändes livet gott. Och enkelt.

Men när Sofie dök upp försvann hennes goda humör. Hur i helskotta skulle hon kunna fråga denna trasiga tjej om något som kunde väcka hennes dåliga minnen till liv? Sofie såg ut som fan rent ut sagt. Stripigt hår, mager och med en matt, likblek hud. Fast värst var hennes totalt avtrubbade blick. En blick som inte verkade registrera något av världen utanför.

Efter en trevande inledning verkade Sofie plötsligt rycka upp sig. Hon tittade länge och intensivt på Anna, frågade vad hon egentligen var ute efter. Och Anna lade korten på bordet, drog allt om listan och att motivet till morden förmodligen fanns att hitta där. Sofie såg inte ens förvånad ut, nickade lite tankspritt. Och försvann återigen in i sin egen värld.

Anna väntade, utan att något hände. Slutligen böjde hon sig fram, lade en arm kring Sofies axlar och vände henne mot sig. Såg henne i ögonen till dess att hon märkte att hon fick kontakt. Då frågade hon henne rakt ut. Visste hon om listan? Och fanns hon med där?

Sofie försökte återigen gömma sig från omvärlden. Ögonlocken slöt sig, men tårarna som sakta rann nedför näsroten avslöjade henne. Anna gav sig inte utan höll kvar sitt försiktiga, men bestämda grepp och frågade igen.

Efter en lång stund av tystnad nickade Sofie till slut. Jo, hon visste om listan. Och ja, hon visste vem som hade den.

Kapitel 29

Nästa morgon gjorde Anna något som överraskade henne själv. Hon ringde och sjukade sig! Tog bonnpermis helt sonika och tillbringade en lång skön förmiddag i sängen. Slötittandes på TV, bläddrade lite i skvallerblaskor och hämtade kraft.

Efter ett antal koppar kaffe kändes tiden mogen. Djupa andetag. Lugnt och fint. Inget farligt. Signalerna gick fram och så hördes hans röst. Anders. Minnena från förr vällde fram och tårarna låg på lut. Men fasiken om hon tänkte böla igen. Här hade det gråtits floder, till ingen nytta så det fick det vara slut med.

Ett klart effektivt sätt är att bita sig hårt i läppen vilket Anna upptäckte. Då går det fortfarande att prata och tårarna viker undan. Fast man får bita lite i sidan, för annars låter man bara full.

Efter ett litet trevande snack började de prata på precis som i gamla tider. Som om de visste vad den andre skulle säga, kunde de avsluta meningarna åt varandra. Känslan av total symbios fanns där, precis som den alltid funnits. Och smärtan pockade på. Igen. Gamla ärr kan tydligen värka länge tänkte Anna, samtidigt som hon glatt pladdrade på om allt och inget.

När en halvtimme gått började samtalet ebba ut och det var nu eller aldrig som gällde. Frågade hon inte nu skulle hon aldrig någonsin komma till skott. Och då skulle minnet av Anders säkerligen förfölja henne till döddagar. Och så skulle hon sluta som en bitter och elak ungmö. Envist bitandes fast vid den första kärleken.

Så hon kastade sig rakt ut. Och Anders blev tagen på sängen. Helt tyst i luren. Men sedan kom det. Det var inte Anna det var fel på. Absolut inte. Anders hade ända sedan tidiga tonåren vetat att han var mer attraherad av killar än tjejer. Men som alla ungdomar var han osäker. Han ville inte vara annorlunda så därför dejtade han tjejer vilt. Och Anna var den han dejtat längst. Hans enda egentliga kärlek av det motsatta könet, om än platoniskt. Så nej, det var inte Annas fel att han var homosexuell! Garanterat inte.

När de lagt på luren grät hon igen. Fast nu av lättnad. Egentligen hade hon vetat svaret hela tiden, men typiskt tjejigt behövde hon höra det. Få det bekräftat. Och nu var det klart. Kapitlet Anders kunde äntligen läggas till handlingarna.

Stärkt som hon var tyckte hon det var dags för en ny utmaning. Och österundspojken mottog förvånat en middagsinvitation. Hemma hos Anna. Samma kväll. Och inbjudan verkade avse klart mer än middag.

Kapitel 28

En intensiv helg med krogbesök både fredag och lördag. När söndagsmorgonen kom kände Anna det som hon sprungit världens maratonlopp. Normalt hade hon utgång 2-3 ggr per år och nu hade hon fyllt kvoten på en helg.

Men den hade varit fruktsam. En klart bra öppning att följa, äntligen något för gruppen att rota vidare i. Exakt hur fick B.S reda ut. Och så fick man ta det därifrån.

För att inte tappa tempo hade det bestämts ett tidigt eftermiddagsmöte, där helgens fynd skulle stötas och blötas. För första gången på länge gick Anna till jobbet med en viss glädje och nervositet.

Mötet var kort och intensivt. B.S tackade för att alla ställt upp och så redovisades helgens upptäckter. Förutom Annas lista var det inte mycket att komma med. Killarna i gruppen var helt överens om att de tjejer som rörts sig i offrens kretsar hade något att dölja. Men vad hade inte gått att luska ut. Men som sagt, listan fanns och förmodligen var den motivet till mordet. Någon hade fått nog, känt sig kränkt eller hotad.

Första prioritet var att hitta listan. Och enligt B.S sätt var en direktattack bästa sättet. Alla killar i kretsen skulle plockas in. Samtidigt. De skulle sedan förhöras en och en om listans existens, men framförallt om dess hemvist. Någon skulle förhoppningsvis ge upp och leda dem till framgång.

Efter mötet vandrade Anna sakta iväg genom Stockholm. Helgens utsvävningar hade påverkat henne på mer än ett sätt. Tankarna vandrade iväg till ungdomsåren, när utelivet var det viktigaste. De händelser och skeendet som hade styrt in henne på den väg hon vandrade på idag. Små flashar av minnen dök upp. Vissa roliga och andra oerhört smärtsamma.

Vartefter tankarna och stegen styrde henne kom hon mer och mer till insikt om vad hon måste göra. Det samtal hon skjutit upp var dags att ringa. Nu. Idag!