Kapitel 24

Ledig lördag. Inte för att Anna egentligen var direkt utarbetad, men det meningslösa tröskandet utan framgång tog på kraferna. Orken och energin började rinna ur gruppen, det behövdes ett genombrott av något slag. Visst, ett nytt mord skulle på ett sett vara det men samtidigt inget någon önskade sig.

Nej, genombrottet måste komma genom det eviga grottandet. Någonstans i all information måste det finnas något som kopplade samman de två offren. EKO hade kammat noll. Visserligen var en del affärer kantboll gällande etiken, men de drabbade hade varit stora internationella koncernen. Förlusten för dem var en fis i universum, garanterat inget att begår mord för. Man hade även letat kopplingar till Öststaterna, men inte heller där fått napp.

Säkraste spåret måste vara i grabbarnas privata leverne. Tidigare kompisar, eventuella fiender, gamla flickvänner och liknande. Problemet var bara att få fram informationen eftersom vänskapskretsen kring de unga herrarna bestämt sig för att tiga mangrant.

En dejt på Norrlänningen började kännas som ett intressant alternativ, men never ever på en lördag. Inte en första dejt inte. Dels för att det var så otroligt mycket folk ute i smeten, men framförallt för att det innebar vissa förpliktelser. En lördagsdejt avslutade man inte med ett nonchalant see you. Nej då, även om man inte gick all the way så var lite hångel nästintill obligatoriskt. Och det kände Anna inte för.

Hon beslöt sig istället för att göra upp med en del gamla dåliga samveten. Nummer 1 på listan var att besöka Blondinen. Något hon skjutit upp eftersom hon inte riktigt var på det klara med hur hon tänkt lägga upp det hela. Det var iofs inte klarare nu heller, men det fick hon ta som det kom.

Sjukhuset var inte direkt ett muntert ställe, men å andra sidan - vilket sjukhus är det? Långa korridorer som ekade tomma på lördagseftermiddagen. Färgglada linjer som visade vägen, och med lite tur och bara några felsvängar kom Anna fram strax före fikat.

Blondinen hade självmant skrivit in sig på psyk efter sitt självmordsförsök. En liten ljuspunkt i hennes liv, för det gav en signal om att hon ändå ville leva. Ville reda ut sina problem och få tag i livet. Men när Anna såg henne, var det svårt att ta det till sig.

Blondinen satt själv i en stol, vänd mot fönstret. Såg ut att se något som var dolt för omgivningen. Men det var ingen vacker syn hon hade. Blicken var dunkel av sorg, och kroppen tunn som en liten sparv. Hon såg ut som en mycket skör och trasig människa. En människa där hoppet hade försvunnit för länge sedan.

Anna gick försiktigt fram, lade en hand på Blondinens axel och sa hej. Sofie ryckte till, vände sig om och såg på henne med rädda ögon. När hon insåg vem det var återkom sorgen och hon vände åter blicken ut mot fjärran.

Även om räddslan var plågsam att se var det ändå ett tecken på liv. Klart bättre än den nästintill döda sorg Anna kunde läsa i Sofies ögon. Varför kom Du var frågan hon fick. Och Anna kunde inte svara annat än att hon ville det. Behövde det. För sin sinnesfrids skull. Hon ville hjälpa.

Svaret hon fick var svart. Det fanns ingen hjälp. Ingen alls. Inte nu längre.