Kapitel 29

Nästa morgon gjorde Anna något som överraskade henne själv. Hon ringde och sjukade sig! Tog bonnpermis helt sonika och tillbringade en lång skön förmiddag i sängen. Slötittandes på TV, bläddrade lite i skvallerblaskor och hämtade kraft.

Efter ett antal koppar kaffe kändes tiden mogen. Djupa andetag. Lugnt och fint. Inget farligt. Signalerna gick fram och så hördes hans röst. Anders. Minnena från förr vällde fram och tårarna låg på lut. Men fasiken om hon tänkte böla igen. Här hade det gråtits floder, till ingen nytta så det fick det vara slut med.

Ett klart effektivt sätt är att bita sig hårt i läppen vilket Anna upptäckte. Då går det fortfarande att prata och tårarna viker undan. Fast man får bita lite i sidan, för annars låter man bara full.

Efter ett litet trevande snack började de prata på precis som i gamla tider. Som om de visste vad den andre skulle säga, kunde de avsluta meningarna åt varandra. Känslan av total symbios fanns där, precis som den alltid funnits. Och smärtan pockade på. Igen. Gamla ärr kan tydligen värka länge tänkte Anna, samtidigt som hon glatt pladdrade på om allt och inget.

När en halvtimme gått började samtalet ebba ut och det var nu eller aldrig som gällde. Frågade hon inte nu skulle hon aldrig någonsin komma till skott. Och då skulle minnet av Anders säkerligen förfölja henne till döddagar. Och så skulle hon sluta som en bitter och elak ungmö. Envist bitandes fast vid den första kärleken.

Så hon kastade sig rakt ut. Och Anders blev tagen på sängen. Helt tyst i luren. Men sedan kom det. Det var inte Anna det var fel på. Absolut inte. Anders hade ända sedan tidiga tonåren vetat att han var mer attraherad av killar än tjejer. Men som alla ungdomar var han osäker. Han ville inte vara annorlunda så därför dejtade han tjejer vilt. Och Anna var den han dejtat längst. Hans enda egentliga kärlek av det motsatta könet, om än platoniskt. Så nej, det var inte Annas fel att han var homosexuell! Garanterat inte.

När de lagt på luren grät hon igen. Fast nu av lättnad. Egentligen hade hon vetat svaret hela tiden, men typiskt tjejigt behövde hon höra det. Få det bekräftat. Och nu var det klart. Kapitlet Anders kunde äntligen läggas till handlingarna.

Stärkt som hon var tyckte hon det var dags för en ny utmaning. Och österundspojken mottog förvånat en middagsinvitation. Hemma hos Anna. Samma kväll. Och inbjudan verkade avse klart mer än middag.