Batbutstory

Folkets jubel?

2006-01-16T21:16:00.000+01:00

jaha, så var det här avklarat! Måste medge att jag var lite nyfiken på hur det skulle sluta. Eftersom jag inte har någon idé om scenariot när jag börjar så överraskar jag även mig själv under resans gång.

Om ni undrar varför jag så sällan använder namn är just av det enkla skälet - jag spontanskriver och kollar aldrig vad jag tidigare skrivit. Är suveränt dålig på namn, så genom att inte använda dem riskerar jag inte att göra fel. Lite latmask är jag!

Så till the issue; vill ni ha mer "böcker"? Och om ja, i vilken genre? Kom gärna med idéer! Minst 10 comments vill jag ha annar kommer jag att tjura! *s*

Kapitel 43 - The End!

2006-01-15T21:58:00.000+01:00

Anna vaknade med ett ryck. Något kändes fel. Obehagligt. Rummet var helt mörkt och hon kände först inte igen sig. Så kom tankarna ikapp och hon insåg att hon var kvar på sjukhuset. Från sängen bredvid hördes Sofias tunga andhämtning. Hon sov djupt.

Bortifrån dörren syntes en svag strimma av ljus. Tystnaden var så stark att den nästan gjorde ont. Anna ansträngde sig för att höra om det var ett ljud som väckt henne, men det enda som hördes var Sofia. Förmodligen hade hon drömt något och det var därför hon vaknat.

Hon gosade in sig i kudden och drog täcket över huvudet för att somna om. Kände hur lugnet sakta kom över henne. John Blund var i antågande och gryningen låg flera timmar bort. Plötsligt kom känslan över henne igen. Något var fel. Något hotfullt var i antågande.

Hon var på väg att sätta sig upp, men hejdade sig. Någon fanns i rummet. Någon mer än henne och Sofia. Hon förstod inte hur hon visste det, men känslan fanns där. Någon iaktog henne. Väntade ut henne.

Paniken vällde över henne, för vem skulle det kunna vara om inte mördaren? Och här låg hon, iförd sjukhusets nattlinne och inget mer. Mobiltelefonen i väskan, inte en tillstymmelse till vapen och larmknappen till sköterskorna var hos Sofia. En Sofia som sov djupt och vars hjälp hon inte kunde räkna med.

Att snabbt kasta sig ur sängen och mot dörren hade kanske fungerat, men nu stod Annas säng närmast fönstret. Och därifrån var det 7 våningar ned. Ingen utväg där heller. Det enda hon kunde göra var att låtsas sova och se vad mördaren skulle ställa till med.

Hon ansträngde sig för att andas tungt, samtidigt som hon försökte vänja ögonen vid mörkret. Och då såg hon honom. Han stod precis bredvid hennes säng. Med ryggen emot, lutad över Sofia. Anna kunde inte se om han hade något vapen i händerna, och hon skulle precis kasta sig över honom när han vände sig om.

Hon slöt ögonen och kisade. Han hade en kniv. Och han hade förmodligen bestämt sig för att tysta henne först. Precis när han höjer handen kastar hon sig ur sängen, vilt vrålandes det högsta hon kan. Och i samma ögonblick kastas dörren upp och ljuset tänds.

Aldrig någonsin att hon har blivit så glad att se B.S, som tillsammans med ett gäng poliser stormar in och bojar mördaren. Hon är trygg. Och Sofia med, som yrvaket ser sig omkring.

Timmar senare sitter hon och Sofia med B.S i dagrummet. Dricker varm choklad och försöker lugna nerverna. Tydligen har B.S tänkt till en gång extra. När han rekapitulerat hela utredningen inser han att Annas intuition hitintills lett dem helt rätt. Så varför inte denna gång?

Alltså har han skickat ut en patrull till sjukhuset, som fick syn på mördaren när han smög sig in på Sofias rum. Och när han gick till attack var de redo. Och jakten var äntligen över!

Månader senare var rättegången över och mördaren bakom lås och bom. Sofia hade hittat någon mening med livet, och tog sina stapplande steg tillbaka till en normal vardag. Utan destruktiva inslag, vilket Anna var henne behjäplig med.

Anna själv beslöt att ge polisyrket en chans. Framförallt när hon fick en möjlighet att vara kvar i utredningsgruppen. Mysteriet med vem som fick henne dit förblev ett mysterium, förmodligen var det någon av lärarna på polishögskolan. Hur som var hon personen ifråga evigt tacksam iaf.

För utredningen hade lärt henne att ta tillvara på de tillfällen som gavs. Och den hade även fått henne att ta itu med sitt eget liv. Förhållandet med norrlänningen var över, men det hade gett mersmak. Hon hade fått en blodad tand, både för jobbet och livet i största allmänhet!

The End!

Kapitel 42

2006-01-15T14:59:00.000+01:00

Väl tillbaka på polishuset hade B.S återvänt. Fortfarande förbannad, men nu hanterbart. När han hörde vilka åtgärder Anna satt igång i hans frånvaro muttrade han godkännande. Med tanke på hans person fick det väl anses som beröm.

Men när Anna sedan försökte övertyga honom om vikten av att även Sofia fick bevakning, så blev det tvärstopp. B.S ville ha fokus på att skydda ungtupparna och som ett resultat av det infånga mördaren. Sofia skulle vara säker eftersom hon var så att säga målet med uppdraget. Den sista anhalten, till vilken mördaren inte skulle nå utan att ha plockat de övriga offren.

Där var de oense. Anna var övertygad om att mördarens främsta fokus var att finna ro för Sofia, och om han hamnade i den sitsen att hans uppdrag blev omöjligt att fullfölja så skulle han nog tusan se till att Sofia fick sin "belöning".

Hur hon än argumenterade så vägrade B.S ge med sig, varför Anna helt sonika gick därifrån. Självklart tog hon sig till sjukhuset, och gav tusan i konsekvenserna för hennes ordervägran. För henne var Sofias liv viktigare än det eventuella straff hon kunde få.

Sofia och hon satt där hela dagen igenom. Pratade om allt och ingenting, ibland väldigt djupsinnigt. Sofia återberättade sin barndom för Anna, och hon gav en tydlig bild av den psykotiske far hon hade. Så länge han hade familjen att hålla sig till hade allt fungerat hyffsat, men utan den tryggheten hade hans tillvaro helt rämmat. Han hade blivit fixerad vid hämnd, för allt stort och smått som drabbat honom. Och nu var det hämnd å hans dotters vägnar.

Dagen övergick till kväll och Anna tog sig till korvkiosken utanför. Efter en hel dag utan mat sög det i tarmen så att även skräpmat kunde duga. Sofia hade äntligen återfått aptiten och de åt en gemensam söndagsmiddag bestående av tunnbrödsrulle och Zingo, med en påse chips som dessert.

Efter att ha slötittat på TV började klockan närma sig sängdags och ett nytt problem uppstod. Anna kände sig inte komfortabel med att lämna Sofia i sjukhusets vård, men inte heller trygg nog att ta med henne hem till sin lägenhet. Så vart skulle de ta vägen? Enklast var att de båda stannade kvar, och efter lite flirt med nattpersonalen rullades ytterligare en säng in i Sofias rum.

Där låg de som två systrar, viskandes i mörkret innan sömnen tog med sig dem in i natten. En mörk och tyst natt, såsom nätter på sjukhus kan vara. Ödsliga och lite hotfulla, med den stora stillheten som råder.

Entrehallen låg övergiven, nedsläckt och helt stilla. Förutom en mörk skugga som försiktig rörde sig i korridoren. Smygandes, utan att lämna ett spår men oerhört målmedveten.

Kapitel 41

2006-01-14T19:10:00.000+01:00

Anna vägrade att ge upp. Tvärsom gällde det att omvandla det sista mordet till deras fördel. I B.S frånvaro greppade Anna kommandot och ingen protesterade. Vilka killar hade Sofia som gemensam faktor? Enligt Sofia själv var det enbart 2 hon varit intim med, men uppenbarligen hade den 3:e något med saken att göra. Frågan är vad?

Svaret var relativt enkelt, han hade varit med vid "vittnesförhöret". Steg nummer 1 var då att få fram vilka mer som deltagit, vid de två "förhör" som hållts med Sofia. Enklast möjliga var att fråga Domaren. Trots hans patetiska person hyste Anna en viss tacksamhet mot honom. Han var en kontrollfreak och pedant. Och hade sparat all dokumentation kring "tävlingen".

Efter bara några timmar fanns listorna tillgängliga och sammantaget hade det varit 9 olika killar med vid förhöret. Tre av dem numera avlidna, vilket lämnade sex stycken kvar inkluderande Domaren. En otroligt hög siffra om de också skulle falla offer för mördaren, men ett hanterbart antal när det gällde att bevaka och skydda dem.

Anna dirigerade genast ut 6 stycken patruller vars order var att klistra sig fast vid objekten, dag som natt. Inte ens ett toabesök utan eskort, oavsett vad herrarna tyckte. Och det verkade fungera, alla patrullerna fick snabbt kontakt med sitt objekt. Utom 1, där killen ifråga tydligen befann sig någonstans i den svenska fjällvärlden. Utan möjlighet att bli nådd, förrän till nästa helg då han skulle återkomma till Stockholm. Shit happens, det var bara att haka på honom direkt vid ankomsten.

Nästa steg var att fronta Sofia, oavsett vad B.S hade för åsikt om det hela. Anna var i själ och hjärta övertygad om att Sofia var ett oskyldig offer. Att avslöja sanningen för henne skulle på intet sätt skydda mördaren, tvärs om skulle det förmodligen föra dem steget närmare.

Sjukhuset var tyst och öde när Anna kom. Hade hon varit ensam hade hon förmodligen rusat korridoren fram, med pistolen i högsta hugg. Det kändes som om mördaren stod och väntade bakom varje hörn. Turligen nog hade hon själv insett hur utsatt hon var och tilldelat sig själv två biffiga herrar ur ordningspolisen som eskort.

Sofia var som vanligt vaken och satt i dagrummet. Stirrandes ut genom samma fönster som tidigare. Långt borta i tankarna. Men hon återvände snabbt när hon upptäckte Anna och det skymtade även ett leende i mungipan. Anna hade ringt läkaren innan och fått klartecken till att avslöja hela scenariot. Uppenbarligen hade Sofias tillstånd förbättrats väsentligt, vilket Anna nu själv kunde se.

Under Annas utläggning rörde Sofia inte en min. Inte en känsla avspeglades i hennes ansikte, förrän hela det sjuka upplägget var avslöjat. Då började hon skratta! Först ett glatt fnitter som snabbt övergick i ett hysteriskt gapflabb, för att sedan avslutas med tårar. Av sorg eller glädje kunde Anna inte bedöma.

Först när Sofia lugnat ned sig fick Anna en chans att ställa de frågor vars svar kunde sätta stopp för mördarens mission. Och det visade sig att mannen förmodligen var Sofias far. Det han avslöjat för Anna, i kombination med det signalement hon kunde ge fick Sofia att nicka instämmande. Visst stod han som okänd i alla register, men både hon och hennes mor visste självklart vem han var. En feg stackare som gjort mamman på smällen och sedan återgått till sin familj. Utan att bry sig om sin dotter för fem öre.

Sofia hade sökt upp honom första gången som tonåring, men han hade förnekat henne. Sedan hade han själv tagit kontakt när Sofia var strax över tjugo. Hans fru hade då lämnat honom och han kände sig ensam. I en stund av självömkan hade han fått för sig att Sofia skulle kunna fylla de hål av ensamhet han besatt. Men så hade den inte blivit. Sofia hade helt sonika vägrat att prata med honom. För att återigen söka upp honom efter sitt första totala sammanbrott, som hade följt efter hennes framträdande i "vittnesförhöret".

Så vitt Sofia visste led hennes var av djupa depressioner, något som tydligen löpte som en röd tråd på den sidan släkten. När han mådde bra var han otroligt uppåt och såg sig själv som Gud den allsmäktige. På frågan om han var kapabel till mord funderade Sofia länge och väl, för att slutligen nicka. Absolut, blev svaret. Framförallt om han kände sig kränkt.

Och genom att kränka hans dotter hade han blivit indirekt kränkt. En skäl så gott som något för en förvirrad hjärna. Och så hade det morbida uppdraget tagit sin början. Sofia lämnade ut alla detaljer hon hade om sin far. Något kort kunde hon däremot inte stå till tjänst med, men med hans riktiga namn och personnummer kunde passpolisen assistera på den punkten.

Adress var det sämre med, framförallt i Stockholm som var främmande mark för honom. Men nu var de iaf en bit närmare lösningen. De visste vem de jagade. Och de visste hur han såg ut.

Kapitel 40

2006-01-13T21:49:00.000+01:00

Den lugna och avslappnade fredag Anna sett framför sig fanns inte ett spår av. Fullt pådrag, både bokstavligt och bildligt talat. Hennes lilla lägenhet var knökfull av kollegor, där B.S hördes och syntes mest. Marscherandes runt i hennes vardagsrum som värsta fältherren, gormandes order i mobilen i kombination med att han styrde med alla övriga besökare i lägenheten.

Anna satt i köket med tecknaren och försökte få fram en bild av mördaren, men vad hade hon sett egentligen? En man med keps, skärmen långt ned över ögonen och han satt i princip hela tiden med huvudet framåtlutat. Kroppslängden ordinär och utan dialekt. En helt vanlig man, i mörka kläder och keps. Och hur lätt var det inte att byta kläder?

Något gripande låg inte direkt nära till hands. Visst var mannen enligt utsago Sofies pappa, men hitintills hade alla slagningar gett svaret "fader okänd". Så vem var han? Och hur skulle de få tag på honom? Anna hade erbjudit sig att ta ett varv runt Stureplan för att se om hon kände igen honom, men B.S hade bedömt risken som för stor. Om mördaren fick syn på henne förrän hon fick syn på honom skulle de förmodligen förlora honom för alltid.

Istället var B.S inställd på att punktmarkera så gott som alla ynglingar som gick solokvist hem från krogarna kring Stureplan. Hur det skulle gå till rent praktiskt hade han inte avslöjat, förmodligen för att han blev svaret skyldig.

Och tiden rann iväg. Snart började det närma sig första stängning för de ställen som drog igen klockan 1. Först då kunde jakten börja.

Anna försökte övertyga B.S om att deras bästa chans var Sofia. Att Anna skulle åka dit och ta ett snack. Fronta henne med vad hennes s k far ställt till med. Då skulle de få bekräftat om han verkligen var hennes far och även få fram ett namn. Hade de riktig tur kanske även ett foto.

Men B.S vägrade styvnackat, fullt och fast övertygad om att Sofia på ett eller annat sätt var inblandad. Och skulle Anna kontakta Sofia skulle mördaren inse att Anna hade sluppit loss och att jakten på honom var i full gång. Något som inte var i enlighet med B.S önskan.

Summa sumarum slutade det hela med att all tillgänglig personal dirigerades till Stureplan, och i mesta möjliga mån i civila kläder. Instruktionerna var tydliga men nog så svåra - att spana efter en man i förmodligen mörka kläder, ordinär kroppsbyggnad och längd. Medelålders och utan speciella kännetecken. Oddsen för att det fanns en enda sådan man kring Stureplan en fredagskväll var ganska så låga.

Spaningarna pågick fram till tidiga gryningen, utan framgång. Visst hade de plockat in en och annan man, men alla hade snabbt visat sig vara fel. Antingen hade Anna direkt kunnat sortera bort dem, och i 2 tveksamma fall hade rösten avslöjat dem. Ett gigantiskt misslyckande!

När gruppen samlades för en utvärdering tidigt på morgonen var ingen direkt lycklig. Och när beskedet kom att en tredje ung man hittats mördad utanför Fältöversten var missmodet avgrundsdjupt. Deras brist på framgång hade resulterat i ännu ett mord.

B.S svor så det osade, drämde näven i bordet och marscherade ut ur rummet. Alla satt som förstenad. B.S som visserligen alltid syntes och märktes, brukade aldrig tappa fattningen. Men nu hade han gjort det. Och det spred sig en oro i gruppen. Skulle detta bli ett fall där mördaren vann? Där han fick fullfölja sitt mission utan att ta sitt straff? Och hur många fler offer skulle det bli? Innan han satte punkt med Sofia.

Kapitel 39

2006-01-12T22:00:00.000+01:00

Annas monotona knackande fortsatte, timme efter timme. Även när hon försjönk i en halvdvala dunkade hon på, om än i otakt. Egentligen hyste hon inget hopp om att någon skulle höra henne, men vad som helst var bättre än att ge upp.

Vid några tillfällen hörde hon telefonen ringa och svararen gå igång. Förmodligen B.S som är hysteriskt förbannad och mamma som ringer för att önska trevlig helg. Och ingen av dem lär bli oroliga, tror hon är ute och partajar järnet. Norrlänningen har valt helt rätt helg för att fjällvandra med brorsan sin. Ute i ödemarken utan telefon. Så han lär inte hellre sakna henne. Tidigast på måndag lär någon fundera, och då har ännu ett offer fallit.

Men vad händer sedan då? När han kommer tillbaka senare inatt? Ska hon sitta här inlåst med en mördare över helgen? Och nästa vecka, vad händer då? Visst, han lovade att hon skulle gå oskadd ur det hela. Han skulle bara fixa sin hämnd och sedan vandra vidare. Men hur i helskotta skulle det gå till rent praktiskt?

Ju mer hon funderade på det desto mer osannolikt blev tanken på hennes överlevnad. Skulle han ha en chans att fullfölja sitt mission måste han skaffa undan henne. Antingen att låsa in henne i ett undangömt hus någonstans. Och hur i herrans namn skulle han forsla dit henne? Eller så måste han döda henne också. Plain and simple.

En stund kändes det som paniken skulle ta över, tårar kröp fram och andningen blev häftig. Men så kom det en känsla av styrka och fan anamma. Så i helskotta att hon skulle ge upp. Hon skulle rädda sitt liv. Och Sofies!

Tänk tänk tänk ekade det i skallen. Vad behöver jag göra för att komma loss? Låsa upp handbojorna. Vad behöver jag för att få upp handbojorna? Något vasst. Vad för vasst kan jag hitta på badrumsgolvet? Bing! Ett hårspänne. Ett litet jävla hårspänne. Låt det få ligga ett tappat, ynka skitigt litet hårspänne någonstans på detta kalla och ostädade badrumsgolv.

Och det gjorde det! Ett inte alltför vackert exemplar, men fullt tillräckligt! Och yes! Det fungerade. Hon var fri. Visserligen inlåst i en lägenhet men med en fungerande telefon! Tack och lov för att han inte fixat undan den också.

Anna kastade sig på telefonen, ringde larmnumret och berättade att hon var inlåst av en mördare. Förmodligen trodde inte människan i andra ändan på henne, men lovade iaf att skicka en polisbild per omgående. Kvickt på med luren och ringa B.S som började med en lång harang, som hon snabbt klippte av med ett "håll käften och lyssna".

Förmodligen i chock över hennes bryska tilltal knep han igen och lyssnade förvånat på hennes utläggning. Stanna där, var det enda han fick ur sig och så var även han på väg. En titt på klockan sa henne att det var bråttom. Inte för hennes skull, hon hade hela artilleriet på väg.

Nej den som klockan rann fort för var näste man på listan. Nummer 3. En ung och levnadsglad ung man på väg ut i nattens nöjesliv. Helt omedveten om att detta var den sista. Någonsin

Kapitel 38

2006-01-07T22:39:00.000+01:00

Snacka om mardröm. Att stillatigande sitta och lyssna på hur mord ska begås. Och att Sofias pappa sedan skall göra en grande finale, genom att ta med sig Sofia i döden. Hon som äntligen verkar se lite ljus i tillvaron, som försöker ta tag i sitt liv och skapa sig en framtid. Och då kommer lilla pappa och bestämmer sig för att uppfylla sin faderliga plikt genom att ta livet av henne! För att det var en önskan han tror att hon har.

Snacka om bullshit! Sofies självmord har varit klara rop på hjälp. Efter närhet och ömhet, efter någon som skulle orka bry sig. No more, no less. Anna känner hur ilskan fullständigt kokar i henne och hon kan inte hålla tyst.

Far ut i en harang där hon talar om vad hon tycker. Om hans sätt att svika sin dotter som liten, och hur jäkla fel ute han är nu när han tror att hon vill dö. Nu, när hon äntligen hittat något att leva för. Och att sedan mörda unga, men kanske inte så oskyldiga, killar för att ge henne upprättelse. Hur tror han att Sofia skulle se på det? Inte med glädje direkt, tvärs om skuldbelägger det henne för all framtid.

Mannen verkar inte höra Anna. Han fortsätter sin monolog, med samma entoniga röst. Och sitter hela tiden och småler. Ett riktigt psycho tänker Anna, men blir av någon underlig anledning inte ett dugg rädd. Någonstans har hon en känsla av trygghet, iaf för henne själv. Det är maktlösheten som hon lider av.

Plötsligt reser sig mannen och säger att det är dags. Han har jobb att uträtta. Och Anna ska följa med. Vilket hon tvärvägrar. Hon påpekar skarpt för honom att hon under inga omständigheter tänker följa med och stillatigande se honom döda ännu en man. No way! Då får han hellre skjuta henne.

Men så var det inte tänkt. Nej då. Anna ska följa med honom in i badrummet, där hon ska tillbringa de närmaste timmarna. Väl inlåst utan en chans att ta sig ut. Inget fönster, tömt badrumsskåp men däremot både mat och dryck. Han har t o m varit så förutseende att han släpat in kudde och filt. För säkerhets skull låser han fast Annas ena hand vid elementet, med ett par handbojor.

Dörren har han preparerat med hänglås och kedja, och med ett snabbt klick är han borta. Anna är helt ensam, i sitt kaklade fängelse utan en chans att kommunicera med omvärlden.

Hon ser över sina möjligheter. Att ordna översvämning skulle kanske gå, om hon nådde till badkaret men så långt räcker hon inte Inte heller till handfatet. För att fixa en översvämning skulle hon behöva plombera toaletten och sedan spola för kung&fosterland i evigheters evighet. Sedan skulle hon behöva vänta ett antal timmar innan det började droppa i grannens tak. Och då skulle kvällens offert redan ha gått vidare till de sälla jaktmarkerna.

Stampa i golvet? Kakelgolv och hon barfota. Skulle inte heller fungera. Möjligen att banka S O S i elementet. Men frågan är om någon i huset skulle greppa det. Å andra sidan var det hennes enda chans, varpå hon satte igång.

Tre korta, tre långa, tre kort och sedan paus. Räkna till 100 och sedan börja om. Anna räknade och dunkade, till handen började ömma. Då bytte hon och använde foten. Samma mönster om och om igen.

Samtidigt nere vid Stureplan börjar kvällens uteliv. De unga och rika anländer i klungor till krogarna. Livet leker och allt är möjligt. Inga sorger så långt ögat kan nå och den ljuva framtiden är deras. Utom för en av dem. För honom har liemannen en överaskning i beredskap. Mannen som ska hjälpa honom på vägen står vid Svampen. Tittar och ler. Trygg i sitt kall. Han har en väg att följa. En enkelriktad sådan. Utan återvändo.

Kapitel 37

2006-01-05T14:06:00.000+01:00

Mannen talar i timmar. Oavbrutet, med samma lågmälda och entoniga röst redogör han för hela händelseförloppet. Efter många år av tystnad hade han får några år sedan återfått kontakten med sin dotter. Trevande och försiktigt hade de byggt upp något som kunde kallas för relation, om än inte far & dotter förhållande.

Hans dotter var en otroligt söt tjej, om än lite naiv. Uppvuxen i en småstad där hon varit "byns skönhet", växte hennes drömmar om en karriär som modell. Fast besluten att slå sig fram hade hon mot hans protester flyttat till Stockholm.

Av modellkarriären blev det noll och intet. Söt var hon, men någon kärlek hos kameran lyckades hon inte väcka. Istället blev det enahanda och tråkiga jobb, men hon trivdes ganska bra ändå. Med sitt utseende lyckades hon ta sig in på de flesta innekrogar och hamnade ganska raskt i smeten. Det ena förhållandet efter det andra, och däremellan några korta små historier.

Jakten på kärlek och trygghet började ta upp alltmer av hennes tid. Uppvuxen i ett kärlekslöst hem förväxlade hon åtrå med kärlek. Och hon åkte på den ena besvikelsen efter den andra. Han hade förgäves försökt få hemma henne, men hon nekade envist.

För att göra en lång historia kort. Hon hamnade med grabbarna på Stureplan. Hon hamnade på erövringslistan. Inte hos en, utan hos flera. Och någonstans där på vägen kom drogerna in i hennes liv. Och självmordförsöken. Vid ett av dessa tillfällen kom de varandra nära och hon berättade hela historien för honom.

Förmodligen hoppades hon att skammen skulle lätta om hon lättade sig, men istället blev det tvärs om. Efter bekännelsen bröt hon kontakten helt. Vägrade ha någon som helst att göra med honom. Och hennes nedåtspiral fortsatte.

Det var då han bestämde sig. Han hade svikit henne som barn. Och han kunde inte hjälpa henne som kvinna. Men han kunde hämnas å hennes vägnar. Och han kunde se till att andra inte råkade ut för samma sak.

Och enda sättet att göra det var att eliminera förövarna. Alla som varit inblandade i hennes förnedring. Alla ungtupparna som var med i erövrarklubben. Två var klara och tre stycken kvar. Hans uppdrag var snart slut. Och så även hans liv.

Anna insåg att mannen inte var riktigt frisk, vare sig fysiskt eller psykiskt. Men det förändrade inte saken. Hon var fast.

Utan att förvänta sig ett svar frågade Anna honom vad han hade tänkt sig skulle hända sedan. Till sin förvåning svarade han. Att när de återstående elimineringarna var avklarade skulle han hämta sin dotter, åka hem till byn. Och där skulle de möta döden tillsammans. Han för att möta sitt straff och dottern för att hon länge närt den önskan. Det var den sista gåva han kunde ge henne. Sitt enda barn. Den vackra, men sköra Sofia!

Kapitel 36

2006-01-04T23:23:00.000+01:00

En evighet passerade, fast vid en titt på klockan var det en ynka timme som förflutit. Tyst och helt utan en rörelse från mannen ifråga. Annas hjärna var i febril aktivitet, men inte en ledtråd till vad hon skulle göra dök upp.

I filmer och böcker fick alltid hjälten någon strålande snilleblixt, men i den krassa gråa vardagen fungerade var det ont om blixtar. Anna såg scenariot framför sig, hon skulle bli bunden och instängd medan mannen gick ut för att expediera sitt tredje offer. Och för evigt ge henne samvetskval för att hon inte kunna stoppa det hela.

Skrika kunde hon göra för kung och fosterland, men vem i den här stora staden bryr sig om en kvinnas skrik en sen kväll? Förmodligen skulle hon inte hinna skrika speciellt länge innan mannen täpper till munnen på henne. Samma sak med stampningar i golv och dunka i väggen. Kasta sig ut genom fönstret? Från 5:e våningen? Shouldn't think so! Det är bara i sämre B filmer som hjälten klarar sig undan med det.

Ett telefonsamtal, i vilket Anna på något fantastiskt sätt skulle få fram ett budskap om hjälp? Visst, vore kanon men hur skulle det gå till? De enda som ringde henne var mamma och norrlänningen. Och såväl kände hon inte honom att han skulle greppa hennes kryptiska meddelande. Mamma då? Hon skulle inte ens fatta situationen om Anna förklarade i klartext.

Det var bara att inse att det var kört. Totalt jävla kört.

Att hoppas på att B.S eller någon i gruppen skulle komma på lösningen var att hoppas på mirakel. B.S var fullt och fast övertygad om att morden var begågna av en kvinna. Och med hans reptilhjärna skulle han garanterat inte tänka om i första taget. Även om det eventuellt fanns någon annan i gruppen som hade sina tvivel, skulle ingen tordas ta steg från den av B.S utstakade linjen.

Först skulle de tjejer som fanns gemensamt på offrens listor förhöras. Alibin kollas och dubbelkollas. Sedan skulle han dra in de övriga tupparna på vars lista samma tjejer stod. Och förhöra. Kolla alibi. Och dubbelkolla alibi. Beroende på hur många gemensamma madamer det fanns skulle det ta minst 2 - 3 dagar. Vilket innebar att helgen skulle vara över. Och ett nytt mord begånget.

Sannolikheten att någon skulle sakna Anna såpass att de försökte ta sig hem till henne för att kolla läget var totalt obefintlig. Hon hade inte skaffat sig någon allierad i gruppen, tvärsom sågs hon lite som en inkräktare. Och att hon var borta en dag från jobbet skulle säkert passera obemärkt.

Resignerat sjönk hon ned i soffan. Och då sker ett mirakel, om än ett litet sådant. Mannen börjar tala. Med låg och entonig röst börjar han berätta hela historien. Naket och utan omskrivningar, fullt medveten om det felaktiga i vad han gjort. Utan ursäkter eller bortförklaringar. Motivet är hat, rent och skärt hat.

För de fina pojkarna har med sin kvinnoföraktande lek har förstört hans dotters liv. Totalt och oåterkalleligt.

Kapitel 35

2006-01-02T02:11:00.000+01:00

Arbetsro var vad han efterlyste. För att kunna fortsätta sitt saneringsarbete. Annas hjärna gick på högvarv, av stress men också av att försöka tolka hans ord. Trots den absurda situationen kände hon sig lättad. Pistolen till trots så var hon inte hotad, inte till livet i alla fall. Hon var enbart ett hinder på vägen, som inte skulle undanröjas utan snarare uppehållas.

Anna försökte få igång ett samtal, men mannen bara log. När hon frågade om han inte ville att hans historia skulle komma ut, att hans motiv skulle bli kända så tittade han förvånat på henne. Det var inte det som var det viktiga för honom. Han ville skapa frid i sitt sinne, genom att straffa de skyldiga. Om omvärlden förstod honom var inte intressant. Han visste vad han gjorde, och för vem.

Trots att mannen var en mördare och nu satt i hennes soffa med en pistol riktad mot henne, så kände hon någonstans ett medlidande med honom. Det var en bruten man, med en stor sorg inom sig som satt framför henne. En sorg som fick honom att begå den dödssynd han gjorde. Att ta andra mäniskors liv.

Samtidigt började den rationella sidan av henne återigen fungera. Hur skulle hon ta sig ur situationen utan att komma till skada? Hur skulle kollegorna kunna få reda på hennes utsatta läge?

På andra sidan Västerbron pågick samtidigt det monotona arbetet med att läsa och motläsa listorna. Vilka namn fanns på samma listor, med utgångspunkt för de 2 offren? Slutligen var det nere i 12 tjejnamn, som ÖH och McD killen hade gemensamt. Och av dessa 12 hade 7 stycken suttit i förhör, de s k bling bling brudarna från den innersta kretsen. Visst kunde motivet finnas där, men det föreföll osannolikt. Mer troligt fanns nog svaret bland de övriga 5 damerna.

En av dessa kunde de sortera bort direkt. Hon hade ett glasklart alibi för det andra mordet. Då var hon nämligen nedsövd efter ett självmordsförsök, den bräckliga lilla Sofie! Kvar fanns då 4 namn att undersöka. Och förhören skulle starta tidigt i ottan.

Så fort B.S fick besked om resultatet kontaktade han utredningsgruppen för att planlägga morgondagen. Alla utom Anna vill säga, för till B.S förtret svarade hon inte på mobilen trots upprepade påringningar. Ett faktum som talade till hennes nackdel. Något B.S memorerade för framtida behov.

Om han i det läget vetat att Anna hade full koll på mördaren skulle han tänkt annorlunda. Men i detta ögonblick var Anna helt ensam om sin vetskap. Att mördaren var en man, och inte en av de kvinnor som B.S siktat in sig på.

Kapitel 34

2005-12-30T19:46:00.000+01:00

Anna fick en dejá vu känsla när hon stod utanför sin port och fumlade med portkoden. Hon kände sig iaktagen, men kunde inte se någon när hon tittade sig omkring. In i porten och fort uppför trapporna, sedan hem ljuva hem.

Efter en varm dusch kröp hon i morgonrocken och intog soffan i horisontalläge. Funderade på att fixa till en middag, men nöjde sig med chipsskålen som stod på bordet. Slö zappade lite mellan kanalerna medan hon för första gången på veckor släppte tankarna på morden och utredningen.

Imorgon skulle de sätta igång på allvar, att analysera listorna. Kvällen och natten skulle listorna samköras av diverse expertis, för att se vilka gemensamma beröringspunkter som fanns. Förhoppningsvis skulle det resultera i ett namn att titta närmare på.

Erövring eller erövrare, någonstans bland dessa fanns förmodligen gärningsmannen. Ingen i gruppen tvivlade iaf längre på att Annas teori var rätt. Det handlade om hämnd för de skamlöst utnyttjade tjejerna. Och förmodligen ingen av blingblinb brudarna, utan mer sannolikt någon utanför dessa kretsar. Frågan var bara om de skulle få fram vem, i tid att förhindra nästa mord.
Då kom känslan igen. Iaktagen. Men av vem? I sin egen lägenhet? Persiennerna var nere så ingen insyn den vägen. Anna kände sig lite löjlig men tog ändå en tur i lägenheten, tittade under sängen och i klädkammaren men hittade såklart ingenting.

Men när hon kom tillbaka till vardagsrummet så satt en man där! En mörklädd herre, med keps och solglasögon. Kroppshållningen och hårfärgen skvallrade dock om att det inte var någon ungtupp direkt. Utan att direkt känna igen honom förstod hon att det var samme man som hon stött på utanför porten några veckor tidigare.

Under några korta sekunder funderade hon över att kasta sig ut genom dörren eller haffa tag i mobilen. Men en blick på pistolen i hans hand fick henne att raskt lägga tankarna åt sidan. Djupandningar för att lugna ned sig och få rösten stadig.

När Anna frågade honom vad han var ute efter log han lite sorgset. Svaret var något överraskande, han ville ha arbetsro. Inget annat. Bara få vara ifred och slutföra sitt uppdrag. När Anna försökte pressa honom på vad uppdraget innebar log han återigen och svarade kryptiskt att uppdraget var sanering.

Men han hade blivit störd. De hade kommit för nära, för med Domarens villkorlösa kapitulation hade de kommit motiven på spåren. Och genom att förstå motivet så skulle gärningsmannen inte vara alltför långt borta.

Och det var han ju inte längre. Han satt i Annas soffa, med en pistol i sin hand.

Kapitel 33

2005-12-28T13:14:00.000+01:00

När domaren väl knäcktes gick det fort. Allt formligen sprutade ur honom. Historien i sig var ganska patetisk och klart förpurbetal. Det hela hade börjat med att Junior vid en herrmiddag hade skrävlat om sina erövringar.

Erövringar som mestadels existerade i hans fantasi. Men ungtupparna hängde på hans historier och det slutade med en utmaning. Att Junior skulle skaffa fram bevis på sina erövringar, foton eller skriftliga var egalt. Bara det fanns någon form av dokumentation. Vilket Junior inte hade en chans att undvika, utan att behöva erkänna sina lögner.

Men Junior var smart. Han tog det steget längre och krävde motsvarande av ungtupparna. För varje bevis han lade fram skulle de göra motsvarande. Och slutligen hade det hela utmynnat i en tävling. Vem kunde erövra flest madamer under de kommande 12 månaderna?

Inte nog med det, för att göra det hela mer raffinerat infördes ett poängsystem. Madamerna i deras egen krets var relativt lättfixade, lite skumpa och limoåkning räckte oftast som förspel. Svårare var det med de okända talangerna som frekventerade innehaken. Och allra störst utmaning var självklart oskulderna och tjejerna med fast sällskap.

Sålunda fastställdes en poängtabell där objektet gav olika poäng beroende på kategori, samt vilka gärningar man lyckats få dem att utföra. Ju mer kinky desto mer poäng. McD och ÖH hade lett tävlingen med hästlängder, mest för deras förmåga att förföra de okända skönheterna.

Så här i dagsljus insåg även Domaren hur smutsig och patetisk hela historien var, och han hade vett att skämmas. Listorna skaffades fram och jobbet kunde starta. Initialt hade hela herrklubben om totalt 28 ynglingar varit med, men majoriteten hade tagit sitt förnuft till fånga och lämnat walk over.

Kvar i tävlingen var 11 st där listornas omfång varierade från 5 till 43 nedlagda objekt. Och nu gällde det att samköra listorna. För någonstans bland alla dessa namn fanns motivet till morden. Och även nästa offer, som med största sannolikhet skulle skördas kommande helg. Tiden var knapp, då helgen låg 3 dagar bort.

Anna gick hem med lätta steg. Hennes intuition hade stämt och en upplösning såg ut att finnas i den närmsta framtiden. Hon var så inne i sina egna tankar att hon var blind och stum för omgivningen. Och märkte honom inte. Mannen som följt henne som en skugga de senaste dagarna. Och som nu förstod att tiden var inne. Inte bara för nästa offer utan även för Anna.

En fråga?

2005-12-26T12:31:00.000+01:00

Eftersom jag varit lite slö och inte skrivit så många kapitel på sista tiden känns det som om det inte är så många som läser.
Så min fråga är - läser ni och ska jag fortsätta?
Tack för ordet *s*

Kapitel 32

2005-12-25T12:44:00.000+01:00

Domaren var ingen ståtlig herre. Inte ett uns i hans utseende gjorde skäl för namnet. Och förmodligen var det just därför han utsetts till domaren. För den här killen hade vare sig utseende eller charm med sig. Hans möjlighet att skaffa sig en framträdande roll i bekantskapskretsen gick genom hans pengar och sarkastiska stil.

Anna reflekterade över hur underligt det sociala mönstret var. Bara man är tillräckligt utmärkande på ett eller annat sätt, så får man en given plats i hierarkin. Utom om man är snäll och ordentligt förstås. Då är man ointressant. Men en kille som domaren, han får sin plats p g a sin elakhet och totalt förnedrande kvinnosyn. Enda glädjen i bägaren var väl att hans domarroll var förmodligen det enda sätt han kunde närma sig kvinnor. Förhoppningsvis!

Domaren började förhöret med en nonchalant översittarattityd. Varken bekräftade eller förnekade det som polisen visste, utan svarade släpigt "hur så" och liknande på alla frågor. Inte ett darr på stämbanden och totalt likgiltig för kamraternas öde.

Till slut förlorade även B.S sitt tålamod. Drämde en näve i bordet och läste lusen av honom. Vilkte såklart inte bet på det lilla äcklet. Det enda det gjorde var att bekräfta Domarens åsikt att poliser var grottmänniskor med ett påvert intellekt. Och att de var klart underordnade det s k fina folket i näringskedjan.

Även Anna började ilskna till, men behärskade sig. Frågade B.S med lugn röst om det kanske var så att Domaren skulle anhållas. För medhjälp till mord! Både Domaren och B.S tittade förvånat på henne. Vad menade hon?

Anna förklarade. Med många och imponerande ord, högtravande och kryddat med facktermer för att virra bort domaren. Det verkade fungera. Kontentan av det hela var att listan förmodligen var lösningen till mordet. Och genom att dölja listan så skyddade domaren en mördare. En mördare som var fri att begå fler mord. Och då blev det indirekt medhjälp till mord! Ergo, hur självklart som helst. Även om en åklagare förmodligen skulle haft en annan åsikt.

Domaren var skakad, men smart nog att inse att det här beslutet kunde vara ödesdigert. Och att experthjälp anbefalles. Varför advokat slemhög dök upp. En riktigt vidrig överklasstyp, med bakåtslickat hår och dyr blank kostym. Med rätt bakgrund och kompis med så gott som alla föräldrar till Stureplanligans mest förekommande små brats.

Turligen var advokaten inte så smart, eller så var han ointresserad, bakfull eller något annat alternativ. Bottom line var iaf att han rekommenderade domaren att lägga korten på bordet. Visa dem listan och även alla namn på de killar som var med i "tävlingen". För en av dem var mördarens nästa offert. Och det gällde för polisen att hinna före.

Kapitel 31

2005-12-15T21:45:00.000+01:00

Äntligen en ordentlig öppning! Och det var Anna som fixat den. I en kombination av nybörjartur och kvinnlig intuition.

När Sofie väl bekänt att hon kände till listan så verkade något inom henne släppa och Anna fick hela den solkiga historien serverad. Naket och brutalt, utan ursäkter eller bortförklaringar. Hon såg hur Sofie led, men märkte samtidigt att det även blev en form av rening. Hon blev av med gammal skit genom att släppa ut det i full frihet. Och förhoppningsvis skulle det leda henne ett steg till mot vägen till ett tilfrisknande.

Sofie hade stött ihop med ÖH för över 1 år sedan. En vild och hämningslös flirt hade tagit plats på dansgolvet, med avslutning hemma hos Sofie. Och han hade även stannat över frukost, något som Sofie i sitt ömhetstörstande tillstånd tolkade som ett seriöst intresse.

Så när ÖH en vecka senare ringde och bad henne komma hem till honom vandrade hon glatt iväg dit. Pirrig och glad, övertygad om att deras senaste möte skulle återupprepas. Hon blev därför lätt förvånad när hon möttes av ett helt gäng lätt förfriskade killar, men intalade sig att de förmodligen bara hade varit där på förvärmning. Snart skulle de gå och den romantiska dejten skulle börja.

Icke då. Istället leddes hon fram till en stol, placerad mitt i rummet. En kille, som de andra kallade för domaren, började fråga ut henne om hennes och ÖHs natt tillsammans. När hon vägrade började gruppen håna henne, först verbalt men sedan genom att kasta isbitar på henne. När inte det hjälpte kom ÖH fram och sa att enda sättet för henne att komma därifrån var att svara ärligt på frågorna. Och gjorde hon inte det kunde han inte svara för vad ett helt gäng överförfriskade, könsmogna ungtuppar kunde ta sig till.

Räddslan övervann stoltheten och Sofie svarade på allt. Även de mest intima och detaljerade frågorna. Medan hennes inre sakta krympte ihop. Och äntligen var det över. Hon tackades högtravande av Domaren, som stolt meddelade att hon var den 32:a kandidaten som ÖH presenterat sedan starten. Med sig fick hon ett certifikat som verifierade att hon haft sex med ÖH. Daterat och allt. Samt signerat av Domaren.

När Anna fått höra storyn till slut var det en liten röst inom henne som sa att grabbarna nog hade fått vad de förtjänade. Deras totalt förnedrande kvinnosyn var så genomrutten att hon ville spy åt skiten. Samtidigt sade polisen inom henne att vem som än gjort detta tagit lagen i sina egna händer. Och det får man inte, no matter what!

Självklart hade Sofie inte sparat det s k certifikatet, men det fanns inte en chans i helvetet att hon skulle glömt hans namn. Eller utseende. Den gode domaren hade ett bistert möte att se fram emot. En möte där han skulle få stå för svaren.

Kapitel 30

2005-12-14T22:51:00.000+01:00

Märkligt hur lugn hon kände sig. Som om det var predestinerat. Inga second thoughts utan raka spåret. Maten förberedd, duschad och raffad. Mentalt och fysiskt beredd att släppa in någon i sitt liv. Förhoppningsvis den norrländske prinsen från vidderna.

Kvällen började precis som deras samtal, intensivt och nära. Helt öppenhjärtligt och avslappnat. Orden bara bubblade ur Anna, hon som alltid brukat vända och vrida på vartenda ord innan hon fick ur sig halvsju. Norrlänningen, som var begåvad med namnet Robert, levde inte alls upp till myten av tystlåten och enstavig. Tvärsom. Många roliga anektdoter fanns där att ta av, men han var även en bra lyssnare.

Och även en bra älskare! För visst blev det så. Det hade legat i luften så länge och nu var tiden rätt. Det var ett ömsesidigt givande och tagande, kombinerat med humor och glädje. Inte alls trevande eller nervöst, utan lite hemtamt men ändock med spänning. En klart bra dejt helt enkelt! Och inte heller en engångsföreteelse. Tvärsom, så hade Robert klart signalerat att han finns till hennes förfogande. För lång tid framöver.

Så när morgonen kom var Anna visserligen inte direkt utsövd, men å andra sidan bubblande lycklig. Inte ens åsynen av B.S kunde dämpa hennes humör och hon kände hur intresset för jobbet vaknade till liv.

Dagens topic på mötet var att komma fram med idéer på hur de skulle få tag på "prislistan". De flesta var inne på att mangla killarna i Stureplanskretsen för att försöka tvinga fram den. Andra tyckte man skulle satsa på blingblingarna, d v s damerna kring Stureplan.

Då fick Anna ett infall. Sofie! Och fick positiv respons från B.S. Det fanns defintivt en chans att Sofie varit uppe för nominering på den s k prislistan. Och då borde hon veta mer om den. Kanske t o m vem administratören var.

En snabb färd till sjukhuset där hon fick vänta medan Sofie var på behandling. En väntan som ägnades åt att gotta sig i de flasbacks hon hade från gårdagskvällen. Och så lite SMS flirtande på det. Ibland kändes livet gott. Och enkelt.

Men när Sofie dök upp försvann hennes goda humör. Hur i helskotta skulle hon kunna fråga denna trasiga tjej om något som kunde väcka hennes dåliga minnen till liv? Sofie såg ut som fan rent ut sagt. Stripigt hår, mager och med en matt, likblek hud. Fast värst var hennes totalt avtrubbade blick. En blick som inte verkade registrera något av världen utanför.

Efter en trevande inledning verkade Sofie plötsligt rycka upp sig. Hon tittade länge och intensivt på Anna, frågade vad hon egentligen var ute efter. Och Anna lade korten på bordet, drog allt om listan och att motivet till morden förmodligen fanns att hitta där. Sofie såg inte ens förvånad ut, nickade lite tankspritt. Och försvann återigen in i sin egen värld.

Anna väntade, utan att något hände. Slutligen böjde hon sig fram, lade en arm kring Sofies axlar och vände henne mot sig. Såg henne i ögonen till dess att hon märkte att hon fick kontakt. Då frågade hon henne rakt ut. Visste hon om listan? Och fanns hon med där?

Sofie försökte återigen gömma sig från omvärlden. Ögonlocken slöt sig, men tårarna som sakta rann nedför näsroten avslöjade henne. Anna gav sig inte utan höll kvar sitt försiktiga, men bestämda grepp och frågade igen.

Efter en lång stund av tystnad nickade Sofie till slut. Jo, hon visste om listan. Och ja, hon visste vem som hade den.

Kapitel 29

2005-12-13T21:46:00.000+01:00

Nästa morgon gjorde Anna något som överraskade henne själv. Hon ringde och sjukade sig! Tog bonnpermis helt sonika och tillbringade en lång skön förmiddag i sängen. Slötittandes på TV, bläddrade lite i skvallerblaskor och hämtade kraft.

Efter ett antal koppar kaffe kändes tiden mogen. Djupa andetag. Lugnt och fint. Inget farligt. Signalerna gick fram och så hördes hans röst. Anders. Minnena från förr vällde fram och tårarna låg på lut. Men fasiken om hon tänkte böla igen. Här hade det gråtits floder, till ingen nytta så det fick det vara slut med.

Ett klart effektivt sätt är att bita sig hårt i läppen vilket Anna upptäckte. Då går det fortfarande att prata och tårarna viker undan. Fast man får bita lite i sidan, för annars låter man bara full.

Efter ett litet trevande snack började de prata på precis som i gamla tider. Som om de visste vad den andre skulle säga, kunde de avsluta meningarna åt varandra. Känslan av total symbios fanns där, precis som den alltid funnits. Och smärtan pockade på. Igen. Gamla ärr kan tydligen värka länge tänkte Anna, samtidigt som hon glatt pladdrade på om allt och inget.

När en halvtimme gått började samtalet ebba ut och det var nu eller aldrig som gällde. Frågade hon inte nu skulle hon aldrig någonsin komma till skott. Och då skulle minnet av Anders säkerligen förfölja henne till döddagar. Och så skulle hon sluta som en bitter och elak ungmö. Envist bitandes fast vid den första kärleken.

Så hon kastade sig rakt ut. Och Anders blev tagen på sängen. Helt tyst i luren. Men sedan kom det. Det var inte Anna det var fel på. Absolut inte. Anders hade ända sedan tidiga tonåren vetat att han var mer attraherad av killar än tjejer. Men som alla ungdomar var han osäker. Han ville inte vara annorlunda så därför dejtade han tjejer vilt. Och Anna var den han dejtat längst. Hans enda egentliga kärlek av det motsatta könet, om än platoniskt. Så nej, det var inte Annas fel att han var homosexuell! Garanterat inte.

När de lagt på luren grät hon igen. Fast nu av lättnad. Egentligen hade hon vetat svaret hela tiden, men typiskt tjejigt behövde hon höra det. Få det bekräftat. Och nu var det klart. Kapitlet Anders kunde äntligen läggas till handlingarna.

Stärkt som hon var tyckte hon det var dags för en ny utmaning. Och österundspojken mottog förvånat en middagsinvitation. Hemma hos Anna. Samma kväll. Och inbjudan verkade avse klart mer än middag.

Kapitel 28

2005-12-04T10:15:00.000+01:00

En intensiv helg med krogbesök både fredag och lördag. När söndagsmorgonen kom kände Anna det som hon sprungit världens maratonlopp. Normalt hade hon utgång 2-3 ggr per år och nu hade hon fyllt kvoten på en helg.

Men den hade varit fruktsam. En klart bra öppning att följa, äntligen något för gruppen att rota vidare i. Exakt hur fick B.S reda ut. Och så fick man ta det därifrån.

För att inte tappa tempo hade det bestämts ett tidigt eftermiddagsmöte, där helgens fynd skulle stötas och blötas. För första gången på länge gick Anna till jobbet med en viss glädje och nervositet.

Mötet var kort och intensivt. B.S tackade för att alla ställt upp och så redovisades helgens upptäckter. Förutom Annas lista var det inte mycket att komma med. Killarna i gruppen var helt överens om att de tjejer som rörts sig i offrens kretsar hade något att dölja. Men vad hade inte gått att luska ut. Men som sagt, listan fanns och förmodligen var den motivet till mordet. Någon hade fått nog, känt sig kränkt eller hotad.

Första prioritet var att hitta listan. Och enligt B.S sätt var en direktattack bästa sättet. Alla killar i kretsen skulle plockas in. Samtidigt. De skulle sedan förhöras en och en om listans existens, men framförallt om dess hemvist. Någon skulle förhoppningsvis ge upp och leda dem till framgång.

Efter mötet vandrade Anna sakta iväg genom Stockholm. Helgens utsvävningar hade påverkat henne på mer än ett sätt. Tankarna vandrade iväg till ungdomsåren, när utelivet var det viktigaste. De händelser och skeendet som hade styrt in henne på den väg hon vandrade på idag. Små flashar av minnen dök upp. Vissa roliga och andra oerhört smärtsamma.

Vartefter tankarna och stegen styrde henne kom hon mer och mer till insikt om vad hon måste göra. Det samtal hon skjutit upp var dags att ringa. Nu. Idag!

Kapitel 27

2005-11-29T13:08:00.000+01:00

A night on the town! Nu var det dags. Anna var riggad till tänderna. Kreditkort påfyllt med statens pengar, partyblåsa införskaffad. Svart, what else! En tur till frissan och lite förvärmning på den lokala puben. Ett antal lite lätt berusade poliser rumlade nedåt Stureplan till.

En blandning mellan allvar och partystämning låg i luften. Ingen av dem hade glömt uppdraget, absolut inte. Men samtidigt var de hårt pressade och det behövde inte mycket alkohol för att den skulle slå till.

Egentligen fanns det ingen plan, mer än att beblanda sig. Lyssna och insupa atmosfären, försöka komma in i den inre kretsen till vilka offren tillhört. De s k fina folket som inte ville beblanda sig med vare sig pöbel eller poliser. Som hellre ville se en mördare gå fri än att släppa in någon i sina slutna kretsar.

Första anhalt var Sturecompagniet, där volymen pumpade på i 180. Anna letade reda på den mindre baren och slog sig ned med en grogg. Försökte se lite lagom blassé ut, och hoppas på att någon skulle anta den utmaningen. Och det gjorde någon. En lite lätt överförfriskad pubbe ynglingen med ankfrilla och Östermalmsoutfiten på. Trodde förmodligen att han kom som en räddande riddare för Anna, vilket hon gärna spelade med i.

Drog en story om ett nyligen avslutat förhållande och att hon just återkommit till Stockholm efter några år på kontinenten. En klart ihålig historia om hon hade fått några frågor, men han var mest intresserad av sig själv så den passerade osynad.

Hans ego i kombination med spriten gjorde honom lätt att pumpa. Det visade sig att han kände båda offren. Enligt egen utsago mycket väl, vilket fick Anna att misstänka att han snarare hörde till kretsen "wannabies". Men what the heck, han kanske hade något att komma med i alla fall.

Kvällen snurrade på, med drinkar och dans. Lyckligtvis inga kramgoa låtar så här långt, för där drog Anna gränsen. Okej att han satt och dreglade över henne. Det kunde hon ta. Hon kunde
t o m ta hans patetiska försök att lägga armen om henne för att komma närmare. Men intim kontakt på dansgolvet. Typ not!

Det var svårt att hålla koll på hur det gick för kollegorna. Hon skymtade dem i vimlet ibland, fick en blinkning och ett leende, men inga ledtrådar till om framgång hade uppnåtts. I undersökningen alltså. Annars verkade det som herrar poliser hade klar framgång hos damerna, för de vimlade runt dem som flugor. Antingen var det den karga, tysta stilen som gick hem eller så var det nyhetens behag. Kanske lite slumming som damerna ägnade sig åt. Som ett avbrott mot all gåslever och förfinade Östermalmspojkar.

Det fick vara hur det ville med den saken, för Anna kände sig nöjd med sin kavaljer. Inte som kavaljer betraktat, utan som informationskälla. Hans avundsjuka lyste igenom och han släppte iväg en del bra ledtrådar. Bl a hade båda herrarna varit något av häradsbetäckare i Kungadömet Östermalm. Och finns det något som väcker starka känslor så är det väl sex?

Att försöka pumpa ur namn var helt omöjligt, för damerna som blivit utvalda gick under kryptiska beteckningar som C-kupan, Oäkta blondinen, Stringdonnan osv. Allt beroende på vilket som var deras mest framträdande drag.

Däremot fick hon fram en sak som var klart värd att forska vidare i. Det fanns en hitlista! Över nedlagda offer. Ett inofficiellt DM hade startats för dryga året sedan och alla erövringar hade rapporterats. Eftersom de skulle vidimeras hade även "offren" sökts upp och deras intygande hade dokumenterats. Med namn!

Och bland dessa namn fanns förmodligen mördaren. Men vem hade listan?

Kapitel 26

2005-11-18T20:08:00.000+01:00

Efter att ha varit totalt ofokuserad under flera dagar kände sig Anna taggad när hon gick till jobbet. När hon lyssnade på Sofies historia fick hon en känsla av att själva scenariot var viktigt för utredningen. Inte Sofie i sig självt dock. Hon var bara ett offer för olyckliga omständigheter, the story of her life.

Till helgen skulle spaningen kring Stureplansträsket ta sin början, och i väntan på det gick allt på sparlåga. Även B.S verkade ha taggat ned, och han var nästintill mänsklig. Inte så att han var trevlig för det var förmodligen omöjligt. Men han var iaf inte odräglig, nästan lite laid back. Antingen hade han gett upp eller så hade han skaffat sig ett fruntimmer. Något var det iaf som påverkat honom till det bättre.

Anna roade sig med att göra jämförelser mellan offren. Det senaste hade fått beteckningen ÖH, efter mordplatsen Östermalmshallen. Lite ringaktande kan tyckas, men det var klart praktiskt.

McD var 24 år och ÖH 27, födda och uppvuxna på Östermalm. Fäder i finanskretsarna, båda killarna var enda barnet. McD pluggade på Handels och ÖH hade så gjort. Därefter hade han arbetat som finansmäklare. Bägge herrarna var ledande tuppar i sin bekantskapskrets, hade stadiga flickvänner men ändå oerhört aktiva som Don Juan.

Enda skillnaden var egentligen att McD inte hade gjort lumpet, vilket ÖH hade gjort vid KA. I princip var deras liv identiska. De hade t o m bott i samma kvarter. Att de frekventerat samma uteställen var väl inte direkt förvånande.

Så var i denna soppa fanns den gemensamma nämnaren? Anna var beredd på att satsa på att det var deras notoriska kvinnojagande som innehöll lösningen. En försmådd kvinna möjligen? Eller en bedragen pojkvän? Kruxet var bara att försöka få fram deras erövringar. Att hoppas på att de fört dagbok var inte till att tänka på. Möjligen någon form av skrytindex fanns att tillgå, men var? Deras hårddiskar var konfiskerade och genomgångna. Noll.

Just nu kändes det som om enda möjligheten var Stureplan, och förhoppningarna på helgen var stora. B.S hade satsat så hårt på det att han lyckats utverka höga representationskonton åt alla spanarna. Tanken var att öppna dörrar och munnar med hjälp av alkohol. Inte direkt etiskt, men i detta läge var alla medel tillåtna. Det gällde att få resultat. Att hitta en mördare.

Kapitel 25

2005-11-17T21:22:00.000+01:00

Efter sitt kalla konstanterande att allt hopp var ute vände sig Sofie åter mot fönstret. Demonstrativt. Men Anna satt kvar. Hon visste inget annat. Så satt de, två tysta människor som stirrade ut i rymden utan att se. Till slut vände sig Sofie om och frågade återigen varför hon kom.

Anna sa samma sak som sist, att hon ville hjälpa. Hon ville förstå. Och i en stund av självinsikt sa hon att hon ville bli viktig för någon. Kanske Sofie var denna någon, för uppenbarligen behövde hon någon som brydde sig. Om det var den ärligheten eller om Sofie helt enkelt var redo visste inte Anna, men hon släppte iaf in Anna i sin sfär.

Historien var brutal och tragisk, men tyvärr inte ovanlig. En destruktiv mor med bekräftelsebehov som oftast gick ut över hennes enda barn, Sofie. En frånvarande far i alla bemärkelser, för han hade dött när Sofie var dryga året. I tidig tonår kom den klassiska typen för elak styvfar med i bilden. Alkoholist och totalt gränsöverskridande. Inga övergrepp i fysisk bemärkelse dock, iaf en liten tröst i eländet. Känslan av att aldrig duga till hade satt djupa spår.

Så till den milda grad att Sofie alltid hade sökt uppmärksamhet hos det motsatta könet, på vilka villkor som helst. Och lättaste sättet att få den uppmärksamheten var självklart att gå sängvägen. Att ge dem sin kropp i hopp om att någon skulle vilja nå hennes själ. En liten prinsessas dröm om att den gyllne prinses skulle komma på sin springare, rädda henne undan sitt patetiska liv och fylla henne med lycka.

Så går det till i sagorna, men inte i verkliga livet. Och till slut hade Sofie blivit tvungen att öppna ögonen för verkligheten. Hon hade ägnat år åt att lura sig själv, förnedra sin kropp och själ. Tiden för självinsikt var här och det hon såg i sig själv kunde hon inte hantera. Självmordet var ytterligare ett sätt att bli sedd. Denna gång av några som faktiskt kunde hjälpa.

När Anna gick därifrån var det med blandade känslor. En viss lycka över att Sofie anförtrott sig, men samtidigt med en stark bismak av bitterhet. Så lätt människor kan förstöra varandra. Så lätt ett barn får ärr för livet. Ett sådant otroligt stort ansvar att fostra ett barn, till en trygg och harmonisk människa. Skulle någon i denna stund fråga Anna om hon ville ha barn skulle svaret bli ett bestämt nej. Definitivt och rungande nej.

Djupt inne i sina egna tankar märkte inte Anna att hon var iaktagen. Av en man som hon träffat förut. En man som noga följde Anna. Dagar och nätter. Som väntade. Tålmodigt.

Kapitel 24

2005-11-13T21:36:00.000+01:00

Ledig lördag. Inte för att Anna egentligen var direkt utarbetad, men det meningslösa tröskandet utan framgång tog på kraferna. Orken och energin började rinna ur gruppen, det behövdes ett genombrott av något slag. Visst, ett nytt mord skulle på ett sett vara det men samtidigt inget någon önskade sig.

Nej, genombrottet måste komma genom det eviga grottandet. Någonstans i all information måste det finnas något som kopplade samman de två offren. EKO hade kammat noll. Visserligen var en del affärer kantboll gällande etiken, men de drabbade hade varit stora internationella koncernen. Förlusten för dem var en fis i universum, garanterat inget att begår mord för. Man hade även letat kopplingar till Öststaterna, men inte heller där fått napp.

Säkraste spåret måste vara i grabbarnas privata leverne. Tidigare kompisar, eventuella fiender, gamla flickvänner och liknande. Problemet var bara att få fram informationen eftersom vänskapskretsen kring de unga herrarna bestämt sig för att tiga mangrant.

En dejt på Norrlänningen började kännas som ett intressant alternativ, men never ever på en lördag. Inte en första dejt inte. Dels för att det var så otroligt mycket folk ute i smeten, men framförallt för att det innebar vissa förpliktelser. En lördagsdejt avslutade man inte med ett nonchalant see you. Nej då, även om man inte gick all the way så var lite hångel nästintill obligatoriskt. Och det kände Anna inte för.

Hon beslöt sig istället för att göra upp med en del gamla dåliga samveten. Nummer 1 på listan var att besöka Blondinen. Något hon skjutit upp eftersom hon inte riktigt var på det klara med hur hon tänkt lägga upp det hela. Det var iofs inte klarare nu heller, men det fick hon ta som det kom.

Sjukhuset var inte direkt ett muntert ställe, men å andra sidan - vilket sjukhus är det? Långa korridorer som ekade tomma på lördagseftermiddagen. Färgglada linjer som visade vägen, och med lite tur och bara några felsvängar kom Anna fram strax före fikat.

Blondinen hade självmant skrivit in sig på psyk efter sitt självmordsförsök. En liten ljuspunkt i hennes liv, för det gav en signal om att hon ändå ville leva. Ville reda ut sina problem och få tag i livet. Men när Anna såg henne, var det svårt att ta det till sig.

Blondinen satt själv i en stol, vänd mot fönstret. Såg ut att se något som var dolt för omgivningen. Men det var ingen vacker syn hon hade. Blicken var dunkel av sorg, och kroppen tunn som en liten sparv. Hon såg ut som en mycket skör och trasig människa. En människa där hoppet hade försvunnit för länge sedan.

Anna gick försiktigt fram, lade en hand på Blondinens axel och sa hej. Sofie ryckte till, vände sig om och såg på henne med rädda ögon. När hon insåg vem det var återkom sorgen och hon vände åter blicken ut mot fjärran.

Även om räddslan var plågsam att se var det ändå ett tecken på liv. Klart bättre än den nästintill döda sorg Anna kunde läsa i Sofies ögon. Varför kom Du var frågan hon fick. Och Anna kunde inte svara annat än att hon ville det. Behövde det. För sin sinnesfrids skull. Hon ville hjälpa.

Svaret hon fick var svart. Det fanns ingen hjälp. Ingen alls. Inte nu längre.

Kapitel 23

2005-11-12T21:55:00.000+01:00

En händelselös vecka följde. Inga framsteg gjordes, trots ett ihärdigt grottande. Pussel lades och händelsescheman ritades. Beröringspunkter söktes och det enda man kom fram till var Stureplan. I och för sig var det inte helt meningslöst, men klart svårt att gå vidare därifrån.

B.S bestämde sig för att ha span på ställena runt svampen. Inte det lättaste, det var ett antal att välja på och ingen visste egentligen vad man letade efter. Det gällde bara att hålla ögon och öron öppna. Försöka komma in i kretsarna och hoppas på att något skulle komma fram.

Förhör hade hållits med alla kända bekanta till de två offren utan att leda till något annat än frustration och irritation. Att sitta instängd i 8 timmar med små pretantiösa brats, som tror att de är utvalda av Gud är inte det roligaste. Snorkiga svar, nedlåtande behandling och överlag otrevliga. Bratsen var inte vana vid att umgås med den s k pöblen, och vad kunde vara mer pöbelaktigt en den statliga polisen?

Enligt bratsens gemensamma åsikt var morden en slump. De två hädangångna var i deras ögon sympatiska och framstående män, med framtiden för sig. Fanns ingen som helst anledning att mörda dem i någon form av hämnd. Enda anledningen de kunde tänka sig var avundsjuka. Och det vet väl alla, att avundsjukan fanns att söka hos de "lägre stående varelser" som frekventerade Stockholm. M a o personer av icke svensk härkomst. Så enkelt var det i deras mening. Case closed.

Inte nog med att undersökningen stod och stampade, även privatlivet verkade ha hamnat helt i en återvändsgränd. Mats hade gjort några tafatta försök att reparera sin feghet, men nej tack. Okej att hon inte sökte en riddare, men definitivt en person som stod upp för sina åsikter.

En kväll hade hon loggat in på en chatsajt. Exakt varför var hon inte på det klara med, men så hade iaf skett. Och roligt hade hon haft. Så kul att hon hade hamnat där varje kväll hela veckan. Självklart under ett alias vad gällde namn och yrke, men annars helt sanningsenlig. Tydligen fanns det somliga som fann det attraktivt, vilket gav en kick.

Visst, de vanliga dräggen dök också upp. Desperata med pang på frågor, men det gick snabbt att utröna vilka de var och blocka dem. Nu fanns där ett 10 tal personer i pipen som hon snackade med en stund varje kväll. Även några tjejer som verkade sitta i samma sits som henne. Frågan var nu om hon skulle tordas ta nästa steg, en träff IRL?

Propåer hade kommit och en var hon klart intresserad av. Dryga 30, singel enligt utsago och lärare. Nyinflyttad till Stockholm, mer ursprung i Östersund. En trygg norrlänning i storstan, med socialt intresse. Bild hade hon också fått. Ingen skönhet, men klart sympatisk.

Skulle hon tordas hoppa från högsta höjd eller krypa in i hörnet igen?

Kapitel 22

2005-11-10T20:58:00.000+01:00

Seriemord. Inte polisens mest populära gren. Även om ingen sa det högt vara det helt klart en seriemördare i farten. Det var bara en tidsfråga innan tidningarna skulle basunera ut panikskapande rubriker. Och pressen på polisen skulle öka än mer. Att det sedan var bratpat pojkar som varit offer gjorde inte saken enklare. Kravet på en snabb lösning skulle komma även från maktens korridorer.

Två mord under kort tid. Samma tillvägagångssätt. Även offren var i princip identiska, i alla fall gällande livsstilen. Stureplan som geografisk utgångspunkt. Och som om inte det räckte för att binda ihop fallen hade mördaren vänligheten att informera om det. Pay back time! Sannerligen betalt så det hette duga. Frågan var bara för vad?

Även B.S fick ge vika nu, och inse att blondinen med största sannolikhet inte var skyldig. Fast han var ju förstås tvungen att ta hennes alibi för den gångna natten. Som visade sig hållbart. Övervakad av både maskiner och sjukpersonal hade hon tillbringat natten på SöS akuten efter ett nytt självmordsförsök.

Ann beslöt sig för att besöka henne, med utredningen som ursäkt medan det egentliga motivet var medmänsklighet. Något hos blondinen hade väckt en känsla hos Anna, att bry sig om någon annan. Finnas till hands helt osjälviskt utan baktankar. Och blondinen verkade i klart behov av en medmänniska. Fast det tänkte Anna inte informera B.S om. Definitivt inte!

Brunetten var sedan länge avskriven som misstänkt, men även hennes alibi kollades upp. Även det vattentätt. Det var bara att öppna vilken skvallerblaska som helst. Hon levde ljuva livet i Alperna. Officiellt för att hämta sig från sin sorg, medan den inofficiella bilden gav något helt annat vid handen.

Med två mord att utredas blev läget väsentligt mycket lättare, hur konstigt det än lät. Det gällde bara att hitta den gemensamma nämnaren för de två offren. Något hade uppenbarligen känt sig illa behandlad och hämnats å det grövsta. Statistiken visade att det oftast låg pengar eller kärlek bakom så starka känslor, vilket gav gruppen en viss riktning att leta i.

EKO roteln fick ställa upp och luska i ekonomin för de båda herrarna. Inte enbart deras egen ekonomi, utan även släktens. De kom bäggre från välsituerade familjer och det var inte helt otänkbart att tår hade trampats på väg mot fädernas framgång. Ett spår värt att följa om än inte det troligaste.

Nej, förmodligen var det kärlek på ett eller annat sätt som låg bakom. I alla fall om Anna fick bestämma. Samtidigt var det något som inte riktigt klingade rätt. Kärlek är starka känslor och om någon hämnades p g a det borde morden vara mer emotionella. Inte så kyliga och uppenbarligen välplanerade. Inte för intet som kärleksbrott benämndes som Crime de Passion.

Båda morden var kallblodigt utförda. Inga spår eller vittnen fanns, vilket visade att mördaren måste haft god tid för planläggning och prioriterat sin egen säkerhet framför brottet i sig. Han eller hon hade haft tålamodet att förfölja sitt offer kanske i veckor, till dess att tillfälle gavs. Och då slog mördaren till. En mördare som Anna träffat. Och som lät henne komma undan.

I mördarens ögon hade offren gjort sig skyldiga till något de måste straffas för. Nu gällde det bara att ta reda på vad. Och av vem.

Kapitel 21

2005-11-09T21:50:00.000+01:00

Anna vaknade tidigt på söndagen. Egentligen alldeles för tidigt om hon fått välja själv, men när mamma stod i dörren med dukad frukostbricka var det svårt att bli arg. Frukost i sängen kändes precis som när hon var liten och sjuk. Att bli omhändertagen av mamma var precis den rätta medicinen för henne just nu. Hämta kraft och självförtroende att gå vidare.

Det var dags att göra nya val här i livet. Och framförallt, att skaffa sig ett liv utanför jobbet. Varför inte satsa på att skaffa vänner och en pojkvän? Kanske t o m en hund. Nu skulle hon ut ur sin vaccumbubbla och börja leva! Och funkade det inte i Stockholm fick hon bita i det sura äpplet och flytta hem. Eller kanske utomlands?

Men först skulle hon säga adjö till det förflutna. En fika med Anders, kanske räta ut några frågetecken. Få svar på de funderingar som gnagde i henne. Släppa taget och gå vidare.

Lyckligt ovetande om vad som väntade i Stockholm tog hon sig ett långt bad. Låg och läste gamla dagböcker, återupplivade sin ungdom. Hämtade inspiration och mod till att ringa Anders. Utan att låta som en trånande gammal flickvän. Definitivt inte. Utan som en gammal kompis hemma på besök. Neutralt och coolt, inget hurtfriskt och flamsigt inte.

Men så långt hann hon inte. Mobilen ringde. B.S på tråden. Informerade om att hon var bokad på flyget till Stockholm med omedelbar avgång. Poliseskort till flygplatsen. Bråttom! Anna hängde inte med i svängarna, men förstod iaf såpass att mördaren slagit till igen. Och eftersom hon haft närkontakt med mördaren skulle hon på plats. Nu. Omedelbart.

På ett sätt lättad att slippa mötet med Anders, men samtidigt förbannad. Nu när hon äntligen hade haft kraft att ta tag i det så sket det sig. Så jävla typiskt. Samtidigt kände hon sig smickrad, hon behövdes i utredningen. Trots sin fadäs och B.S misstro så behövdes hon! Att vara behövd var en skön känsla.

Från föräldrahemmet i Skåne till den vinterklädda Östermalmsgatan var det inte långt. Inte i tid räknat. Och ändå var det två olika världar. Från lillflickan i pyjamas blev hon raskt en analytisk polis, som spanade ledtrådar och försökte ta in vad som hänt.

En tidig morgonvandrare med hund hade stött på liket. Uppallrad mot pelarna utanför Östermalmshallen såg det ut som han sov. Först hade morgonvandraren gått förbi, och inom sig beklagat dagens ungdom som söp sig redlösa i tid och otid. Först något kvarter senare hade han börjat fundera. Det var något som inte stämde, vem sitter och sover utomhus i minusgrader? Ingen. Och mycket riktigt hade en närmare titt visat att han inte sov.

Eller rättare sagt, han sov jäkligt djupt. Den eviga sömnen även kallad.

En relativt ung kille. Typiskt preppig östermalmare. Med kniv instucken i bröstet. Och som pricken över i. Ännu en lapp. Med samma budskap. Pay back time.

Kapitel 20

2005-11-07T19:38:00.000+01:00

I Skåne vilade friden. Anna njöt till fullo av omvårdnaden. Tillbringade halva lördagen i sängen och avslutade dagen med kompisfika. Satt uppkrupen i finsoffan i ett käckt litet radhus, med bebis i famn och ungar kring fötterna. Någon längtan efter egna infann sig dock inte. Doften av välfylld blöja blandades med dagsgammla vällingfläckar. Visst, barn var söta men enbart i kortare stunder. Och allra sötast var de när man återbördade dem till föräldrarna!

Anna funderade på att slå Anders en signal. Meddela att hon var på besök och se om han ville ta en fika. Smartare dock att vänta till söndagen. Ett gammal ex som ringer en lördageftermiddag brukar inte stå högt i kurs hos den nya. Nej, tålamod anbefalles.

Även i Stockholm var helgen fridsam. Helg före löning. Lite folk i farten. Och kylan hade sjunkit till nya nivåer. Vackert var det. Mitt i natten gnistrade gatorna vita av snö och is. Som om Snöriket hade intagit jorden. Tyst var det. Så tyst som det kan vara en frostklar vinternatt i det mörka Norden.

Uteställena kring Stureplan var som vanligt väl frekventerade. Kring 3 snåret började högtrafiken för både svarta och vita taxibilar och sakta började tystnaden lägga sig även här. Några få enstaka stackare började sakta vandra hemmåt. Brist på pengar och bilar gjorde kvällens avslutning till en plåga, för vem är rustad för vargavinter när det är krogbesök som gäller?

En ensam vandrare stod vid Svampen och viftade. Pengar fanns det gott om, men ingen bil i sikte. Efter lite mutter och en hel del svordomar vinglade han sakta bortåt. Han skulle inte så långt. En rask promenad uppför Nybrogatan, sedan in på Linnégatan och sen så gott som hemma. Lite kyla har ingen dött av resonerade han.

Och det gjorde inte han heller. Dog av kylan alltså. Han dog av en kniv.

Kapitel 19

2005-11-06T20:28:00.000+01:00

En vecka förflöt utan att något egentligen hände. Anna harvade på. Bekantskapskretsen granskades under mikroskop. Gamla flickvänner och tidigare fiender gicks igenom. Pussel lades, men inte en bit passade.

B.S hade lyckligtvis drabbats av halsfluss och blev sängliggande. Tydligen första gången i hela hans långa poliskarriär. Lite illojalt möjligen, men Anna beklagade inte hans frånvaro. Mats hade gjort ett patetiskt försök att bortförklara sitt agerande, men insåg raskt det meningslösa. Visst ville han vara hjälte, men bara om det kunde ske utan insatser. I Annas ögon sjönk han raskt ned till nivån kackerlacka, en existerande varelse utan någon som helst funktion.

I sina tankar hade Anna redan dödförklarat den här undersökningen. Detta brott skulle få passera ostraffat, om inte mördaren slog till igen. Inte för att hon besatt den erfarenheten att hon kunde fastslå det, men intuitionen är aldrig att förakta. Förresten såg man det även i den övriga gruppens agerande. Ett tröstlöst harvande utan någon som helst öppning.

Den korta vänskapen med Mats hade väckt en längtan hos Anna. Inte direkt efter en man, men efter någon. Någon att samtala med, göra saker med. En vän helt enkelt. Men hur skaffar man sådana efter det att man lämnat skolstadiet bakom sig? Relativt nyinflyttad i Stockholm, tjej och helt utan social kompetens söker kompis. Undrar vem som skulle svara på en sådan kontaktannons.

För att hämta lite kraft och tanka lite medlidande beslöt hon sig för att åka hem till Skåne över helgen. Till den stora metropolen Skurup, vars enda fördel var närheten till flygplatsen. Och så flickrummet hemma hos mamma förstås. Och så barndomskompisarna. Som visserligen tyckte att hon var helt galen som flyttat till Stockholm. Och blivit polis till råga på allt. Om hon inte kom ihåg helt fel var alla utom hon gifta med barn vid det här laget. Snacka om främmande fågel i en sån liten håla.

Veckan flöt långsamt, men äntligen dök fredagen upp. Flygbuss till Bromma och dryga timmen senare möttes hon av morsan på Sturup International Airport. International så det förslår! Hemfärden bjöd på den sedvanliga rapporteringen, vilka barn som fötts och vilka äktenskap som var i gungning. Själv bidrog Anna inte med mer till konversationen än med några hummanden och harklanden. Fullt tillräckligt för mamma, som föredrog monologer framför dialoger.

En lång och skön helg stundade, med omvård och god mat. Lite umgänge med gamla vänner och ett återuppväckt självförtroende. För trots kompisarnas tvivel om Stockholm, så fanns där ändå en viss avund. En avund som stärkte Anna och fick henne att känna sig speciell. Någon som var något. Som åstadkommit något.

Och så fanns där också Anders. Inte hennes. Men han fanns där i alla fall.

Kapitel 18

2005-11-05T23:37:00.000+01:00

Here we go tänkte Anna för sig själv. Helt lugn konstigt nog. Det värsta var över, att bekänna sitt misstag. Det som skulle komma nu kunde hon inte påverka utan bara lära sig leva med. B.S spände blicken i Mats och frågade om han var inblandad, för i annat fall var han inte önskvärd.

Guess what! Klart att Mats pep iväg som en avlöning. Inte direkt förvånande, för riddare var inte vad man tänkte på när man såg honom. Men ändå, lite besviken blev hon. Och samtidigt lite lättad, för nu behövde ingen mer än hon och B.S veta hur hårt sågad hon skulle bli. En gratischans att bibehålla ett visst mått av stolthet. Kanske B.S hade vissa mänskliga egenskaper trots allt, dolda djupt inne i den ograciösa kroppen?

Sedan fanns det inte en chans till egna tankar för nu gick han loss. Först och främst var han oerhört besviken över den brist på tillit hon haft för honom som chef. Att hon hade tvivel som hon inte framförde. Och att hon var såpass illojal mot gruppen att hon agerat på egen hand. Det var väl det största sveket som han såg det.

Utöver det så hade hon begått tjänstefel som kopierat material i en pågående utredning, och låtit det lämna huset. Dessutom hade hon utsatt sig själv för betytande risk som bedrivet en undersökning på egen hand, utan att informera någon.

Det var nog en hel del till som han lyckades klämma in, men då var Anna inte längre mottaglig. Budskapet var tydligt och i tankarna höll hon redan på att tömma sitt rum. Funderade lite lätt på eventuellt avgångsvederlag, men insåg att det var nog bättre att ta direkt med personal. B.S var nog inte förhandlingsbar i nuläget.

Anna var helt inne i sina egna funderingar att när B.S la sin hand på hennes höll hon på att falla av stolen. Vad i helvete var det nu på gång? Skulle hon få en chans att "köpa sig fri" eller vad höll han på med?

Icke då, han försökte tydligen bara fånga hennes uppmärksamhet. Annas hjärta återgick till normal frekvens och hon skärpte ihop sig. Tydligen var det svårt att sparka henne, utan att facket skulle ställa till ett jäkla liv. M a o hade hon jobbet kvar! Och hon fick även vara med i utredningen framledes. Annas tidigare misstankar om att någon agerat för att få dit henne stärktes. Varför fick hon annars vara kvar? So what, för eller senare skulle det väl framgå vem det var. Och varför. Men tills vidare fick hon lägga det till handlingarna.

Summan av kardemumman i B.S långa utläggning var att Anna var kvar i utredningen, men förbjuden att ta några som helst egna initiativ. Allt hon företog sig skulle stämmas av med B.S personligen. En viss tacksamhet förelåg för att hon förmodligen lockat fram den rätte mördaren ur sitt skal, även om B.S inte var helt övertygad. Blondinen hade liksom satt sig i hans hjärna. Å andra sidan fick man väl vara tacksam om något fastnade där!

Vad som nu gällde var att kartlägga McDs liv från blöjstadiet till nutid. Ett tidsödande och tråkigt jobb som någon måste göra. Och gissa vem som fick göra det? Utan betald övertid?

Helt rätt, the one and only Anna.

Kapitel 17

2005-11-04T13:12:00.000+01:00

Det var ingen tuff Anna som klev in till B.S kontor tidigt nästa morgon. Ett tag hade hon funderat på en påse bullar som muta, men insåg att det förmodligen skulle göra det hela etter värre.

Har man tagit fan i båten får man ro honom i land, brukade alltid hennes farfar säga. Just idag kändes den meningen oerhört träffande. Och fan himself, B.S var ingen lättviktare direkt. Det gällde att ro av bara fasiken.

Samtalet flöt trögt, lite allmännt bludder om helgen och status i utredningen. Den var samma som före helgen. Intet nytt med andra ord. Anna tog ett djupt andetag och vräkte ur sig
"jag träffade mördaren i helgen"!

B.S såg ut som groda med starr, ögonen höll formligen på att ploppa ur huvudet på honom.
"Säg vad" var det enda han lyckades få ur sig.

Och Anna tog sats igen. Berättade hela storyn. Hur hon instinktivt känt att Blondinen inte kunde vara den skyldige. Att svaret måste finnas någon annanstans. Och att hon startat en egen liten utredning, helt privat. Och inte på arbetstid. Och att hon på väg hem från krogen blev attackerad av den förmodade mördaren. Och att han tänkte mörda igen. Så där, allt ute. Nu var det bara att invänta domen.

Tystnaden var smärtsam. B.S såg ut som han funderade på hur snabbt Anna skulle kunna förintas från detta jordeliv. Högröd och ögonen längre ut än någonsin. Tung andning. Och inte ett ljud.

Anna våndades och väntade. Fortfarande tyst. Hon kunde inte se honom i ögonen. Dels för att hon skämdes, men framförallt för att hon förmodligen skulle få en totalt malplacerad fnitterattack. Visst, situationen var katastrofal men spänningen i kombination med B.S lite lätt morbida utseende var inte så lätt att negligera.

Efter något som kändes som en evighet, men förmodligen enbart var några få minuter, bad B.S henne gå. Gå som ut ifrån rummet eller gå som bort ifrån poliskåren? Fast det kändes inte som om hon skulle be honom förklara.

Reste sig så försynt hon kunde, stängde dörren oerhört försiktigt och bröt sedan ihop. Hon rusade i full kareta ut på damtoan och sjönk ihop. Frustandes av skratt och fnitter. Helt totalt förstörd av spänningen och lättnaden. Oavsett vad som hände nu så hade hon kommit clean, hennes samvete var rent.

Efter en stund på toan hörde hon tassande steg och en röst som väste hennes namn. Självklart, Mats på jaktstigen. Han var så nyfiken att han höll på krevera. Efter en snabb brief på damtoan beslöt de sig för en liten frukostpaus. B.S skulle nog gå i taket om han fick syn på Anna den närmsta tiden.

Mats hade jobbat natt så han hade hela dagen framför sig. Han satt där och solidariskt höll Anna sällskap, men hon var väl medveten om att hans lojalitet nog skulle svalna är övriga i gruppen dök upp.

Självklart spekulerade de i fallet, hänsyn tagen till den nya information som Anna snubblat över. Inte för att det var så värst mycket att hänga i granen, med det gav onekligen många nya infallsvinklar. Båda var självklart ense om att lösningen låg i McDs förflutna, ganska självklart för de flesta men frågan är om B.S tänkte så långt?

Det skulle de snart bli varse, för han stolpade just in i cafeterian som en flodhäst redo för attack. Anna stålsatte sig, svor dyrt och heligt att vad som än hände skulle hon fan inte gråta. Definitivt inte. Hon hade gjort sitt val och nu var det hennes pay back time. Geldenären var självklart B.S

Kapitel 16

2005-11-03T23:04:00.000+01:00

Snacka om att ställa till det! Hur hon än agerade nu skulle det bli tvärfel. Anmälde hon det inträffade, var hon tvungen att lägga korten på borden. B.S skulle nog inte direkt bli glad, om man säger så. Och höll hon käften underlät hon att rapportera ett planerat brott.

Å andra sidan, hon hade noll aning om vem det var som hotat henne och inte den minsta ledtråd till vem nästa offer skulle bli. Så egentligen, vad skulle det tjäna till att rapportera det hela? Fast hur skulle hon känna sig om det inträffade?

Hur hon än vände och vred på det var det inte direkt en win-win situation, snarare motsatsen.

Visst hade hon sagt till sig själv att jobbet kunde hon både ha och mista. Att det viktigaste var sanningen, och att hon äntligen hittat något hon brann för. Att rädda den fragila lilla blondinen. Men nu, när det hela kunde bli ett faktum insåg Anna att hon definitivt inte ville bli av med jobbet.

Inte så att hon över en natt blivit en polis i själ och hjärta, snarare att hon inte skulle stå ut med skammen att ha gjort bort sig. Löjligt egentligen, men så var det. Trots sina stora och höga tankar om sig själv så fick hon inse att hon var lika mänsklig och fåfäng som andra.

Söndagen ägnades åt ett evigt vändande och vridande. Plus och minuslistor skrevs i det oändliga, medan Anna försökte komma fram till ett svar. Framåt eftermiddagen kokade skallen och hon gav upp. När inga logiska beslut kan fattas på förnuftsnivå återstår enbart känslan. Och för att hitta den beslöt hon sig för att ta en rask promenad, Mp3 spelaren laddad och vinterkängor på.

Vissa dagar kan Tantolunden vara en befrielse. Som en oas mitt i storstadsdjungeln, och den här dagen var en sådan. Anna vandrade i rask takt med sikte på vattnet. Den lilla badstranden nedanför kolonistugorna erbjöd en skön naturupplevelse, även på vintern. Det fanns ett träd där, som sträckte sig ut över vattnet och där brukade hon krypa upp. Titta ut över vattnet och hitta friden inom sig.

Det lyckades hon inte med idag tyvärr. Stranden var full av familjer, som matade de övervintrande fåglarna och hennes träd nedlusat med klättrandes barn. Å andra sidan fanns det väl inget som skulle inge henne frid idag. Inte med det beslut hon var tvungen att fatta.

Hon tog Ringvägen hem och shoppade loss på lite tröstmat, bespetsad på att göra en mustig gryta till middag. Gryta var något som tilltalade Anna, dels för att hon kunde exprimentera vilt men också för att hon hade mat för flera dagar framåt. Fast kanske största fördelen var att hon inte kände sig så tragisk när hon stod i kassan. Oavsett om man lagade gryta till en eller flera så var det ungefär samma mängd ingredienser. M a o kunde ingen se att här stod en singeltjej med en ensam söndagsmiddag i korgen. Visst, fånigt och patetiskt men just här hade hon stora hang ups som hon hade svårt att bli av med.

Och gryta blev det. I så stor mängd att hon fick en vild idé och ringde över Mats, som något förvånad dök upp inom en halvtimme. Middagen blev okej, maten var god och samtalet flöt hyffsat. Han hade i alla fall inga vansinniga idéer om att det var date på gång, utan tog det som en middag kompisar emellan.

Utan att hon egentligen hade tänkt det så hade hon helt plötsligt berättat hela storyn för Mats. Hans spontana reaktion var att hon måste berätta det. Om inte för sin skull så för Blondinen. Och för att förhindra brott, om det nu var möjligt.

När Anna hörde sina egna ord och Mats reaktion blev det så självklart. Inte bara i förnuftet utan även känslan. Såklart hon måste lägga korten på bordet, no matter what. Och det var vad hon gjorde, first thing nästa morgon. Till en mycket förvånad B.S

Kapitel 15

2005-10-30T20:35:00.000+01:00

Allt stannade. Och det kändes som om hela världen hamnade i ett slags vaccum tillstånd. Kylan var som bortblåst. Tröttheten försvann. Allt kändes knivskarpt och samtidigt luddigt. Anna visste inte om hon var rädd, hon kände ingenting. Totalt nollad. Hon bara väntade-

Andetagen bakom henne blev tyngre, ungefär som bäraren tog sats. Och sedan hörde hon honom tyst viska i hennes öra att hon skulle sluta snoka runt, för hennes egen skull. McDs bortgång var en välgärning och världen ett bättre ställe efter det.

Äntligen verkade hennes sinnen vakna till liv. Men blondinen då frågade hon. En oskyldig tjej kommer bli straffad för något hon inte gjort, bara för att hon hade dåligt omdöme. Hennes okände följeslagare beklagade, men var av den åsikten att ibland fick man offra oskyldiga för den goda sakens skull. Sorligt men sant, sa den okända rösten lakoniskt.

Tvärsemot allt hon lärt sig på polisskolan kunde hon inte hålla sig lugn. Hon blev förbannad. Förbannad för att hon blev hotad och för att den okände så lättvindigt accepterade blondinens öde. "Du är en feg jävel sa hon. Feg som mördar en obeväpnad kille och sedan låter en helt oskyldig stackars tjej få skulden för det. Du törst inte stå för Dina handlingar, utan låter andra ta skiten för Dig."

När hon öst ur sig ilskan kände hon sig återigen alldeles tom. Och trött. Helst skulle hon gärna sjunka ned i snön och bara somna. Försvinna från allt. Den resultatslösa jakten hon gett sig in i. Från förföljaren som hotade henne. Från B.S som hon föraktade. Från allt. Bara sjunka ned och ge upp. Just nu kändes allt helt jävla meningslöst. Ville den fege saten sticka kniven i henne med , så var så god! Det skulle i alla fall föra med sig det goda att B.S skulle få omvärdera blondinens roll i dramat.

Den okände mannen sa inget. Stod bara kvar och andades, tungt. Samtidigt kände hon i luften att han hade mer att komma med. Spänningen fanns där. Han hade mer att bekänna. Och så kom det.

"Jag är inte feg. När den dagen kommer tar jag mitt straff, men inte nu. Mitt uppdrag är inte klart. Det är fler som ska möta sitt straff. så Du kan sluta leta. När jag är färdig kommer jag träda fram och ta mitt straff. Men till dess, håll Dig undan. Gå inte i vägen för mig, så slipper jag skada Dig".

Och så försvann han iväg i natten. Springande med knarrande steg i den vita snön. Anna vände sig om och såg hans flyende gestalt. Medellängd, mörkt klädd och med mössa. Inget signifikativt kännetecken, ett nattvandrare bland många andra. Rösten hade varken låtit gammal eller ung, lite mitt emellan. Ingen brytning eller dialekt.

Ett kort stund funderade hon på att springa efter, men till vilken nytta? Bara några meter ifrån låg hela stora Tantolunden, och där var det hopplöst att förfölja någon. Framförallt man var ensammen och den jagade hade ett försprång.

Istället gick hon upp och tog sig den utlovade duschen. Stängde av alla tankar och hängav sig åt njutningen av att bli varm, upptinad. Därefter en tur till köket, där varm choklad och nattmacka fixades. Först när hon satt uppkrupen i soffan tillät hon sig tänka på det inträffade. Släppte fram räddslan som gjort henne som förlamad.

Det som gjort henne mest rädd var konstigt nog inte mannen, utan hennes egen reaktion. Att hon var redo att överge livet så lättvindigt, nästan så att hon välkomnade slutet. Hon som alltid känt sig som en balanserad person hade uppenbarligen dolda sidor även för sig själv. Den insikten var ingen munter upplevelse och hon satt uppe större delen av natten. Vred och vände på sitt innersta. Försökte hitta drivkrafter och glädjeämnen, försökte hitta livslusten helt enkelt.

Framåt morgontimmarna somnade hon i soffan och sov en drömlös sömn. Hon vaknade långt in på förmiddagen, som avtrubbad. Nästan bakfull trots att gårdagen varit mer eller mindre alkoholfri. Tungsinnet satt kvar och hon ägnade tanken åt absolut ingenting. Satt i soffan och slötittade på TV, masade sig ut i köket och åt när hungern blev för stark. Och så tillbaka till soffan igen.

Ibland vaknade en liten del av henne till liv. Det var som om hon såg sig själv utifrån. Och hon blev arg över det hon såg. En patetisk liten person som kurade ihop sig av självömkan. Istället för att uppskatta det hon de facto hade. Ett jobb, en hyfsad ekonomi men framförallt så hade hon ett liv. Men så tog den uppgivna över igen, och den lilla styrka som dykt upp förpassades raskt in i mörker.

Förmodligen hade hon fortsatt hela helgen på det här sättet, om inte telefonen ringt. Ett intrång i hennes kokong av ömkan som hon först tänkte ge fan i. Men signalerna fortsatte och till slut gav hon upp. Rösten som mötte henne var stark och levande, den trängde igenom hennes apatiska mur. Mitt i samtalet med den marknadsundersökaren med den fängslande rösten kom verkligheten ikapp henne.

"Mitt uppdrag är inte över. Fler ska möta sitt straff"

Kapitel 14

2005-10-27T21:28:00.000+02:00

Anna gick sakta över Slottsbron, njöt av det stillsamma scenariot. Glänsande vit snö som lös upp den svarta natten, övervakad av en stor måne. Trots att kylan bet i kinderna kunde hon inte låta bli att stanna. Bara insupa den perfekta harmonin som naturen ibland kan erbjuda. Även om det var mitt i centrala Stockholm gav det ändå en känsla av ödslighet. Skeppsholmen i närheten, med vinterklädda träd och vatten dolt av is.

Alltid när Anna hamnade i närheten av vatten infann sig en känsla av lugn. En dröm hon haft sedan barnsben var ett litet hus långt ut i havsbandet och hon hoppades på att den en dag skulle besannas. Tankarna övergav McD och hans tragiska öde, istället började Skärgården och hennes framtida hus ta dess plats.

Just i detta nu kändes det som om hon var helt ensam. Inte en människa eller bil i närheten, bara hon och några få fåglar som var sitt hemland troget även under de kallaste vintrar. Helt ensam, förutom en mörklädd gestalt vid brons början. Som stod stilla, iaktog och väntade.

Kylan började göra sig påmind och Anna fortsatte sin promenad. En rask promenad över Slussen, som inte direkt bjöd på något stimulerande att titta på. Några utslagna som försökte hålla värmen och de första passagerarna till nattbussen. Hornsgatan framåt, över puckeln och alla de inspirerande skyltfönstren. Anna drog ned tempot igen och strosade långsamt gatan bort. Helt omedveten sin följeslagare.

Vid Zinken funderade hon på att gena över Tanto, men beslöt sig för att hålla tempot uppe och gå den långa vägen hem. Risken för våldäktsmän kändes minimal i den stränga kylan, men ödet ska man inte utmana i onödan. Förresten tjänade hon inte mer än 5 - 10 minuter, och det var inte värt att chansa för.

Trots att kvällen varit helt resultatslös kände Anna sig ändå ganska nöjd. Hon hade i alla fall gjort något. Och hon hade klivit ut ur sin eremittillvaro, om än inte helt framgångsrikt. Som belöning tänkte hon ta en varm dusch och krypa ned med en kopp choklad, ligga i sängen och sukta i sig någon romantisk film. Somna sent och sova länge, gärna hela förmiddagen.

Sista svängen in mot Tanto husen. Ett av Stockholms mindre lyckade bostadsprojekt på 70 talet. Stora grå betonghus, tronade som östtyska jättekolosser vända mot vattnet. Inuti var inte lägenheterna så värst mycket charmfullare, men praktiska. Och framförallt, ett förstahandskontrakt innanför Tullarna.

Nu när hemmet hägrade började hon dra ned på tempot igen, som för att insupa den sista kylan innan värmen hägrade. Anna kastade en blick över axeln och korsade gatan, almost there.

En krypande kom över henne. Hade hon inte sett något i ögonvrån? Hon vände sig om igen, men det var helt tomt. Förmodligen ett hjärnspöke, fast obehaget släppte inte helt. Hon ökade tempot den sista biten, plockade fram nycklarna för att vara redo. Fingarna var stelfrusna och lite fumliga när nyckeln skulle in i låset. Då kände hon det. Någon stod bakom henne. Precis intill. Andetagen ekade i tystnaden.

En enda tanke ekade i huvudet. Vad händer nu?

Panik!

2005-10-26T19:25:00.000+02:00

Jag har tappat lite inspiration, behöver lite (läs mycket) smicker och uppmuntrande tillrop för att bli taggad. Kom igen, ös på! "tigger skamlöst"

Kapitel 13

2005-10-25T15:43:00.000+02:00

Första hindret var övervunnet, men Anna kände sig inte direkt trygg i det. Aspiranten, även känd som Mats, var visserligen en lierad men hur pålitlig var han egentligen? Å andra sidan hade hon beslutat sig för att kasta loss, bära eller brista. Mats hade erbjudit sig att hjälpa till, men i nuläget visste Anna inte med vad. Hon visste inte själv vad nästa steg vad, så Mats fick nöja sig med att de skulle ta ett snack om en vecka och se vad som hänt.

B.S hade kommit tillbaka, sur som ättika. Åklagaren tyckte att gruppen hade alldeles för lite att komma med, så någon grund för häktning fanns inte. Nu satte de till alla klutar för att försöka hitta något att sätta dit blondinen på. Tidigare pojkvänner intervjuades, gärna med ledande frågor. Så även befintlig och tidigare kompiskrets. Var inte blondinen lite instabil, hade hon inte visat våldstendenser osv. Men oavsett svaret krävdes bevis, indicierna räckte inte på långa vägar för Åklagaren. Anna firade tyst en liten seger, tur att åklagaren hade lite innanför pannbenet iaf.

Kvällen hade Anna vikt för fältarbete på Stureplan. Hon som aldrig någonsin gick på annat än den lokala pizzerian, skulle alltså ut och vimla bland bratpacket! Men det var bara att intala sig själv att hon hade ett uppdrag, bita ihop och se glad ut. Mats hade erbjudit sig att följa med, tack men nej tack.

Med hjälp av en diskret vinkning med polislegget var det fritt fram på alla krogar, oavsett hur långa köerna var. Första anhalt det berömda Sturecompagniet, där biffiga vakter fick sin njutning genom att ömsom favorisera ömsom rata de stackars satarna som stod i långa köer utanför. Anna tänkte i sitt stilla sinne att om hon fick focken som polis så kunde hon alltid arbeta som dörrvakt. Ganska övertygad om att hon kunde tillföra den yrkeskåren lite medmänklighet.

Ovan som hon var kändes det som hjärnan skulle blåsas bort av ljudvolymen, luften knapp andningsbar och hon hade gärna haft mörkerglas för att kunna ta sig fram någotsånär säkert. Men skam den som ger sig, in i dimman så fick hon se vad som hände. Ingen som helst strategi hade hon, bara en drös frågor.

Barhäng verkade vara bästa stället att husera på, och en stor stark kan räcka långt. Bartendern hade fullt upp, men när han fick se Annas leg blev han väldigt tillmötesgående. Han insåg det förnuftiga i att samarbeta med polisen, lyckligt ovetandes om Annas självpåtagna uppdrag.

Något matnyttigt hade han inte att komma med, han hade tidigare förhörts grundligt om både blondinen, brunetten och McD. De hade alla tre frekventerat Sturecompagniet på regelbunden basis och var välkända. När Anna frågade om hans personliga åsikt om de tre log han bara, men vägrade svara. Och på det sättet fortsatte kvällen, tröstlös utfrågning av både gäster och personal men ingen napp någonstans.

I sltuet av kvällen började Anna känna sig iaktagen, hon förstod att ryktet spridit sig om att hon var där och snokade. Inne på dammuggen fick hon det bekräftat när en vältankad liten brattis med släpig stämma bad henne avvika, för brunetten och McD grabben var minsann personliga vänner till henne. Vare sig hon eller någon där kunde säga ett ont ord om så fina och rekoderliga människor. Blondinen däremot var en liten uppkomling som borde låsas in. End of story!

Envis som en åsna visserligen, men även Anna insåg att det inte gick att komma vidare. Plockade ut jackan ur garderoben, tvekade mellan att ta ett ställe till eller ge upp. Hon valde att ge upp! Någon måtta på självplågeri fick det vara. För att rensa såväl hjärna, själ och lungor beslöt hon sig att trotsa kylan med en promenad hem.

Det var kallt, men vackert. En del del människor i farten och Anna avundades dem deras lättsinthet. Att kunna förtränga världen och enbart hänge sig åt nöjen. Hon gick i raskt takt och lätt tankarna vandra fritt. När hon lämnat Stureplan bakom sig avtog trafiken, och gatan blev öde. En skön stillhet infann sig och hon kände hur lugnet infann sig.

Instängd i sin egen värld märkte hon inte de tomma gatorna. Inte heller kylan bekom henne. Omedveten om allt utom sina egna tankar vandrade hon vidare. Omedveten om stegen som följde tätt bakom.

Kapitel 12

2005-10-23T18:25:00.000+02:00

Tusen tankar hann fara runt i huvudet på henne. Vad fan händer nu? Loppet är kört. Vad vill han? Alla av negativ karaktär och Anna väntade med andan i halsen. Men aspiranten var tyst. Tittade lite försynt på henne, log men sa inte halvsju.

Anna insåg att det var hon som måste markera sitt övertag, och i det innebar att avvakta. Låta honom ta första steget för att se vad han tänkt ta vägen med sitt avslöjande. Under en lång stund, som kändes som timmar, hände ingenting. De tittade på varandra under tystnad, båda två envisa som åsnor. Ingen ville ge sig och en tyst maktkamp utspelades. Anna kände hur svetten bröt fram och i magen växte en klump av panik. Men hon bet ihop, tänkte på olika matrecept för att hålla tanken alert men ändå distrahera sig från stundens allvar.

Undrens tid var inte förbi, recepttänkandet hjälpte uppenbarligen för plötsligt började aspiranten svälja maniskt. Blicken började flacka och slutligen öppnade han äntligen munnen. Inom sig jublade Anna ett stort högt yes, men utåt syntes ingenting av hennes triumf.

Det enda aspiranten sa var "jaha", men det räckte. Han visste uppenbarligen inte vad han skulle göra i den här situationen och det var Annas sak att manipulera in honom i det hörn hon ville ha honom. Men oerhört försiktigt så att han kände att han själv tagit sig dit.

Ja Du, sa hon. Nu ramlade Du på något explosivt och frågan är vad Du tänkt ta vägen med det? Devisen anfall är bästa försvar kändes intuitivt som det var rätt grej i sammanhanget. Med tanke på aspirantens tafatthet och lite lätta nördvarning, så var sannolikheten stor att han skulle backa för en stark och pushig tjej.

Mummel och mer flackande blickar kom, men ingen matnyttig information what so ever. Kom igen, pushade Anna. Nu kan Du sätta mig rejält i klistret och frågan är om Du vill det? Eller vill Du dra B.S vid näsan? Valet är Ditt och världen är full av möjligheter, Du måste bara bestämma vilken linje Du ska gå på. A man or a mouse? Vilket gäller för Dig?

Aspiranten började se svimfärdig ut. Han var en rekorderlig stillsam ung man, vars största äventyr var x-rated filmerna på betalkanalerna. Han bodde fortfarande i föräldrahemmet, och njöt av mammas köttbullar. Men innerts inne närde han en dröm, som de flesta unga män. En dröm om att bryta sig loss från mammas kärleksfulla bojor, och ge sig ut i livet. Ta risker och få kyssa vackra flickor. Inte för att Anna var en sådan, men hon var i alla fall av motsatt kön. Och vem vet, hon kanske hade snygga kompisar?

Under några få sekunder dansade alla risker runt i huvudet på honom och tanken svindlade. Skulle någon få veta att han avslöjat Anna och inte anmält henne, så skulle han för evigt vara bränd. Tiden inom poliskåren skulle snabbt och olustigt vara över. Var det värt det?

Han stängde av hjärnan och gick på magkänslan. För en gångs skull var han redo att ta ett omoget beslut. Bara blunda och hoppa rakt ut, från högsta höjd. Ta en chans!

Anna, jag håller käften! Och jag hjälper gärna till! Tärningen var kastad.

Kapitel 11

2005-10-21T18:54:00.000+02:00

En ny dag och en värld av möjligheter låg framför henne. Det var i alla fall vad Anna försökte intala sig, men inte fasen hjälpte det. Sånt amerikanskt hallelulja dravel var inte hennes bag. Fast visst, det hade varit skönt med lite större positivitet i livet. Men är man född neggo, så lär man väl alltid vara så.

Trots hennes negativa inställning höll hon ändå fast vid gårdagens beslut. Någon måste strida för den lilla blonda tjejen, och denna någon var uppenbarligen hon. Ingen annan verkade ha ett uns av samvete i sig, utan vek ned sig direkt för pösmunken B.S.

Inte för att hon visste hur hon skulle bära sig åt. Hennes samlade erfarenhet av polisjobbet var inte stor, nyutexaminerad och allt. När det gällde mordutredningar var hon värsta oskulden. Hennes enda förebild var B.S och de deckare hon läst, riktigt tjocka tegelstenar av bästa engelska ursprung. Inte direkt något där att hämta.

Skam den som ger sig, vad hon än gjorde så var det i alla fall bättre än att göra ingenting. Utan henne var blondinen klart stekt, så värre kunde det inte bli. Hon fick väl helt enkelt improvisera, smyga in lite tid här och där under dagarna samt fritiden åt sitt påtagna jobb.

Första uppgift var att kopiera upp allt material som fanns framme så här långt. Där var turen med henne. Hela gruppen var ute på brottsplatsen, så hon hade gott om tid att kopiera utan att någon nyfiket frågade henne varför. För syftet hade hon släpat med sig värsta träningsväskan, där pappren fick göra svettiga träningskläder sällskap.

Steg nummer 2 var att göra fullständiga körningar på alla involverade, de båda damerna och McD men även deras bekantskapskrets och släktingar. Här var det något värre, för det gick inte att smyga med. Fast å andra sidan, om någon frågade så fick de väl fråga. Hon kunde alltid säga att hon passade på att lära sig så mycket som möjligt om brottsutredningar när hon nu fick vara med om en.

Det logiska steg nummer 3 fick bli en utekväll, Stureplan i nattens vimmel och se vad som där dök upp. Sedan skulle självklart nummer 4 följa, men vad det skulle bli var än så länge döljt inte bara i dimma utan i obefintlighetens ljus.

Ett tag var hon lite inne på att involvera blondinen, dels för att hon skulle få en lierad men framförallt för att inge henne lite hopp. Sedan sinnade hon sig, om det hela skulle gå åt pipsvängen skulle fallet för blondinen bli än jobbigare. I dagsläget visste hon inte ens att hon var mordmisstänkt. Och en lierad fick hon söka sig på annat håll, frågan var bara vart?

Just när hon tänkt den tanken till slut hoppade hon högt. Inte av tanken i sig, utan av att en tung hand lades på hennes axel. Hjärtat hoppade över ett antal slag och samvetet vaknade direkt. Hon vände sig om, beredd med värsta försvarstalet för hon var övertygad om att det var B.S. himself som smygit in.

Men icke, därbakom stod aspiranten och log lite fånigt. Hur han lyckats bli aspirant var ett mysterium, han såg ut som han just blivit av med tonårsfinnarna. Men han såg snäll ut, lite godtrogen och menlös. Men snäll.

Lite försynt bad han om ursäkt för att han störde, men han hade sett Anna vid kopieringsapparaten. Och han hade sett på loggen att hon gjort en hel del datakörningar. Och han hade även noterat att hon kopierat upp foton på de inblandade. Självklart blev han nyfiken och undrade varför.

Hade det varit B.S hade det varit lättare att ljuga, men inför denne lille tönt kändes det omöjligt. Och innan hon ens hunnit tänka efter for hela historien ur henne. Värsta brandtalet om de svagas rätt, hur fördomsfullt utredningsgruppen agerat osv.

Aspiranten lyssnade och såg helt neutral ut, inte en reaktion gick att se i hans ansikte. Anna började tappa tempo och insåg hur hon blottat sig själv. Tystnade och blev helt stum. Lite rädd. Mycket nervös. Helt vilsen. Vad skulle hända nu?

Kapitel 10

2005-10-19T20:16:00.000+02:00

Alla i utredningen var av den åsikt att fallet var löst. Gällde bara att hitta fällande bevis och sedan skulle man överlämna paketet till åklagaren. Snyggt och prydligt, helt logiskt enligt deras inskränkta sätt att se på saken. Hela situationen fick Anna att må oerhört dåligt.

Gruppen var dock nöjd, och B.S själv sken som en sol. Nu hade han positiva nyheter att rapportera til chefen, som i sin tur kunde lugna de höga gossarna som låg på som iglar. En bra lösning som passade alla inblandade. Ingen socitetsbrud som behövde hängas ut, och McD killens lite väl utsvävande leverne kunde snyggt sopas undan. Den skyldige var självklart själv ett offer. Ett offer för en hård och orättvis värld, men den gav ändå inte tillåtelse till hämnd. Framförallt inte när pöbeln hämnades på överhögheten, det fina folket.

För Anna skrek hela scenariot komplott. Visst var blondinen ett offer. Dels för en tragisk barndom, men i nuläget ett offer för fördomsfulla och inkompetenta poliser. Och hon hade ingen som stod på hennes sida. Ingen utom Anna.

Enligt hennes sätt att resonera behöver man inte alltid vara ett offer, bara för att man en gång krälat i dyn. Det fanns andra sätt att få revansch, än att bli kriminell. Men hon talade för döva öron. B.S hade sagt sitt och då fanns det inget mer att tillägga. Anna gjorde även ett försök med B.S himself, men att säga att det var meningslöst var väl årets understatement.

Okej, den crediten måste man ge honom att han lyssnade på Annas tankar och hennes intution. Sedan avslutade han hela mötet med ett gapskratt och sa lite försåtligt att om män hade lyssnat på kvinnors intuition så hade mänskligheten förmodligen fortfarande bott i grottor! Å andra sidan hade det antagligen passat B.S bra, med tanke på hans stenåldersmentalitet!

Anna gick från jobbet, kokande av frustration och ilska. Men även av sorg. Var det så här hennes arbetsvärld såg ut? Var polisväsendet så trångsynt och omänskligt? Någonstans hade hon trott att majoriteten av poliserna ändå var goda människor, som inte blivit blassé på den värld de verkade inom. Att de drevs av att hjälpa människor, för en bättre värld helt enkelt.

Ännu en kväll med god mat i all ensamhet, som för att plåstra om sin tilltuffsade idealism. Fördelen med hela den bisarra situationen var att hon för en gångs skull kände sig berörd. Att hon verkligen brann för något, något som var värt att anstränga sig för. Frågan var bara hur?

Den frågan följde henne hela kvällen, genom TV tittandet och kvällsritualen. In i den tidiga sömnen, innan drömmarna fått henne i sitt fäste. Och vips slog det henne! Så glasklart enkelt att hon inte insett det från början. Visserligen något hon förmodligen skulle få sparken för om det upptäcktes, men so what. Då skulle hon iaf få sparken med sitt eget samvete intakt, och hon var ändå inte övertygad om att polisväsendet var hennes cup of tea.

Lugnad av att fattat sitt beslut, och trygg i att hitta drivkraften i sitt liv föll Anna i en drömlös sömn. Imorgon skulle den nya dagen gry och så även hennes nya mål. Att bedriva sin egen utredning. Att frikänna blondinen. Att hitta den verklige mördaren.

Kapitel 9

2005-10-18T13:00:00.000+02:00

Utredningen gick långsamt framåt. Inte så att det dök upp nya vittnen eller avslöjande fakta, men gruppen kunde i alla fall beta av de olika hållpunkterna. Varenda taxibolag och frifräsare i Stockholmsregionen var kontaktad. Ingen hade sett vare sig blondinen, brunetten eller McD killen.

Både blondinen och brunettens mobiler och hemtelefoner var kollade, men inte heller där fick gruppen något napp. Damernas ekonomi var också genomgången, men gav inte heller något spektakulärt. Blondinens ekonomi var väl inte den bästa, men det var heller ingen direkt ko på isen. Brunetten var vid stadd kassa, men inte heller det något förvånande med tanke på hennes familjebakgrund.

Brottsregistret dammsugat och klart. Ingen av de tre huvudpersonerna i dramat fanns med i registret. Blondinen hade blivit upplockad för fylleri en gång och fått nyktra till i en cell, brunetten hade en fortkörning bakom sig och McD mannen fanns med för förargeseväckande beteende. Han och hans kamrater hade använt Dramaten trappan till att solbada nakna, vilket svenskt polisväsen hade haft lite åsikter om. De hade kommit undan med en reprimand, då deras officiella förklaring var att det var en s k installation.

Sjukhusen hade däremot en del matnyttig information att bistå med. Brunetten hade varit inne på Danderyds akuten några gånger, blåslagen och allmänt tilltuffsad. Enligt egen utsago hade hon blivit överfallen av en okänd man, inte bara en utan hela 5 gånger. Det verkade inte helt trovärdigt. I övrigt var det sedvanlig historia med blindtarmen, några småblessyrer och en del veneriska sjukdomar.

Blondinen däremot hade ett något digrare register. Redan som liten fanns hon med, utsatt för misstänka övergrepp och misshandel. Historien hade fortsatt med förmodad med överdoser och självmordsförsök. Anna blev illa berörd när hon läste. Inom henne växte en bild fram av en liten tanig tjej, utsatt i den onda vuxenvärld hoh omgavs av. Men hon hade uppenbarligen lyckats ta sig på fötter, med eller utan hjälp. Visserligen var hon lite lätt sliten och förmodligen inte direkt en renlevnadsmänniska, men garanterat ingen självmordskandidat längre. I alla fall inte som Anna förmodade att sådana såg ut. Hennes erfarenhet var inte direkt stor på området, men hon hade ändå fått en känsla av styrka från blondinen.

B.S däremot fick än mer vatten på sin kvar. Klart att det måste vara blondinen, för ett barn med tragisk barndom växer per automatik upp till en brottsling. I alla fall i hans trångsynta värld! Anna blev något sugen på att göra en utredning på B.S. Vad fasiken var det för fel på den mannen? Var han totalt renons på känslor? Även han måste ha varit en liten gullig bebis en gång i tiden, men sedan hade det uppenbarligen gått snett.

Det värsta var att övriga i gruppen stod inte upp mot honom. Sade B.S att det var blondinen så var hela gruppen inne på samma linje. Bländade av brunettens frappanta yttre och fullsmetade med fördomar om tragisk barndom hade de alla sin åsikt klar. Egentligen gällde det nu bara att hitta bevis!

Kapitel 8

2005-10-15T22:27:00.000+02:00

Tisdag morgon och kylan hade inte släppt sitt tag om den kungliga huvudstaden. Precis som varje vinter blev SL tagna på sängen, och lokaltrafiken drogs med stora problem. När Anna stod och väntade på en buss som aldrig verkade komma, funderade hon på om trafikledningen möjligen var outsourcad till Indien eller något annat snöfritt land. Det kunde möjligen vara förklaringen till varför det blev samma kaos varje år.

Något försenad dök hon upp till jobbet, och mötet hade redan startat. B.S gav henne en ointresserad blick, och fortsatte sedan sin sammanfattning av situationen.

Ett vittne hade trätt fram. En man med en magsjuk hund hade förmodligen varit den siste som sett McD, mördaren undantagen. Mannen ifråga hade dock vikt av ned mot Södermälarstrand, medan McD hade gått mot Hornsgatan till.

McDs mobiltelefon hade kontrollerats och senast ringda samtal hade gått till flickvännens mobil tidigt på lördagskvällen, precis som hon sagt. Inga mottagna samtal hade dykt upp efter det heller.

Det väckte frågan varför McD inte hade ringt efter en taxi? Utrustad med mobil, en välfylld plånbok och iskall natt hade han knatat ut på Hornsgatan. Varför inte stanna i porten och vänta in en bil? Hade han möjligen mött någon? Inte enligt mannen med hunden i alla fall. Möjligen att han stött samman med någon senare, mördaren hade han i alla fall mött.

B.S lutade fortfarande åt att det var någon av de två damerna och hans sammanfattning fortsatte.

Blondinen är mördaren. Scenariot är följande - lätt alkoholiserad och gravt neurotisk tjej, som väntar på drömprinsen. Sviken gång efter annan bär hon på ett undertryckt hat mot män, och när McD sviker henne får det att brista. Hon drabbas av någon form av psykos, följer efter honom och konfronterar honom. Slutligen sticker hon en kniv i honom och voila. The case is closed. Hon har både motiv och tillfälle, samt är i total avsaknad av alibi.

Å andra sidan sitter brunetten i samma prekära situation. Att konstant bli bedragen kan driva vem som helst till vansinne. Inte heller hon har alibi, och motivet behöver ingen tvivla på. Ponera att hon suttit hemma och jobbat upp ett raseri, medveten om att McD var ute och raggade. Hon tar sig till Stureplan, och får se McD hoppa in i svarttaxin med blondinen. Hon följer efter dem, och väntar utanför porten. När sedan McD knatar därifrån följer hon efter, börjar prata med honom och utanför McD drabbas hon av en raseriattack, kniven fram och mannen död. Ett inte helt främmande scenario, som alla inblandade kan instämma i. Framförallt de som på nära håll stötte på fröken Övres arrogans.

B.S beslutar sig för att man ska följa 2 parallella spår. Bakgrunden och tidigare förhållanden för de båda damerna skall gås igenom. Taxibilar ska kollas, för att se om någon kört brunetten upp till Söder. Psykmottagningar utfrågas, om blondinen möjligen dykt upp där i något sammanhang. Sammanfattningsvis, en total bakgrundskoll av de båda madamerna. Och så får man se vad det ger.

Gruppen kände att det var skönt att ha något konkret att gå efter. En agenda att hålla sig till och slippa fumla runt i mörkret. Stämningen kändes något mer hoppfull än gårdagen.Men ändå. Det var något som inte stämde. Pay back time? Vad passade det in i bilden? Det kändes inte som ett kvinnligt drag, eller?

Kapitel 7

2005-10-15T22:08:00.000+02:00

En lång och tröstlös måndag led mot sitt slut. Inte en öppning what so ever, och fallet kändes tämligen hopplöst. B.S var helt inställd på att det var blondinen som var den skyldiga, medan Anna själv lutade mer åt brunetten. Fast hennes intuition sa att det inte var "cherze la femme" som var svaret på det här mysteriet.

Normalt brukade tydligen utredningsgruppen sammanfatta dagens möte, innan arbetsdagen blåstes av. Dock inte idag. Som B.S så poetiskt uttryckte det så fanns det inte ett skit av vikt att sammanfatta, utan det kunde gott vänta till morgondagen.

Så trött som hon kände sig på väg hem var länge sedan. Var steg var en kraftmätning, och hade det inte varit för den stränga kylan hade hon säkert satt sig ned på närmsta bänk och slocknat. En tyst och mörk lägenhet väntade, lyckligtvis fanns där också en välfylld kyl. Att tröstäta var kanske inte det mest hälsosamma, men hellre mota depressionen på dörren med god mat än att förtränga den med alkolhol.

Enda sedan Anna varit barn hade hon tröstat sig med mat, när humöret sviktade. För många innebär det en väg mot kraftig övervikt, men inte för henne. Visst, några extra kilon fanns det i form av hull kring både midja och höfter. Men inget som hon direkt led av. Jobbet innebar att hon fysiskt höll sig i bra form och någon modelltyp hade hon aldrig varit. Skulle heller inte vilja bli. Inte så att hon var ful, men å andra sidan inte heller snygg. Alldaglig var nog ett bättre uttryck. Ingen som stack ut i mängden, vare sig till sättet eller utseendet. En helt vanlig tjej, bland många andra.

En rågad portion pasta med pesto livade upp humöret något. Och så dagens första coca cola, den enda last hon hemfallit åt. Så till den milda grad att hon själv valt att ransonera sitt drickande. Enbart till middagen, men då unnade hon sig å andra sidan två burkar. Hon hade utvecklat en form av snobberi kring coca colan, aldrig någonsin hon drack syrup varianten. En och en halv liters flaskan enkom om den var helt nyöppnad. Helst skulle det vara den klassiska 25 cl glasflaskan, men det kunde i nödfall fungera med 33 cl burk också. Men då enbart den mörkröda. Den ljusröda var oftast importerad från Tyskland och smakade urk.

Hon blev sittandes länge och väl i soffan, slötittandes på TV medan tankarna levde sitt eget liv. Hon var obetydligt äldre än huvudpersonerna i det drama hon blivit ofrivilligt indragen i, och hon kunde inte låta bli att jämföra.

Visserligen verkade livet farit fram hårt med dem, och vad gällde McD grabben var det väl ingen överdrift. Samtidigt kunde hon inte låta bli att avundas dem. De verkade i alla fall leva. Tordas ta för sig av livets möjligheter, ge sig in i relationer och ge sig hän. Kanske inte med så lyckat resultat alla gånger, men de gjorde något i alla fall.

Själv kände hon sig ibland som en zombie. En människa utan mål och mening, som snubblade in på en väg och följde den planlöst. Som det här med polisskolan. Ett resultat av en utmaning som hon antagit, och vips så var hon polis. Ville hon det? Förmodligen inte, men å andra sidan ville hon inget annat heller. Så då kunde hon lika gärna fortsätta ett tag till.

Med förhållanden var det ungefär samma sak. Visst hade hon haft relationer, både korta och långa. Men inga som satt sina spår. Trevliga när de pågick, och helt odramatiskt när de tog slut. Kär var något som hände i böcker, passion och förälskelse likaså. Ett tag hade hon seriöst funderat på om hon var homosexuell, kanske därför hon aldrig blev kär. Så då hade hon haft några relationer med det egna könet, men det var inte heller hennes grej.

Summa sumarum, hon längtade efter att vakna till liv. Få något att brinna för. Något som var viktigt och fick henne känna sig mer än vid liv, hon ville känna sig levande!

Kapitel 6

2005-10-14T21:14:00.000+02:00

Stämningen i korridoren var spänd, och Anna fick en känsla av att det fanns mer mellan de två tjejerna än vad som hitills framkommit. Big Shot såg inte heller överdrivet lycklig ut över konfrontationen, men han riktade sin ilska mot Anna.

Blondinen åkte in i ett mötesrum, bevakad av en aspirant och brunetten fick samma behandling, men i ett annat rum. Big Shot själv drog med sig Anna in på sitt rum och bad om en förklaring. Och vad annat göra än att berätta sanningen. Så det gjorde hon. Helt osminkad rakt upp och ned, för vad kunde egentligen hända?

Worst case scenariot var att B.S fick spel och slängde ut henne ur utredningen. Fine, då kunde hon få återgå till sitt lugna liv och bevaka cyklister som struntade i stopplikten. Styrkt av den vetskapen nöjde hon sig inte med att enbart återge samtalet, utan gav även sina egna teorier kring det drama som utspelat sig i korridoren.

Anna trodde att blondinen och brunetten förmodligen setts ute i vimlet ett antal gånger, med tanke på att de båda hade Stureplan som sin lekplats. Och eftersom frk Öfvre visste om McD pojkens svaghet för nya ragg, så hade hon klart misstänkt något när han inte dykt upp på natten. Kanske hon t o m blivit informerad av någon välvillig väninna, om vad herrn ifråga tagit vägen. Hur som helst, när hon sedan ser en rödgråten blondin som hon känner igen från Stureplan så är det klart hon drar sina slutsatser.

Under över alla under, B.S lyssnar och verkar hänga med i resonemanget. Men en sak kvarstår att förklara, hotet. Varför kastar hon ur sig det? Inför polisen. Den biten kan han inte förstå, vilket inte är så konstigt. Han är man, är han inte?

Anna kan inte låta bli att le lite, när hon frågar om han aldrig råkat ut för en försmådd kvinna. Vilket hans totalt nollställda ansikte visar att han inte har. Kanske inte helt otroligt med tanke på hans vedervärdiga kvinnosyn. Men han tar i alla fall till sig Annas förklaring att en ratad kvinna är en farlig kvinna, framförallt för rivalen. Och vad är väl bättre än att misstänkliggöra rivalen inför polisen? Även om det var ett klart patetiskt försök.

B.S beslutar att Anna får göra ett försök med blondinen, använda sig av sin kvinnliga intuition och se vad hon kommer fram till. Själv tänker han besöka den högvälborna frk Övfre och se vad det kan resultera i.

Anna får en helt annan känsla för den sköra lilla blondinen. En trasig själ i ett vackert skal, vilsen i en hård värld. Det är så Anna spontant reagerar när hon får se henne. Fortfarande rödgråten, men något lugnare. Hon återger lördagskvällen så gott hon kan, alkoholen och chocken har gjort sitt med minnesbilderna. Kontentan av det hela är i alla fall att hon och McD mannen stötte ihop tidigt på kvällen. De har setts ute i smeten tidigare och småflirtat lite, men då har han alltid haft "den skitnödiga brunetten" med sig, som blondinen uttrycker det.

Denna gång var han solo, och den inledande flirten var egentligen bara en formalitet för det som de båda visste skulle hända. En bortamatch för McD på Söders höjder och för henne ett hopp om att äntligen mött den rätte. Skamset fick hon erkänna att kvällen slutat i ett totalt fiasko. Han hade smitit iväg och hon hade somnat gråtandes. Ingen drömprins denna gång heller.

Anna försöker sakta lotsa blondinen genom kvällen igen. Pratade de med några? Hände det något speciellt, någon som blev arg eller försökte mucka gräl? Hade de åkt svarttaxi hem och vilken typ av killar hade kört den? Stötte de på någon på väg hem till henne? Hade någon följt efter henne osv. Men inte en ledtråd fanns att finna den vägen heller.

Lätt modstulen sökte Anna upp B.S, som just avslutat sin sejour. Inte heller där hade framkommit något nytt. Visst hade McD killen gjord sig impopulär hos en hel del människor, genom att bedra vänner med deras flickvänner, lura folk på pengar osv. Men samtidigt var han kung i sin krets och ingen rörde kungen! Men någon hade uppenbarligen gjort det.

Frågan är vad som händer härnäst. Vad ska de rikta in sig på? Sitter mördaren i ett av rummen eller är det en helt okänd individ ute i Stockholms natten?

Kapitel 5

2005-10-13T22:05:00.000+02:00

Att säga att det blev tyst är väl årets understatement. Förmodligen torde inte ens någon blinka, så spänd var stämningen. Big Shot var den som fann sig snabbast, plockade in tjejen och tröck ned henne på en stol. Inte speciellt finkänslig, men förmodligen hade han redan utsett henne till någon form av syndabock. Om än inte mördaren, så hade Big Shot bestämt sig för att hon visste vem det var.

Big Shot tillhörde den mest primitiva av alla män, han gick enbart på de instinkter han själv besatt. Empati var inte ens ett ord för honom, och skulle han förmodan snubbla över det bortförklarades med med fjolligt trams. Och varför leta efter komplicerade, men logiska förklaringar när man kunde hitta ett enkelt, men totalt ologiskt scenario?

Poliskvinnan Anna tillhörde än så länge inte de betroddas släkte, så hon sköts bryskt ut ur rummet tillsammans med aspiranten. Lite vilsen vankade hon tillbaka till sitt rum, tveksam om hon skulle börja rundringningen eller avvakta utfallet av kvällsraggets vittnesmål.

Livrädd för att göra fel, men än mer rädd för att vara overksam började hon planlöst slå upp alla inneställena runt Stureplan. Hon hade en vag plan om att successivt bearbeta av ställe efter ställe, på plats, redan ikväll. Visserligen en måndag, men några var förmodligen öppna.

Det är inte direkt så att klientelet på de här ställena sliter i sitt anletes svett måndag till fredag, och enbart festar på helgen. För många av dem är var dag en fest, och då måste vattenhålen vara öppna, för annars drar de raskt vidare till nya, hottare place. Lojalitet är inte direkt deras starkaste gren.

Listan hade lyckats framskrida en halv A4, när dörren öppnades. Samme aspirant stod utanför, och denna gång med en brunett i släptåg. Också rödgråten, men inte tillnärmelsevis lika sliten. Hon var slående snygg, klädd helt enligt nu gälland dresscode och skulle varit en riktig skönhet, om inte det arroganta uttrycket förstört helhetsbilden.

Utan att bli tillfrågad klev hon in, satte sig ned och begärde en kopp latte, 2 sockerbitar! Aspiranten såg lite frågande ut, så Anna nickade lite försynt till honom som för att signalera att det var okej. I detta fall skulle latten bli en automatkaffe med pulvermjölk, en s k fattigmanslatte. Undrar vad fröken Öfvre skulle säga om det?

Och säga något ville hon, det var klart tydligt. Lite gramsen blev hon dock när Anna påpekade rökförbudet, men inte tillräckligt för att gå sin väg. Istället fick Anna höra en lång utläggning om den underbara tid hon och McD killen haft. Hur de rört sig i samma kretsar, vilket innerligt förhållande de haft och att bröllopsklockarna skulle klämtat i vilken sekund som helst. Bara han inte hade gått och blivit mördad.

Hur tragiskt hela historien än var så var det något som klingade falskt. Tjejen hade svårt att fokusera blicken, var lite för välformulerad för någon vars liv blivit krossad. Och hennes ögon var inte helt sorgsna. Visst, de var ledsna med det gömde sig även en annan känsla där. Nästan en glimt av skadeglädje, hur osannolikt det än lät.

Precis när historien var färdigberättad kom aspiranten med kaffe, och Anna kände pressen. Nu skulle hon, en helt nyutexaminerad polis med noll erfarenhet av mord, helt plötsligt leva upp till rollen som assisten. Paniken bultade på dörren och hon ville bara bort från hela situationen. Hon hade inte bett om det här, knappt att hon ens blivit tillfrågad utan snarare beordrad.

Några djupa andetag, och så släppte hon loss sin yrkesroll helt. Gick till människan inom sig och förlitade sig totalt på intuitionen. Vad gjorde han på Söder ensammen en sen lördagsnatt, om de nu var så vansinnigt lyckliga tillsammans, var frågan som dök upp. Så den ställde hon, rakt ut.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Först total tystnad, och sedan ilska. Och sedan den innersta ärliga känslan, den äkta sorgen. Och hela den sjaskiga historien kröp ur henne. Hur McD konstant bedragit henne, drogerna och raggningen som fyllde hela hans tillvaro. Hans elakhet och hur han utnyttjade människor i sin närhet, med hjälp av makt och pengar. Inte direkt en sympatisk ung man!

Anna kände att hon möjligen hade klivit ut på lite för tunn is. Mr Big Shot skulle nog inte uppskatta ett hon förhörde offrets flickvän, så hon bad tjejen följa med. Tanken var att ta henne till Big Shots rum, där hon fick invänta slutet av den andra intervjun. En bra tanke, men kanske inte helt lyckad. I alla fall inte med tanke på utfallet.

För de tar sig precis runt hörnet i korridoren när Big Shot kommer, blondinen hänger helt färdig på hans arm. Hur fröken Öfvre kunde lista ut att detta var tjejen som McD raggat upp är helt oförklarligt, men hon lyckades.

Hon kliver fram till tjejen och spänner blicken i henne, väser med elak stämma att vad som än hände så var det p g a henne som McD var död! Och det skulle hon få ångra så länge hon var i livet!

Kapitel 4

2005-10-12T21:28:00.000+02:00

Ytterligare en kvinna vaknade till en tung måndag. Visserligen var hon utbildad för våldsam död och andra hemskheter, men inget de lärde ut på polisskolan kunde jämföras med verkligheten. Efter bara några månader i tjänst så snubblar hon över ett lik, mördad till råga på allt. Och det satte sina spår. Dels att se en död människa, men framförallt tröstlösheten i hur förgängligt livet var. En helt ung man, som precis tagit sina steg ut i vuxenvärlden blir mördad. Och hon är en av de första på plats.

Om det var därför eller om det fanns någon annan anledning var inte helt klart, men hon blev förflyttad. Från Ordning till Krim, som någon mystisk slags förstärkning. Normalt tog det år av hårt slit och internt rövslickeri innan man lyckades ta sig dithän, men hon hade slajdat in på en räkmacka. Varför? Vem ville ha dit henne och till vad?

Den officiella förklaringen var besparingsskäl, vilket gjort att avdelningen hade kort om "fotfolk" och de behövde någon som gjorde skitjobbet. Och i det här fallet verkade det bli fråga om en hel del grottande. Och det skulle hon stå för, under överinseende av krim.insp. Big shot. En legend inom kåren, inte för sina enastående resultat utan snarare för sitt totalt osmidiga sätt. En riktigt genuint mullig mansgris, med charmfaktor noll.

Fallet döptes raskt av tidningarna till McDonalds mordet, och i brist på egna iniativ hakade polisen på, och namnet blev således McD. Oavsett vad man officiellt sa inom kåren så behandlades mord olika. En kille från Öfvre fick självklart mer attention, så även efter sin död. Hade man därtill en far som umgicks i kretsarna kring kungahuset så klev man upp ytterligare ett snäpp i prioriteringsgrad. Egentligen var det inget medvetet, det hade alltid sett ut så. Det skulle väl fortsätta så till den dagen landet var tillräckligt integrerat att gränserna mellan hög och låg totalt suddats ut.

Varför var den stora frågan, även för polisen. Inte en ledtråd fanns att uppbringa. Brottsplatsen hade dammsugits i jakt på spår, nada att finna. Snön som fallit hade effektivt dolt alla eventuella fortspår. Kvar återstod då kniven och papperslappen. Papperslappen föll bort direkt, utskriven på laserskrivare och papperskvalitet av helt vanlig sort. Inga fingeravtryck, absolut nothing. Och lika illa med kniven, såldes i stora mängder på IKEA och helt tom på avtryck.

Så vad börjar man någonstans, när man har startläge noll? Familj och bekantskapskrets självfallet, för att se om man där kunde hitta någon ledtråd att nysta vidare med. Sedan skulle Stureplansgänget noggrant frågas ut. Och så vittnen förstås, som man med medias hjälp efterlyste vitt och brett.

Novis som hon var satt hon mest tyst och åhörde diskussionen mellan veteranerna. Kanske fel att dra slutsatser i det här läget, men den allmänna stämningen var ganska så hopplös. Och någonstans fick hon även känslan av att de egentligen inte brydde sig. Hade det inte varit för killens bakgrund så är frågan om det överhuvudtaget satts samman en utredningsgrupp.

Arbetsuppgifter fördelades, teorier framkastades och nytt möte bokades. Och så var det dags att sätta igång. Med den föga lockande uppgiften att leta vittnen. Utfrågningen av familj och vänner var reserverade för högsta hönset himself.

En knackning på dörren och en ung aspirant tittar in. Bakom henne skymtar en liten, nätt tjej med blonderat hår. Hon ser sliten och trött ut, men besitter ändå en skör skönhet under det matta skalet.

Hon öppnar munnen, harklar sig och så börjar tårarna rinna. Ingen säger något och hon gör ett nytt försök. Nu går det bättre, även om rösten bryter. Men hon lyckas i alla fall få fram sitt budskap. Det var hon som tillbringat natten med McD killen.

Kapitel 3

2005-10-11T21:55:00.000+02:00

Det var många flickor som vaknade ensam och ledsen efter en bedrövlig helg. På en liten bakgata på Söders höjder vaknade en flicka med ångest inför veckan som väntade. En hel lång vecka till nästa fest, nästa berusning och förhoppningsvis ett mer lyckosamt ragg än den gångna helgen.

Somliga skulle säga hon var desperat och i sina ärligaste stunder höll hon med. Fast oftast förträngde hon det. Klart man ska leva livet när man är ung och har ork, var den devis hon levde efter. Och hon levde hårt. Sökte efter något som kunde fylla hennes tomhet, om inte för evigt så i alla fall för stunden.

En kväll på krogen, musik i hög volym med alkohol i kroppen och en kille vid sin sida. Då mådde hon bra. Även i nattens senaste timmar satt lyckokänslan i, speciellt om hon fick sällskap hem. Stannade han till frukost började hoppet vakna, och veckan som följde väntade hon samtal. Som aldrig kom. Syntes de i vimlet hälsade de neutralt, eventuellt en kindpuss. Och jakten fortsatte.

Killen hon träffats i lördags hade väl inte varit annorlunda än de andra, även om hon i stunden intalade sig det. Roligt hade de haft, och hon hade sett en vild natt framför sig. Grymt besviken hade hon blivit när han smet iväg utan ett ljud. Och utan att uppfylla hennes förväntningar.

Söndagen hade hon tillbringat som andra söndagar. Med huvudvärk, uppkrupen i soffan. Försökt hålla ångesten borta med videofilmer och cigaretter. Framåt kvällen gav hon efter för frestelsen och tog en drink. Bara en liten, som raskt följdes av flera. Men bara små. Men alltför många.

Och så kom då den eviga måndagen. Inte tordes hon sjuka sig igen. Inte efter varningen hon fick förra gången. Och arbetskamraterna hade fått nog. De backade inte upp henne längre. Tvärsom, de hade bryskt talat om att hon satte dem på pottkanten. M a o hade hon inget val, ångest eller inte. Bara att pallra sig upp och iväg.

På väg ned i tunnelbanan vid Mariatorget greppade hon en Metro. Kastade sig upp på tåget precis innan avgång och plöjde sig fram till en ledig plats. Inte ofta hon lyckades få sittplats vid den här tiden. Kändes som en liten bonus, och något av ångesten lättade.

Så slog hon upp tidningen. Och ångesten slog till med full kraft. Killen från i lördags mötte hennes blick på tidningens framsida. Han hade blivit mördad i lördags natt. Strax efter 3. Nära hennes hem. Direkt när han gått från henne. Varför?

Kapitel 2

2005-10-10T22:22:00.000+02:00

Långt från Hornsgatan, i de finare kvarteren på Östermalm vaknade en flickvän och fann att sängens andra halva var lika tom som när hon somnade. Först kom tårarna, och efter följde ilskan som ett brev på posten.

Det var inte första gången, men hon hade trott och hoppats att det var den sista. Medan raseriet fortfarande höll henne igång rafsade hon ihop sina tillhörigheter och skrev en ilsken lapp. Lämnade lägenheten utan att se som om, självbevarelsedriften höll henne igång. Hon visste att hon måste gå, för att bibehålla den rest av stolthet hon ännu hade.

Taxi hem till bästa väninna, och ned i soffan. Tårar, ältandes och hatattacker åtföljdes av hett te och hetsrökning. Väninnan kan väl inte direkt påstå höras till pojkvännens fanclub, även de hade en historia att falla tillbaka på. Något väninnan inte riktigt förlåtit honom. En kombination av illvilja och systerlighet gjorde att hon berättade den info hon besatt om gårdagskvällen. Den var inte helt fullständigt, men den inrymde en ung blondin och gemensam avfärd.

Och så förflöt ännu en söndag i hennes liv, med inte helt ovana aktiviteter. Framåt kvällningen tog hon sig hemåt och kröp ned i sängen, med en Sobril som sällskap. Måndagens uppvaknade var inte nämnvärt bättre än söndagens. När den första förvirringen av Sobrilens effekt släppt, slog verkligheten emot henne och tårarna började återigen strömma. Hur mycket som var stolthet och vad som var brustet hjärta är svårt att avgöra, effekten var densamma.

Flickvännen tog sig till telefonen och med tjock stämma ordnade hon sig respit från verkligheten. Det var inte första gången hon sjukskrev sig en måndag, och för hennes arbetsgivare var det snarare en positivt överraskning om hon dök upp efter en helg. Hon kröp tillbaka till sängen med en kopp te och den obligatoriska cigaretten.

Efter att ha ömkat sig själv, ringt runt till den innersta kretsen samt rapporterat sin ledsamma situation för föräldraskapet slog hon på TV:n. Kabelkanalernas såpor hade ännu inte börjat, och i väntan på dem lät hon nyheterna skvala i bakgrunden medan hon ögnade igenom senaste Elle.

En ung kille mördad på Söder, hörde hon reporten säga. Tragiskt, men då var det i alla fall ingen i hennes krets. För dem var Söder lika otänkbart som en Ålandskryssning eller en shoppingtur till Ullared. Det var inte för sådana som dem helt enkelt!

Hon kastade en snabb blick på TV:n och såg en skymt av den mördade killen. Och så stannade världen. Och deras förhållande var definivt över. Han skulle garanterat aldrig mer vara otrogen. Han skulle aldrig mer vara någonting. Han var död.

Kapitel 1

2005-10-09T18:30:00.000+02:00

Det lite lätt berusade paret ramlade ut ur svarttaxin, hysteriskt fnittrande. Stegen var vingliga på den ishala trottoaren. Tjejen föll pladask i närmsta snödriva och killen försökte dra henne upp. Allt under stor glädje. Än hade kylan inte kylan krupit under skinnet, utan värmen från krogen fanns kvar. Alkoholens verkan gjorde också sitt till. Natten var än så länge kolsvart och iskall, men gryningen låg inte långt borta.

Svarttaxin slirade iväg, nedför Hornsgatan i snöyran. Den stannade inte för rött i korsningen, utan fortsatte framåt. Bråttom tillbaka till Stureplans nattliv för fler uppdrag. En sådan här natt kunde man tjäna grova stålar. Kylan gjorde att bilen var nästan helt ensam på gatorna. Och risken att åka fast var liten, för inte ens poliserna var ute i den råkalla vinternatten.

Tjejen och killen vinglade sig in på Hornsgatans sidorgator, stannade i var och vartannat hörn för att kyssas. De kände inte varandra nämnvärt, deras gemensamma liv bestod hitills av några öl och ett antal danser på Stureplans innehak. I nattens vimmel hade de båda dragit en vinstlott. I alla fall kändes det så nu, men vem vet om den känslan skulle överleva gryningen. Vem som hade egentligen hade raggat upp vem var väl inte helt säkert, förmodligen ett ömsesidigt beslut.

Killen kände sig lite orolig för hur han skulle hitta hem, ovan som han var vid gatorna på Knivsöder. Hans normala jaktmarker låg inom gångavstånd från Stureplan, men varför inte vidga sina vyer? Utrustad med ett gigantiskt ego, mobiltelefon och en välfylld plånbok hade han hitills lyckats klara sig så varför inte ikväll. Vem vet, om gryningens avslutning blev lyckad funderade han på att stanna över frukosten.

Nu var det nästan framme, runt hörnet och uppför backen bara. Men vilken backe! Brant och kullerstensbelagd, överdragen med ett tunt snölager och därunder blankis. Genom att hålla i husväggen lyckades han få fäste och drog tjejen med sig upp. Nu började kylan göra sig påminnd och han var glad att målet var nära. Hon verkade å andra sidan inte märka av kylan, utan fnittrade fortfarande över något helt obegripligt.

Äntligen framme och in i portens värme, precis när tidningsbudet lämnade huset. Tre trappor upp utan hiss kändes som ett maratonpass och han kände hur kvällens cigarettkonsumtion väste i lungorna. Tjejen lämnade honom direkt för det obligatoriska toabesöket. Han funderade på att vänta in henne i sängen, när han hörde hur hon hulkade ute i badrummet.

Okej att han inte alltid var nogräknad, men där gick gränsen även för honom. Föresten började han längta hemåt, till sin egen säng och framförallt till flickvännen som godtroget väntade. Tyst smög han sig ut ur lägenheten och nedför trapporna.

När tjejen vaknade några timmar senare var det till ljudet av en polisbil. Hon såg sig yrvaket omkring, när gårdagens äventyr började påminna sig i form av en otrolig huvudvärk. Sakta kom minnesbilderna tillbaka, svartaxin och killen som följt med, för att sedan försvinna likt en vålnad.

I andra ändan av stan vaknade en annan tjej, upptäckte att hon var ensammen och blev förbannad. Än en gång hade en krogkväll med kompisarna slutat med bortamatch. Den jäkeln som lovat att aldrig mer vara otrogen. Medan raserit höll i sig packade hon sina få tillhörigheter, skrev en sur lapp och lämnade lägenheten. Hon fick uppbåda resterna av sin sargade stolthet för att ta sig därifrån, för även hon hade sin gräns.

Samtidigt på Hornsgatan stod en ung polis och försökte ta in det hon såg. En ung man där varken stort ego eller välfylld plånbok hade hjälpt, satt lutad mot Mc Donalds entre. Det såg ut som om han sov, men kniven i hans bröst talade sitt tydliga språk. Ett dråp i vredesmod? Förmodligen inte. Lappen på hans bröst tydde på att det var planerat. Varför stod det annars "payback time"? Och för vad?